2019-03-11: För swingens vänner

Ulf Malmsten är en broder som troget förser oss med svängiga program. Denna gång ett sådant med följande presentation: ”Efter 60 års idogt skivsamlande har jag satt ihop de mest svängiga låtarna till ett program med mycket musik och lite snack. En orgie i swing! Ta på starka skor med prima sulor”.

Ulf kallar sitt program För swingens vänner.

2018-10-08 NYTT PROGRAM: Emperor Norton’s Hunch

Programmet den 8 oktober hålls av Lars-Holger Nilsson istället för Ulf Malmsten, som återkommer under våren med sitt swingprogram. Lars-Holger kallar sitt program för Emperor Norton´s Hunch och presenterar det enligt följande:

”Programmets namn är en jazzlåt skriven av Lu Watters. Han anses vara en av de viktigaste personerna som i början av 1940-talet fattade tycke för den äldre jazzen som ursprungligen spelades i New Orleans och som senare kallades för Revivaljazzen. Watters samlade ihop en del musiker som hade tröttnat på swingmusiken och satte samman en orkester som han döpte till Lu Watters Yerba Buena Jazz band. Det blir musik i den andan.”

2018-12-10: BG – King of Swing

Det finns en del orkesterledare inom jazzen som fått adliga tillnamn, som Duke Ellington, Count Basie och Earl Hines. Andra har försetts med tillnamnet King som King Oliver och Artie Shaw, King of the Clarinet. Det finns dock egentligen bara en King, nämligen Benny Goodman. Om honom håller Erik Ekegren höstens sista program med titeln BG – King of Swing.

Det var 1935 som Benny erhöll denna titel i samband med en lång turné ute i landet. På den amerikanska västkusten skulle han spela under tre veckor på det främsta danspalatset där, Palomar Ballroom i Hollywood. Benny kom då från, som han själv uttryckte det, sin största förödmjukelse hittills, nämligen ett framträdande tidigare i Denver, Colorado. Där hade man inte spelat länge förrän publiken ville ha pengarna tillbaka och ägaren lugnade inte ner sig förrän man började spela valser som publiken krävde.

Vid öppningen i Hollywood den 21 augusti var Benny därför osäker på hur mottagandet skulle bli och han började med att spela några enkla standardarrangemang. Det blev inte någon större reaktion från publiken varför han satsade allt på ett kort och tog fram Fletcher Hendersons och Spud Muphys (staff arranger för BG 1935-37) arrangemang, som åtminstone på några ställen hade mottagits väl. Det blev omedelbar succé, ungdomarna i publiken blev vilda, slutade dansa och trängdes i stället framme vid estraden och bad om mera av denna nya svängiga musik.

Några one-nighters därefter blev det ett nytt treveckors engagemang, denna gång i Chicago – Bennys hemstad – där han framträdde på The Congress Hotel. Vid det laget var Bennys musik redan känd över hela landet tack vare radioutsändningar från hans framträdande på Palomar Ballroom. Han hade nu fått titeln ”King of Swing” och hans nyvunna ryktbarhet gjorde att han istället för tre veckor fick spela på the Congress Hotel i åtta månader. Swingeran hade börjat!

2018-04-09: Texas trumpet

Aprilprogrammet hålls av en trogen arbetare i vingården (Matt 20:1-7) nämligen Curt Borgenstam. Han är duktig på att skaka fram intressanta namn och denna gången gäller det trumpetaren och sångaren Hot Lips Page. Han får väl i dag betraktas som en doldis, men kanske ändå inte. Jag roade mig med att kolla på Google och han fick drygt 5.000.000 träffar! (Dizzie Gillespie fick 460,000 och Roy Eldridge 440,000, hur säkra de här jämförelserna nu kan vara.)

Till en början turnerade Page med sångerskor som exempel Bessie Smith och spelade sedan med band som Bennie Moten, Count Basie och Artie Shaw. Mellan 1938 och 1954 spelade han under eget namn in många skivor med fina swingmusiker i banden som Don Byas, Earl Bostic, J C Higginbotham och Ben Webster. I slutet av 1940-talet koncentrerade han sig på spel i mindre grupper och turnerade i början av 50-talet i Sverige med Simon Brehms band. Page´s spel var kraftfullt och expressivt och hans sång – åt det skrovliga hållet – väl avpassad för blues. Curt kallar sitt program Texas trumpet.

2018-01-08: Musik, musiker och minnen från Sacramento Jazz Jubilee

Broder Bengt Ahlcrona är en välkänd multimusiker med vibrafon som huvudinstrument. I årets första program skall han berätta om världens största Jazzfestival, nämligen ”Sacramento Music Festival”. Sacramento är beläget i centrala delen av Kalifornien och är huvudstad i delstaten. Festivalen pågår i fyra dagar i anslutning till ”Memorial Day” som infaller den sista måndagen i maj.

Klockan 10 – 01 spelas det jazz på 70 scener i staden med tusentals musiker från hela världen, företrädesvis USA och England. Musiken är en blandning av traditionell jazz, swing, blues, ragtime, gospel och även en del modernare varianter. Bengt har varit där åtta gånger och därvid även hoppat in vid olika tillfällen och spelat piano i olika sättningar. Det låter spännande och han har lovat att vi skall få höra mycket musik från denna smältdegel av jazz. Bengt kallar sitt program Musik, musiker och minnen från Sacramento Jazz Jubilee, som en del av festivalen kallas.

