2018-05-14: Mitt liv i jazzen

Kvällens gäst är Lasse Karlsson, en glad jazzprofil från Helsingborg, som fyllt 75 år i år. Lasse är klarinettist och ett bärande namn i dixielandbandet Jazzin´ Jacks som i nu 36 år (!) med olika konstellationer gjort succé med turnéer, skivinspelningar och tv-framträdanden i Sverige, Europa och USA. (I mars 2016 gjorde vi bekantskap med en annan veteran i bandet, nämligen trombonisten Hans Ingelstam). Lasse har även spelat med storheter som Chris Barber, Acker Bilk, Bud Freeman och Doc Cheatham.

Hans intresse för musik började redan i unga år och gick en lite krokig väg. Den gick via Louis Armstrong och Tommy Steele till Chris Barber och dixieland, inte minst när de danska tradjazzbanden började spela i Helsingborg. Så startade han och några till ett litet eget band 1961 och på den vägen är det.

Lasse har genom åren prövat på en del olika instrument som gitarr, sopransax och altsax men till slut blev det klarinett. Den har han alltid med sig även om det inte är någon spelning bokad för – som han säger – man kan aldrig veta. Lasse kallar sitt program Mitt liv i jazzen.

2016-03-14 Hans Ingelstam: 55 år på den traditionella jazzscenen

Nu tillbaka till jazzens rötter. Dagens gäst är trombonisten Hans Ingelstam, en känd jazzprofil, inte minst från sina 30 år med orkestern ”Jazzin´Jacks” som genom åren gjort succé med spelningar i Sverige, ute i Europa och i USA. Under 1960-talet var han en del av Stockholms dixielandsvärld och efter ”Jazzin´Jacks” har det blivit spel i en del olika konstellationer i Köpenhamn med yngre förmågor. Förutom jazzen har Hans varit lärare, musikproducent, PR-konsult mm hur det nu har gått till. Hans kallar sitt program: 55 år på den traditionella jazzscenen. Han säger att han kommer att spela exempel på musik som han inspirerats av (inte bara trombonister) och berätta lite om sina upplevelser under en lång karriär från tonårens ungdomsmusik till dagens ”pensionärsnostalgi”.

2013-10-14 Larry Wayne

På detta höstens andra möte gästades vi av Larry Wayne och hans hustru Carin. Jan Lundgren hade tipsat om Larry, som varje måndagskväll har ett eget program på Radio Active i Ystad. I programmet, ”Larrys Jazztime”, spelas ”den bästa jazzen från första hälften av 1900-talet” och Jan menade att det borde passa oss bra.

Jack-Teagarden-Stars-Fell-On-Alabama-1940-1957-APELarry föddes i Chicago 1925 men lämnade USA för Tyskland redan 1966 och han har haft en brokig karriär. Jobb som Dj på en lokal radiostation, drev en egen jazzklubb i Florida, haft radio- och tv-program på en station i Texas, varit nyhetsjournalist på dåvarande Cape Kennedy och under trettio år sänt program på kortvåg till Nordamerika från den tyska stationen ”Deutsche Welle”. Han har under sitt liv träffat och intervjuat många av ”de stora” inom jazzen, bland annat Jack Teagarden och Count Basie.

Count_Basie_in_Rhythm_and_Blues_RevueSom framgår av spellistan fick vi höra gammal fin jazz framförd av musikanter alltifrån Bunk Johnson och Jelly Roll Morton till Dave Pell och Wynton Marsalis. Larry lämnade inför varje låt lite information om vad som skulle framföras och vi fick kunskaper om både artister och orkestrar som vi kanske inte haft förut. Man får väl säga att Jans förmodan att Larrys program skulle passa oss stämde, för kvällens utbud av musik var så pass varierat att där borde ha varit en hel del för de flesta.

SPELLISTA

1. Beal St. Blues                     Jelly Roll Morton
2. Buddy Bolden Blues           Wynton Marsalis
3. Livery Stable Blues             Orig. Dixieland Jazz
4. Wolverine Blues                  Benny Goodman Boys
5. Rockin’ Roller Jubilee          Erskine Hawkins
6. At the Jazzband Ball            Muggsy Spanier
7. Yellow Fire                           Ruben Reeves
8. Davenport Blues                  Bix Beiderbeck
9. I can’t get started                 Bunny Berigan
10. I had the craziest Dream   Dave Pell
11. And the Angels sing          Benny Goodman
12. Concerto for Trumpet       Harry James
13. West End Blues                Louis Armstrong
14. Just one Girl                     Wingy Manone
15. Stars fell on Alabama      Jack Teagarden
16. Pennis from Heaven        Count Basie
17. Down by the Riverside     Bunk Johnson
18. Cherry                              McKinney’s Cotton Pickers
19. Shirt Tail Stomp               Ben Pollack

Program den 10 december 2012

Årets sista möte leddes traditionsenligt av vår ordförande Erik Ekegren. Erik hade döpt sitt program till ”Dixieland at it´s best”. 

Den vanligaste förklaringen till ordet ”dixieland” är att det härstammar från en tiodollarsedel som bland annat en bank i New Orleans gav ut i början av 1800-talet. På ena sidan var tryckt ”DIX” och sydstaterna blev härav kallade för ”land of dixies” eller ”dixieland”. DIX betyder just 10 på franska. Fransmännen anlade New Orleans 1718 och innehade staden till 1762 då den övergick till Spanien. 1802 överläts den åter till fransmännen men 1803 sålde Napoleon Louisiana, inklusive New Orleans, till Förenta Staterna.