2017-11-13 Nisse O Månsson ”Lite swing o sånt med mannen bakom visparna”

Nu får vi möta en bagarpojke som nästan höll på att bli konditor, nämligen Nisse O. Månsson. Hans föräldrar drev fram till en bit in på 60-talet tre konditorier i Malmö och Nisses bana tycktes vara utstakad – men ödet ville annorlunda. Han utbildade sig istället till ingenjör och fick sitt första jobb som dataprogrammerare. Inte nöjd med detta läste han så småningom till både pedagog och läkare.

Parallellt med detta hade han emellertid ytterligare ett intresse, vilket väcktes när han som elvaåring fick se en film med Gene Krupa. Han bestämde sig då för att spela trummor, köpte ett par vispar och lät faderns konditori stå för resten av instrumentet, nämligen tomma tårtkartonger, modell större. Efterhand inköptes riktiga grejer för lånade pengar.

Trumkarriären startade i Coling´s Traditional Jazzmen och har fortsatt i ett antal olika konstellationer och på de flesta av Malmös estrader. Swing ligger honom närmast om hjärtat och bandet som gäller nu är Swing After Work som framträder på olika scener i Malmö.

Musiken som kommer att spelas blir ganska varierad med allt från traditionell jazz från olika delar av världen till modernare varianter, framförda av såväl storband som mindre grupper. Exempel på artister som med stor sannolikhet kommer att dyka upp är Louis Armstrong, Fats Waller, Duke Ellington och Benny Goodman samt en del andra favoriter vars identitet kommer att avslöjas först under själva aftonen. Nisse kallar sitt program: ”Lite swing o så´nt med mannen bakom visparna”.

2015-03-09 Woody Herman

Woody Herman föddes 1913 i Milwaukee, Wisconsin, som Woodrow Charles Thomas Herrman. Smeknamnet ”Woody”, som han så småningom fick, låg nära till hands och ett ”r” plockades bort från efternamnet när han började sin orkesterkarriär. Hans far var i showbusiness och Herman började redan som liten att uppträda i revyer och varietéer där han sjöng och steppade. Han spelade vid 11 års ålder både klarinett och saxofon och när han var 15 år började han spela i olika band som turnerade i trakten.

Efter olika engagemang ett par år i Chicago turnerade han en tid med Gus Arnheims orkester i Los Angeles, som även hade artister som Stan Kenton och Bing Crosby. 1934 kom Herman till Isham Jones orkester i New York som sångare och saxofonist. Under mitten av 30-talet var orkestern ett av de populäraste storbanden i USA och Jones var även kompositör och skrev sånger som ”It Had to Be You”, I´ll See You in My Dreams” och ”On the Alamo”.

Med övergången till Jones band kan man säga att Hermans verkliga karriär började. 1936 drog sig nämligen Jones tillbaka och Herman såg sin chans att, med några andra ledande musiker i orkestern, starta ett eget band. Så bildades ”The Woody Herman Orchestra”, ett kooperativ med Herman, knappt 23 år gammal, som ledare, sångare och klarinett- och altsaxsolist.  Med sin repertoar med ofta orkestrerad bluesmusik annonserades orkestern snart som ”The Band That Plays The Blues”, ett tillnamn som dock blev allt mindre aktuellt fram mot mitten av1940-talet då bebop och nya unga musiker och arrangörer började sätta sin prägel på bandet.

I slutet av 1936 gjorde orkestern sin debut, först på Brooklyn Roseland och sedan på New York Roseland, två kända dansställen i staden. Vid samma tid gjorde man också sina första skivinspelningar på skivbolaget Decca. De första åren hade bandet stora svårigheter med att få gehör för sin musik med den markanta bluesinriktningen. Vid ett engagemang på ett hotell i Houston fick Herman en lapp från managern med följande budskap: ”You will kindly stop singing and playing those nigger blues”och till och med när Herman spelade i sin hemstad Milwaukee fick han ett svalt mottagande. Slutligen, i mitten av 1939, fick bandet dock sin första stora hit, ”Woodchopper´s Ball”, som blev såld i över fem miljoner exemplar och som sedan under bandets karriär fick flest requests och som sedan, enligt Herman,”was a number that haunted me through the years”.

Så småningom började engagemangen strömma in och på hösten 1939 efterträdde man Glenn Millers orkester på Glen Island Casino, ett danspalats i nordöstra New York. Efter det följde engagemang på Sherman Hotel i Chicago och på New Yorker Hotel, på den tiden ett av stadens mest fashionabla hotell.  Man gjorde även flera framträdanden på The Famous Door, också i New York. Vid denna tid var Herman på jakt efter en duktig sångerska och han fick ett tips av en vän om en flicka som han starkt rekommenderade. Herman lyssnade på henne men hon föll honom inte i smaken. Han blev länge retad för detta eftersom den refuserade sångerskan var Dinah Shore. (Samma ”misstag” gjorde för övrigt även Benny Goodman samt Tommy och Jimmy Dorsey)

Under sin karriär hade Herman i orkestern många sångerskor med skiftande kvalitet och här kan några nämnas,som Mary Ann McCall (gifte sig med Al Cohn), Frances Wayne (gifte sig med Neil Hefti) och Anita O´Day även om hon bara gjorde ett kort inhopp. Herman var själv ingen oäven sångare och uppträdde ofta i denna egenskap i sina orkestrar. Han spelade själv altsaxofon och klarinett och senare även sopransaxofon. När det gäller altsax var det ingen tvekan om att det var Johnny Hodges som var Hermans förebild, dock med ett ännu mer uttalat glissando. (Hermans förebild på klarinett var Benny Goodman och även en av Goodmans förebilder nämligen Jimmie Noone).

I början av 40-talet började bopen göra sitt intåg och Herman, som hade ett öppet sinne för nya strömningar, lät Dizzy Gillespie 1942 skriva och arrangera tre titlar till bandet, den mest kända är ”Down Under”. Herman anlitade också Dave Matthews, en Ellingtoninspirerad arrangör och anställde 1944 pianisten Ralph Burns och trumpetaren Neil Hefti, dessa båda även kreativa arrangörer. Allt detta medförde en modernisering av bandets stil. 1944 började Herman kalla sin orkester för ”The First Herd” (Den kände jazzskribenten och redaktören för ”Metronome”, George T Simon, kallade den för ”The Thundering Herd”) Hermans nya stil, en blandning av bop och swing och med influenser från Duke Ellington och Count Basie, blev väl mottagen av publiken. Anknytningen till Ellington underströks även av att Johnny Hodges, tenorsaxofonisten Ben Webster, trombonisten Juan Tizol och trumpetaren Ray Nance spelade med Hermans orkester vid ett par tillfällen under 1943 och 1944.

Förutom Burns och Hefti fanns i bandet runt mitten av 1940-talet en rad andra framstående musiker som tenoristen Flip Phillips, trombonisten Bill Harris, trumpetarna Shorty Rogers, Pete och Conte Candoli och Sonny Berman (en förnämlig trumpetare som dog endast 22 år gammal) batteristen Dave Tough, bassisten Chubby Jackson, gitarristen Billy Bauer och vibrafonisten Red Norvo. 1945 var ”The First Herd” det bäst säljande bandet i USA med titlar som ”Apple Honey”, ”Caldonia”, ”North West Passage”, ”Blowing Up a Storm” och ”The Good Earth”. 1946 vann orkestern omröstningarna i tidskrifterna ”Down Beat”, ”Metronome”, ”Billboard” och ”Esquire” om landets bästa orkester.

Bandets framgångar gjorde att var man än framträdde var det alltid bara vissa nummer som publiken önskade höra. Detta medförde att de unga ivriga nytillkomna musikerna så småningom kände sig uttråkade och ville spela mera nytt och modernare material. Snart kom chansen och det blev ett verk av en av världens mest kända kompositörer, nämligen Igor Stravinsky. Han var en stor beundrare av orkestern och Herman såg sin chans att utnyttja detta. Han kontaktade Stravinsky och bad honom att skriva något för orkestern och resultatet blev ”Ebony Concert” som blev färdig 1945. Var det modern musik man ville ha så fick man här sitt lystmäte. Stravinsky gnuggade orkestern ordentligt under repetitionerna och var nöjd med resultatet men klagade efteråt på cigarrettröken som alltid lägrat sig tung i repetitionslokalen. Hans beskrivning av detta var: “The atmosphere looked like Pernod clouded with water”. Verket spelades in 1946 med Stravinsky som dirigent och uppfördes i Carnegie Hall samma år tillsammans med en del andra nummer i bandets repertoar och konserten blev en stor succé. (1965 spelade Benny Goodman in ”Ebony Concert”, även denna gång med Stravinsky som dirigent).

1946 stod ”The First Herd” på toppen av sin popularitet och det lär ha varit det enda av Hermans band som även var en ekonomisk framgång. Trots det meddelade han i december att han skulle upplösa orkestern. Han var inte ensam att ta det steget. Benny Goodman, Tommy Dorsey, Harry James, Les Brown och ytterligare några storband lade också ner och december 1946 har ofta betraktats som den tidpunkt då storbandseran var slut. Med tanke på Hermans stora framgångar var det dock många som hade svårt att förstå hans beslut men det fanns några förklaringar. Hermans agenter och sponsorer ville utnyttja hans popularitet för att nå en bredare publik och därmed tjäna ännu mer pengar och Herman hade börjat spela mer popbetonad musik och anställde till och med en sånggrupp. Han insåg dock snart att han var inne på fel väg vartill kom att han hade kämpat hårt i tio år utan någon sammanhängande ledighet och behövde nu göra ett uppehåll. Han hade också sin familj att tänka på som han försakat under denna tid och hans äktenskap var på upphällningen.