Som den goda pedagog Erik är, var programmet upplagt som frågesport. Då skärps sinnet. Äran står på spel. Det gällde att para ihop 20 låtar med lika många orkestrar. Erik hade blandat ”korten” väl. Bland våra medlemmar finns flera ytterst kunniga. Men det var avancerad frågesport. Den bäste kom upp i nio rätta kombinationer – om jag minns rätt. Nedan följer spellistan – i den version som behövdes för samtliga rätt.

2012-12-10 Dixieland at it´s best

Så återstår årets sista möte 12-12-10 med ett program som ordföranden Erik kallat: ”Dixieland at it´s best.” Erik har låtit ana att det blir en form av frågesport varför penna bör medtagas. Papper erhålles vid mötet.

När det gäller beteckningar på jazzen som benämns ”Dixieland”, New Orleans”, ”Traditional och ”Classic” flyter dessa ofta ihop och det kan vara svårt att få fram några mer exakta definitioner för var och en av stilarterna. Utan att göra något försök att här reda ut begreppen kan dock sägas att en av tolkningarna av ”Dixieland” är att man menar den jazz som spelades av vita band i USA på 1915 – 1920-talet. Musiken var naturligtvis mycket influerad av svart musik och sättningen var oftast: kornett (trumpet), trombon, klarinett, piano och trummor.  Kornetten spelade lead och i avsaknad av bas fick pianot och trummorna stå för rytmen.

Den orkester som framförallt förknippas med ”Dixieland” är ”Original Dixieland Jazz Band” bestående av fem unga vita musiker från New Orleans. Bandet spelade 1916 i Chicago men flyttade 1917 till New York där det snabbt blev mycket populärt. Där blev man också det första jazzbandet att spela in grammofonskivor vilket ytterligare spred deras popularitet. Det mest kända namnet i orkestern var bandets ledare, kornettisten Nick LaRocca, och en stor beundrare av hans kornettspel var Bix Beiderbecke. 1925 lades bandet ner och 1936 försökte man sig på en revival som dock blev kortvarig och utan större framgång.

Keep Swinging!

Esbjörn

 

Program 12 november 2012

38 medlemmar bjöds en spännande och utförlig afton om Fats Waller eller Thomas Wright Waller, hans verkliga namn. Av Alexanders redogörelse förstår vi att Fats levde ett hektiskt och kanske inte så hälsosamt liv. Så blev han också blott 39 år (1904 – 1943) och dog allt för tidigt i en tågkupé i Kansas City.

Till föräldrarnas bekymmer – pappa präst och mamma sjöng och spelade orgel i pappans församling – blev musiken snart det som Fats fastnade för. Hans mor dog tidigt och redan vid 14 var Fats etablerad i Harlem. Han spelade då orgel (som han lärt av sin mor) i Harlem´s Lincoln Theater. Senare drog han sig inte för tolka självaste Bach.

Den 10 år äldre <emJames P Johnson (JPJ) kom att ha avgörande betydelse för Fats vidare utveckling som musiker. Fram till sin död 1955 hade JPJ ett grundmurat anseende som s k ”stride pianist”. I stride-piano spelar högerhanden melodin, medan vänsterhanden är mycket aktiv och går eller hoppar från upptakten till ettan i takten utan att störa rytmen. JPJ anses vara den som tagit det långa steget från ragtime till jazz och varit förebild för storheter som Count Basie, Duke Ellington, Art Tatum – och Fats Waller.

Som 18-åring gjorde Fats sin första skivinspelning 1922 med Sara Martin: ”T’aint Nobody’s Bizness If I Do”. Det var första gången denna låt spelades in. Sara var på 20-talet en av de mest kända bluessångerskorna i USA. Hon och Fats gjorde många jobb ihop under 20- och 30-talet.

Fats komponerade flera hundra låtar, inte minst i samarbete med Andy Razaf. I unga år sålde han sina låtar i ”parti och minut”, stundom ingick även rättigheterna i köpet. Alexander berättade bl a om att Fats vid ett tillfälle sålde 30 låtar i klump för 50 USD inkl. rättigheter. Ibland satte köparna sitt eget namn som kompositör på de låtar som Fats var upphov till.

Fats blandade friskt mellan dixieland, ragtime, jazz, swing och ”stride”. Han var också med i en del filmer där han i huvudsak spelade ”sig själv”. Han gjorde stor succé bl a i ”Stormy Weather” och det var på väg till en ny filminspelning han dog. Han var känd för sin komiska ådra, något som ofta visade sig vid spelningar och inspelningar och som spred god och avslappnad stämning. Sina största framgångar hade han med den egna gruppen ”Fats Waller and his Rhythm”.

Alexander berättade om en viss Sten Bromans recension av en spelning Fats gjorde i Lund i slutet av 30-talet. Det var ingen måtta på SB:s superlativer – han höjde ”den fete negerns” prestation till skyarna men beklagade det klena publikintresset. Ja, det var ett annat Sverige då.

Allra sist fick vi lyssna till en härlig inspelning, närmast ett jam, av ”Honeysuckle Rose”. Den, och Alexander Agrells insats, fick uppskattande och förtjänta ovationer.

/Anders Hed