Herman köpte Humphrey Bogarts och Lauren Bacalls hem i Hollywood och försökte verkligen koppla av. Han spelade golf och umgicks med sin familj och sina vänner. Han var under en tid discjockey och spelade in lite skivor med några mindre grupper men längtade snart efter att åter få leda ett storband. På hösten 1947 organiserade han så ”The Second Herd”, som även blev kallat ”The Four Brothers Band” Namnet hänvisar till den berömda inspelningen den 27 december 1947 av ”Four Brothers”, en komposition skriven av Jimmy Giuffre. Där lanserades de tre tenoristerna Zoot Sims, Herbie Steward och Stan Getz tillsammans med Serge Chaloff på baryton. (Som ett kuriosum kan nämnas att Guiffre även skrev ”Four Others”, en komposition för Hermans trombonsektion och ”Four Mothers”, som senare kom att ingå i repertoaren för Shorty Rogers västkustband). Det var emellertid inte Giuffre som skapade det berömda ”Four Brothers Sound” utan en mångsidig musiker och arrangör vid namn Gene Roland.

Han lämnade i början av 1946 ett jobb hos Stan Kenton och började repetera med ett nytt band i New York. Han valde då att ha en saxsektion bestående av fyra tenorsaxar, en ovanlig sammansättning eftersom det i en saxsektion med fyra saxar vanligtvis brukade ingå en altsax. Orkesterprojektet lades dock ned men enligt Roland hade han lyckats skapa ett ”exciting sound” med sin nya idé. Roland reste därefter till Los Angeles där han började skriva arrangemang för saxofonisten Vido Mussos storband. I saxsektionen ingick Getz, Giuffre, Steward och Sims och under ledig tid spelade dessa i ett åttamannaband på en klubb i Los Angeles. Engagemanget varade i flera månader och publiken fick ofta höra Rolands nya ”sound” med de fyra tenoristerna. Herman hade också varit där och hört dem och när han organiserade ”The Second Herd” ville han ha en liknande saxsektion. Han anställde Getz, Steward och Sims men ersatte Guiffre med Serge Chaloff på baryton och så föddes slutligen det berömda ”Four Brothers Sound” och denna sättning använde Herman sedan i samtliga sina kommande ”Herds”.

En del medlemmar från det förra bandet ingick i ”The Second Herd” såsom Shorty Rogers, Chubby Jackson, Bill Harris och Ralph Burns, som även fortsatte som arrangör. Bland nya musiker kan, utöver ”The Four Brothers”, nämnas trumpetaren Ernie Royal, pianisten Lou Levy, tenoristerna Al Cohn och Jimmy Giuffre, bassisten Oscar Pettiford, batteristen Shelley Manne och vibrationisten Terry Gibbs. Orkestern spelade ”primarily bop” som Herman uttryckte det. Med flera musiker i bandet som var med att utgöra grunden till den nya stilen”cool jazz” fanns där dock även inslag av denna strömning i orkesterns stil. Bandet hade en lite annan karaktär än sin föregångare. Det kunde stundtals vara lika livfullt och mäktigt men var mer styrt av arrangemangen vilket gjorde att man förlorade en del av spontaniteten. Utöver nyskrivet material innehöll repertoaren även en hel del av favoriterna från ”The First Herd” där även en svit, ”Summer Sequence”, ingick. Sviten var ett modernt symfoniskt verk som Ralph Burns skrev för ”The First Herd” 1946. Verket bar tydliga spår av Ellington, enligt Herman ”the band we always admired most”, och var mer jazzorienterat och lättillgängligt än Stravinskys ”Ebony Concert”. Det var från början en svit i tre delar men efter det att Stan Getz kom in i bandet 1947 bad Herman Burns att skriva till en fjärde del där ett solo av Getz skulle ingå. Burns komponerade sedan även ”Early Autumn” baserad på Getz solo i denna fjärde del och Getz spelade solot även här eftersom, som Burns uttryckte det:”there were a lot of chord changes in it and he was the only one that could play those chords”. Early Autumn”, som spelades in av Herman i mitten av 1948, gjorde sedan Getz till en världsstjärna.”The Second Herd” upphörde hösten 1949 på grund av ekonomiska problem och Hermans omdöme om bandet blev ”Musically the bebop route was magnificent but business-wise it was the dumbest thing I ever did”. I sammanhanget bör här även nämnas ytterligare ett modernt verk som Herman beställde. Där var upphovsmannen Leonard Bernstein och 1949 komponerade han ”Prelude, Fugue and Riffs”, som var färdigt i slutet av 1949 men blev således aldrig spelat av Herman. (Istället blev verket uruppfört i en TV-show 1955 med Benny Goodman som solist).

Efter 1950 ledde Herman ett stort antal ”Herds”, ibland numrerade, ibland med namn som ”The Las Vegas Herd”, ”The Swinging Herd”, ”The Young Thundering Herd och ”The New Thundering Herd”, den senare i olika upplagor mellan 1959 och 1987. Mellan 1950 och till runt 1957 ledde Herman “The Third Herd”. Orkesterns framtoning var ett swingband av hög klass och innehöll under sin tid en mängd duktiga musiker som trumpetarna Shorty Rogers, Ernie Royal, Doug Mettome och Don Fagerquist, trombonisten Urbie Green, tenoristen Bill Perkins, pianisten Nat Pierce, batteristen Sonny Igoe och bassisten Chubby Jackson, således en del från förr och några nya. Al Cohn, Ralph Burns, Neil Hefti, Jimmie Giuffre och Nat Pierce stod för arrangemangen. 1954 gjorde ”The Third Herd” en succéartad turné i Europa.

”The Swinging Herd” hade vid mitten av 1960-talet betydande framgångar vid turneér och konserter i bland annat USA, Europa och Nordafrika. Orkestern betraktas som den bästa Herman hade efter 1950 med bland annat några unga musiker som tenoristen Sal Nistico och trombonisten Phil Wilson. I repertoaren ingick bland annat “Things We Said Today” skriven av Lennon/McCartney (Herman var en stor beundrare av Beatles och en av hans favoriter var deras ”Something”). Under 1960-talet var Herman ett av de fyra storbanden som fortfarande var “on the road”, tillsammans med Duke Ellington, Count Basie och Stan Kenton. Andra kända bandledare, som Harry James, Benny Goodman och Les Brown satte endast samman tillfälliga orkestrar för radioutsändningar, tv-shower grammofoninspelningar och liknande.

1966 gjorde Herman stor succé på Newport Jazz Festival. I slutet av 1960-talet började Herman även spela sopransax, fortfarande med Johnny Hodges stil som förebild och började introducera ovanliga instrument i sin orkester, som fagott, oboe och valthorn. I början av 1970-talet var han influerad av jazz rock fusion och använde elektriskt piano och elbas i orkestern. Han turnerade flitigt och började även undervisa i jazz, ordnade studiegrupper och tog sig an unga musiker. I slutet av 1970 tecknade Herman ett kontrakt med skivbolaget Concord där det ingick ett livealbum, ”Woody Herman Presents a Concord Jam, Vol 1” där han spelade med de då unga, swingmusikerna Warren Vaché på kornett och Scott Hamilton på tenor. Inspelningen var för en gångs skull en blick bakåt, med ett mer relaxed band i stil med Hermans orkester runt 1940. 1981 återförenades Herman med Al Cohn som arrangör och tenorist i ett album,”Woody Herman Presents Four Others”, där det samlats fyra tenorister från fyra olika ”Herds” med – utöver Cohn – Sal Nistico, Bill Perkins och Flip Phillips samt med Herman på altsax.

Så bör nämnas en omständighet som förmörkade de sista tjugo åren av Hermans liv och som pressade honom alltmer ända fram till hans bortgång. I början av 1960 anställde han en ekonomisk manager, Abe Turchen, som fick ansvar för Hermans räkenskaper. Herman, som älskade sin jazz men som var en usel affärsman, gav Turchen i princip en generalfullmakt och tyckte sedan att han själv helt kunde ägna sig åt sina musikaliska engagemang. Problemet var dock att Turchen var en notorisk spelare och han började omgående fiffla med Hermans räkenskaper och spela bort hans pengar. I slutet av 1960 fick Herman reda på att han var skyldig IRS (”Internal Revenue Service”, den amerikanska federala skattemyndigheten) 1.6 miljoner dollar för obetalda skatter för honom personligen och för hans musikaliska verksamhet för åren 1964, 1965 och 1966. Eftersom Herman inte hade denna i ett särskilt bolag blev han själv ansvarig för hela beloppet.

Ärendet gick sedan i många turer men var för Herman en ekonomisk katastrof med konstant införsel av skattemyndigheten i allt som han tjänade. Allmänheten fick reda på hela historien i början av september 1987. Det blev då känt att Herman skulle vräkas från sitt hus i Hollywood på grund av en privat skuld som han inte kunnat betala.  Det startades omedelbart insamlingar på många håll, med givare som bland annat Frank Sinatra och Clint Eastwood, och man lyckades få ihop så mycket pengar som krävdes för att Herman skulle få bo kvar i sitt hus. När affären blev känd och vräkningen aktuell hade Herman redan varit sjuklig i några år och det hela blev för mycket för honom och den 29 oktober 1987 dog han, 74 år gammal.

Det skulle kunna skrivas hur mycket som helst som eftermäle till Herman och räknas upp alla utmärkelser han fått, såsom Grammy Awards, hederstitlar och annat men det skulle leda för långt här.  Sammanfattningsvis måste dock först konstateras att Herman var en av de mest framgångsrika orkesterledarna under storbandstiden med några orkestrar som då hade få konkurrenter. Det bör också understrykas hans hängivenhet som musiker och orkesterledare och hans vilja och strävan att aldrig stanna i sin utveckling utan alltid vara öppen för nya strömningar och omsätta dessa i sin musik i nya band. Vid en intervju någon gång under 1960-talet fick han som sista fråga vilken av hans orkestrar som var hans favorit. Herman svarade”It´s the band I´m going to have next year”. Han var också en mästare på att hitta duktiga musiker, och ofta unga sådana, som han engagerade innan någon annan upptäckt dem.

Han gav sig inte någon stjärnstatus i sin orkester som till exempel Benny Goodman och Artie Shaw och var inte en så duktig solist som dem utan lät sina solister få ta mer plats än han själv. Han var oerhört omtyckt av sin musiker som trivdes med att han bara var en av dem eller, som Nat Pierce uttryckte det vid något tillfälle, ”We never feel we´re actually working for the man. It´s more like working with him”. Han uppmuntrade alltid sina orkestermedlemmar att skriva egen musik och göra egna arrangemang. Han menade att är det några som vet vad bandet behöver för repertoar och hur det skall låta så är det mina musiker. Han engagerade också många som tillförde hans orkestrar just detta genom namn som Ralph Burns, Neil Hefti, Shorty Rogers med flera.  Det var inte bara hans musiker som uppskattade honom utan han var allmänt omtyckt och omtänksam. Han var alltid redo att ställa upp, något som bland annat märktes av hans iver att hjälpa unga musiker genom att ordna utbildning och sedan anställa dem för att de skulle ges tillfälle att få erfarenhet.

Slutligen en liten händelse som också säger lite om Hermans sinnelag har relaterats av en nära vän till honom. Vid ett tillfälle var Herman på besök hos vännen och Herman ringde ett samtal till sin far som då var en senil gammal änkling och denne pratade mycket länge. När samtalet var slut frågade vännen

Herman varför han alltid la ner så mycket tid och pengar på att ringa sin far när denne inte ens visste vem han pratade med. Herman svarade då:” But I know who he is”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2014-10-13 Lester Young

Oktoberprogrammet hålls av Frans Sjöström under rubriken: Smoke Rings under 40 år. Frans har presenterats närmare i det utsända höstprogrammet och ingen kan väl vara bättre att kåsera om vår gamle medlem Leif Andersson och hans musik. I Hans Ranerts nostalgiska septemberprogram om vår grundare Bengt Ranert och hans musik spelades ett par Basielåtar. Dags då kanske att skriva några rader om Lester Young som Basie på 1930-talet lät blomma ut trots att hans tenorspel helt bröt mot den då gängse stilen. Young blev en av jazzens mest inflytelserika musiker och hans stil ansågs som revolutionerande inte minst när han 1936 gjorde sina första skivinspelningar som förde ut honom till ett större auditorium, en stil som skulle lägga grunden till den moderna jazzen.

Young föddes 1909 i en liten stad i Mississippi. Fadern hade en liten familjeorkester som spelade på karnevaler och varietéer och han lärde tidigt sin son att spela olika instrument som fiol, trummor, trumpet och saxofon. Young fastnade så småningom för saxofon och spelade först altsax innan han i sena tonåren övergick till tenorsax. 1919 flyttade familjen till Minneapolis där han fortsatte att spela i faderns band. Han lämnade dock detta 1927 eftersom han inte ville följa med på en lång turné i sydstaterna där det rådde stränga rasåtskillnadslagar.

Young började nu istället spela i olika orkestrar på dansställen och klubbar och 1932 spelade han hos Walter Pages ”Original Blue Devils” som hade musiker som Hot Lips Page, Count Basie och sångare Jimmie Rushing. 1933 upplöstes bandet och Young flyttade till Kansas City där han bland annat spelade med Bennie Moten och King Oliver. I början av 1934 började han en kort sejour hos Count Basie. Redan efter tre månader blev han dock kallad till Fletcher Hendersons orkester som ersättare för Coleman Hawkins, som efter tio år lämnat Henderson för en femårig vistelse med spel i Europa.

Youngs tid hos Henderson blev kort och påfrestande för honom. I orkestern var man van vid Hawkins mustiga och råa ton med kraftigt vibrato. Young var Hawkins raka motsats med sitt lätta, flytande legatospel (tonerna binds samman med en mycket liten eller ingen paus mellan dem) ofta i de högre registren där hans tenorsax ibland nästan kunde låta som en klarinett. Hans stil var också helt i samklang med honom själv för Young var en vänlig och stillsam person.Hos Henderson gjorde man allt för att ”omvända” honom. Hans kollegor i orkestern var missnöjda med hans spel och man föreslog bland annat att han skulle använda ett grövre rörblad för att få en mäktigare ton. Henderson fru spelade en mängd skivor med Hawkins för Young och till och med hans nära vän Billie Holiday försökte få honom att ändra stil. Trycket mot Henderson blev till slut för hårt och efter ett par månader fick Young gå. Den ende som insåg hans storhet var Henderson själv som förklarade för bandet att de gjort ett misstag och det skulle snart visa sig att han hade rätt.

Efter Henderson spelade Young med ett par andra orkestrar, bland annat ett halvårs engagemang hos Andy Kirk, innan han 1936 återförenades med Basie och började skriva musikhistoria. Basie kände ju väl till – och accepterade helt – Youngs spelstil och hade redan en förnämlig tenorist i bandet med spel helt i Hawkins anda, nämligen Herschel Evans och han hade inget emot en liten fight dem emellan. Young och Evans blev mycket nära vänner trots rivalitet eller, som Basies batterist Jo Jones sa:”There was no real friction, Lester and Herschel were brothers in rivalry”. Mestadels hade inte båda solon på samma stycke och om de hade det hölls dessa åtskilda genom ett eller flera andra solon.

I november 1936 gjorde Young sina första skivinspelningar vilket öppnade för att nu även den riktigt stora publiken skulle få höra honom. Det var en sen debut, Young var 27 år, men hans radikalt nya stil hade sedan länge mognat. Inspelningarna gjordes med mindre grupper sammansatta av Basie, Young och några ytterligare musiker från Basies band. Särskilt Youngs solon på sådana sidor som Lady Be Good och Shoe Shine Boy blev mycket populära. Många saxofonister lärde sig dem not för not och dessa inspelningar hör till några av jazzhistoriens viktigaste dokument. En annan, lite större grupp, ”Kansas City Six”, skapades av den kände producenten John Hammond och även den innehöll musiker från Basies band, dock inte Basie själv som av kontraktsmässiga skäl var förhindrad att delta. På en del av dessa inspelningar spelade Young också klarinett. (Hammond hade bland annat betytt mycket när Goodman och Basie satte upp sina band och han upptäckte för övrigt även artister som Bob Dylan, Aretha Franklin, Leonard Cohen och Bruce Springsteen).

De kommande åren ökade Basies band alltmer i popularitet och Young gavs stort utrymme för solon. Det fanns fortfarande många som inte tyckte om hans spelstil men han var desto mer uppskattad av den yngre generationen tenorister. Här bör också nämnas de inspelningar Young gjorde med Billie Holiday, ofta med Teddy Wilson som pianist. Det var Young som gav Billie Holiday smeknamnet ”Lady Day” och hon gav Young smeknamnet ”Pres ”(-ident of the tenor saxophone, ibland ”Prez, ibland ”President of Jazz”). Med samma mjuka och lätta framtoning utgjorde de två ett perfekt par när de gjorde skivinspelningar tillsammans som i till exempel ”This Year´s Kisses” och ”Easy Living”. Blygsam som Young var kommenterade han sina insatser med:”She got me little record dates playing behind her, little solos and things like that”.

En som mycket uppskattade Young var Benny Goodman som också gjorde några ansatser att få honom till sitt band vilka han dock aldrig fullföljde. Hammond har berättat om ett tillfälle då Young och Benny spelade tillsammans: I mitten av 1936 hade Hammond upptäckt en gitarrist som spelade på en liten klubb, ”Black Cat”, i Greenwich Village i New York. Hammond tyckte att han aldrig hade hört en gitarrist med så suverän takt och rytm och ville få honom till Basies orkester. Gitarristen var Freddie Green. I början av december 1936 ordnade Hammond en liten jamsession på klubben för att testa Green tillsammans med några andra musiker. Medverkande var Goodman, Jo Jones, Basie, Green, Young och en okänd bassist. Vid det här tillfället hade Young med sig en enkel klarinett av plåt, som är mycket billigare än en av trä och inte så tonrik som en sådan. Young var inte riktigt så teknisk på klarinett som på tenorsax men spelade klarinett med samma intima ton och frasering som på sin sax.

Efter det att Young hade spelat en stund räckte Benny över sin klarinett till Young ”Här” sa han, ”ta min” och han menade att Young fick behålla den. Benny kunde köpa hur många fina klarinetter han ville men Hammond tyckte det var en fin gest och ett verkligt bevis på Bennys uppskattning av Young. Hammond har vidare berättat om ett omdöme om Young som Benny gav den första gången han hörde honom: ”It was the first time I heard a tenor saxophone as it should be played, that is to say not too heavily laid on”. Benny hade förresten själv en tenorsaxofonist i sin orkester som inte heller spelade ”too heavily laid on” (vilket Benny själv inte gjorde när han spelade saxofon) och som han uppskattade mycket, nämligen Art Rollini.

I slutet av 1940 lämnade Young Basie. Han hade haft en del kontroverser med honom och ville dessutom starta ett eget band. I början av 1941 hade han en liten orkester i New York och flyttade sedan till Los Angeles där han ledde en del smågrupper tillsammans med sin bror batteristen Lee Young. Med i dessa var musiker som bassisten Red Callender, Nat King Cole och tenoristen Al Sears. Efter detta frilansade Young i New York och i december 1943 anslöt han sig åter till Basie för en tiomånaders sejour. 1944 vann han omröstningen i jazztidningen ”Down Beat” om årets bäste tenorsaxofonist.

Samma år var Young också med i kortfilmen ”Jammin´ the Blues” tillsammans med en rad kända musiker som Harry ”Sweets” Edison (Young gav honom smeknamnet), Sid Catlett, Barney Kessel, Jo Jones och Illinois Jacquet. Filmen blev mycket omtalad både för musiken och för att den visade en jazzgrupp på film på ett nytt sätt med djärva fotovinklar med övertoningar och dubbleringar Barney Kessel var den ende vita musikern varför ljussättningen på honom är mer diskret än på de övriga. Filmen är fortfarande sevärd och finns på till exempel Youtube i en originalversion och en restaurerad. Jag föredrar originalet som med sin patina ger mer doft av jazzens guldålder.

I september 1944 var Young i Los Angeles med Basies band. En kväll blev han upptäckt av en armétjänsteman och han blev uttagen till militärtjänst efter att under lång tid ha nonchalerat de inkallelseordrar han fått. Han blev inte placerad som musiker i något band, som många vita blev under kriget, utan fick tjänstgöra vid ett militärförband i Alabama där han inte fick spela saxofon. Vistelsen i det militära blev, enligt Young, en utdragen mardröm. Förbjuden att spela och i en ny och påfrestande miljö sökte han tröst i alkohol och marijuana, ett missbruk som han haft en längre tid. När detta upptäcktes dömdes han att avtjäna ett år i ett militärt fängelse och blev till sist avskedad i slutet av 1945. Den traumatiska vistelsen i det militära satte djupa spår i Youngs liv och hans glada och vänliga sätt fick nu inslag av inbundenhet och nedstämdhet.

1946 började Young spela med Norman Granz´s”Jazz at the Philharmonic”. Denna grupp turnerade han sedan regelbundet med under de följande tolv åren och spelade resten av tiden med sina egna små grupper. Han gjorde också ett stort antal studioinspelningar för Granz´s skivbolag ”Verve” samt inspelningar med olika musiker, som Nat King Cole och Basie på piano.
1952 gjorde Young en lovordad inspelning med Oscar Peterson och 1951-1952 inspelningar med pianisten John Lewis. 1952-1954 gjorde han gästframträdanden med Count Basies orkester men aldrig som fast medlem.

Under början av 1950-talet började det gå märkbart utför med både Youngs hälsa och spel. Hans missbruk tilltog och i november 1955 togs han in på sjukhus för ett nervöst sammanbrott. Sjukhusvistelsen fick honom på fötter men hans spel blev allt sämre även om han stundtals kunde göra bra spelningar. I januari 1956 gjorde han två inspelningar med Teddy Wilson, Roy Eldridge, Vic Dickenson, bassisten Gene Ramsay och Jo Jones och senare under året turnerade han i Europa med Modern Jazz Quartet. 1957 spelade han med Basie i ”The Newport Jazz Festival”. I december samma år framträdde Young i ett avsnitt av ”Sound of Jazz”, en CBS-producerad TV-serie. Medverkande var Coleman Hawkins, Ben Webster, Roy Eldridge, Gerry Mulligan samt Billie Holiday som Young då inte träffat på många år.

Under inspelningen såg Young mycket sjuk ut och han satt på en stol och reste sig bara när han spelade solo. Hans missbruk började nu sätta tydliga spår även på hans kropp. Han var undernärd och kunde knappt stå för sig själv och både under repetitionerna och inspelningen var det svårt att kommunicera med honom. Det var så illa att man hade tankar på att klippa bort honom helt ur produktionen. Man valde dock att behålla ett kort solo av Young i en tagning med Billie Holiday i en långsam blues, ”Fine and Mellow”. Det blev ett underbart samspel dem emellan och många menar att detta var Youngs och Billie Holidays svanesång. Young dog i mars 1959, 49 år gammal, strax efter hemkomsten till New York efter ett kort engagemang på ”Blue Note” i Paris. Enlig den kände producenten och jazzkritikern Leonard Feather, som åkte till begravningen tillsammans med Billie Holiday, sa hon efter gudstjänsten:”I´ll be the next one to go”. Hon dog fyra månader senare, 44 år gammal.

När Young började spela in skivor 1936 och den stora allmänheten därmed fick höra den helt nya stil som han anlagt hade den redan mognat många år tidigare. Hur hade han då kunnat undvika att bli påverkad av sådana ikoner som till exempel Louis Armstrong och ännu hellre Coleman Hawkins. Young har själv berättat att han inte lyssnade på någon av dem utan främst på två vita saxofonister, nämligen, i första hand, Frankie Trumbauer, som spelade c-melody sax, samt altsaxofonisten Jimmy Dorsey. När han fick höra Hawkins för första gången i Fletcher Hendersons orkester blev han inte särskilt imponerad.

Inte för att Young på något sätt ringaktade Hawkins, som han kände väl, men dennes aggressiva och robusta stil med brett vibrato var radikalt motsatt Youngs lätta, ljusa, lite torra ton med ett diskret vibrato. Även när det gällde improvisationer skiljde det dem mellan. Medan den gängse vägen var att brodera runt melodin och hålla sig till ett givet ackordschema spelade Young friare melodiska linjer som inte var så knutna till basmaterialet. Det är svårt att i ord helt fånga skillnaden, man får lyssna till dem båda och jämföra så förstår man bättre.

När det gäller Youngs betydelse för jazzens utveckling kan den inte överskattas och, som nämnts tidigare, lade han grunden till den moderna jazzen. Han fick sitt genombrott under swing-eran och höll sig i stort till den epokens repertoar men introducerade en egen ny stil som vid hans genombrott helt skiljde sig från den då rådande. Han hade också en avgörande betydelse som inspiratör för ”The Cool Jazz” som tillkom från slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Bland tenorister som påverkades av Young finns en rad namn som Dexter Gordon, Charlie Parker, Sonny Rollins, Illinois Jacquet, Stan Getz, Zoot Sims, Gerry Mulligan, Al Cohn och Paul Quinichette, det vill säga en del namn från bopen och en del från den efterföljande riktningen cool. Vad beträffar Quinichette var hans stil så nära formad efter Young att han ibland kallades för ”Vice Prez”.

Youngs stil ändrades under 1940- och 1950-talet, dock inte i något större avseende för hans grundtankar i spelet var kvar. Hans ton blev dock kraftigare, bland annat på grund av annorlunda val av munstycke och rörblad, och han hade större vibrato. Det han ändrade inom jazzen var desto större och hans lugna och flytande stil är något som anammats av många jazzmusiker sedan den introducerades i mitten av 1930-talet. Billie Holiday hade sitt sätt att se på Young:”When Lester plays he almost seems to be singing, one can almost hear the words” och det är nog så att Youngs sång alltid kommer att höras inom jazzen.

Keep Swinging!

Esbjörn