2017-11-13 Nisse O Månsson ”Lite swing o sånt med mannen bakom visparna”

Nu får vi möta en bagarpojke som nästan höll på att bli konditor, nämligen Nisse O. Månsson. Hans föräldrar drev fram till en bit in på 60-talet tre konditorier i Malmö och Nisses bana tycktes vara utstakad – men ödet ville annorlunda. Han utbildade sig istället till ingenjör och fick sitt första jobb som dataprogrammerare. Inte nöjd med detta läste han så småningom till både pedagog och läkare.

Parallellt med detta hade han emellertid ytterligare ett intresse, vilket väcktes när han som elvaåring fick se en film med Gene Krupa. Han bestämde sig då för att spela trummor, köpte ett par vispar och lät faderns konditori stå för resten av instrumentet, nämligen tomma tårtkartonger, modell större. Efterhand inköptes riktiga grejer för lånade pengar.

Trumkarriären startade i Coling´s Traditional Jazzmen och har fortsatt i ett antal olika konstellationer och på de flesta av Malmös estrader. Swing ligger honom närmast om hjärtat och bandet som gäller nu är Swing After Work som framträder på olika scener i Malmö.

Musiken som kommer att spelas blir ganska varierad med allt från traditionell jazz från olika delar av världen till modernare varianter, framförda av såväl storband som mindre grupper. Exempel på artister som med stor sannolikhet kommer att dyka upp är Louis Armstrong, Fats Waller, Duke Ellington och Benny Goodman samt en del andra favoriter vars identitet kommer att avslöjas först under själva aftonen. Nisse kallar sitt program: ”Lite swing o så´nt med mannen bakom visparna”.

2017-09-11 Torgny Salö ”Mina drygt 50 år i Malmö-jazzens 20-tal”

Höstsäsongen börjar med ett besök av Torgny Salö, ledare för Southern Syncopaters. Bandet är en eminent tiomannaorkester med hemvist i Malmö vars repertoar är musik från den tidigaste storbandstiden, 1924 – 1930. Torgny startade orkestern 1987, man firar nu således 30-årsjubileum, och man har under alla dessa år hållit sig till den gamla tidens ”Hot Dance Music”

Alla i orkestern är amatörmusiker – ingenjörer, ekonomer, studenter etc – med rötterna i den svenska södern, närmare bestämt Malmö och Lund med omnejd. Klädsel vid spelningarna är alltid smoking. När det gäller arrangemang är tillgången i princip obegränsad. Torgny har nämligen genom åren samlat på sig drygt 2000 (!) arrangemang, både egna och avskrifter, och alla är spelade åtminstone en gång! Sättningen är den tidstypiska med saxar, brass, piano samt komp med trummor, tuba och banjo.

Husguden är ”naturligtvis” King Oliver – Louis Armstrongs läromästare – som betydde så mycket för jazzens utveckling under denna tid. Det fanns då en uppsjö av orkestrar med de mest kända såsom King Oliver, Jelly Roll Morton, Fletcher Henderson. Jean Goldkette, Ben Pollack, Louis Armstrong och många fler. Torgny tänker berätta om sitt musikaliska liv och hur han deltagit i jazzlivet i Malmö och han kallar sitt program: ”Mina drygt 50 år i Malmö-jazzens 20-tal”.

2014-10-13 Lester Young

Oktoberprogrammet hålls av Frans Sjöström under rubriken: Smoke Rings under 40 år. Frans har presenterats närmare i det utsända höstprogrammet och ingen kan väl vara bättre att kåsera om vår gamle medlem Leif Andersson och hans musik. I Hans Ranerts nostalgiska septemberprogram om vår grundare Bengt Ranert och hans musik spelades ett par Basielåtar. Dags då kanske att skriva några rader om Lester Young som Basie på 1930-talet lät blomma ut trots att hans tenorspel helt bröt mot den då gängse stilen. Young blev en av jazzens mest inflytelserika musiker och hans stil ansågs som revolutionerande inte minst när han 1936 gjorde sina första skivinspelningar som förde ut honom till ett större auditorium, en stil som skulle lägga grunden till den moderna jazzen.

Young föddes 1909 i en liten stad i Mississippi. Fadern hade en liten familjeorkester som spelade på karnevaler och varietéer och han lärde tidigt sin son att spela olika instrument som fiol, trummor, trumpet och saxofon. Young fastnade så småningom för saxofon och spelade först altsax innan han i sena tonåren övergick till tenorsax. 1919 flyttade familjen till Minneapolis där han fortsatte att spela i faderns band. Han lämnade dock detta 1927 eftersom han inte ville följa med på en lång turné i sydstaterna där det rådde stränga rasåtskillnadslagar.

Young började nu istället spela i olika orkestrar på dansställen och klubbar och 1932 spelade han hos Walter Pages ”Original Blue Devils” som hade musiker som Hot Lips Page, Count Basie och sångare Jimmie Rushing. 1933 upplöstes bandet och Young flyttade till Kansas City där han bland annat spelade med Bennie Moten och King Oliver. I början av 1934 började han en kort sejour hos Count Basie. Redan efter tre månader blev han dock kallad till Fletcher Hendersons orkester som ersättare för Coleman Hawkins, som efter tio år lämnat Henderson för en femårig vistelse med spel i Europa.

Youngs tid hos Henderson blev kort och påfrestande för honom. I orkestern var man van vid Hawkins mustiga och råa ton med kraftigt vibrato. Young var Hawkins raka motsats med sitt lätta, flytande legatospel (tonerna binds samman med en mycket liten eller ingen paus mellan dem) ofta i de högre registren där hans tenorsax ibland nästan kunde låta som en klarinett. Hans stil var också helt i samklang med honom själv för Young var en vänlig och stillsam person.Hos Henderson gjorde man allt för att ”omvända” honom. Hans kollegor i orkestern var missnöjda med hans spel och man föreslog bland annat att han skulle använda ett grövre rörblad för att få en mäktigare ton. Henderson fru spelade en mängd skivor med Hawkins för Young och till och med hans nära vän Billie Holiday försökte få honom att ändra stil. Trycket mot Henderson blev till slut för hårt och efter ett par månader fick Young gå. Den ende som insåg hans storhet var Henderson själv som förklarade för bandet att de gjort ett misstag och det skulle snart visa sig att han hade rätt.

Efter Henderson spelade Young med ett par andra orkestrar, bland annat ett halvårs engagemang hos Andy Kirk, innan han 1936 återförenades med Basie och började skriva musikhistoria. Basie kände ju väl till – och accepterade helt – Youngs spelstil och hade redan en förnämlig tenorist i bandet med spel helt i Hawkins anda, nämligen Herschel Evans och han hade inget emot en liten fight dem emellan. Young och Evans blev mycket nära vänner trots rivalitet eller, som Basies batterist Jo Jones sa:”There was no real friction, Lester and Herschel were brothers in rivalry”. Mestadels hade inte båda solon på samma stycke och om de hade det hölls dessa åtskilda genom ett eller flera andra solon.

I november 1936 gjorde Young sina första skivinspelningar vilket öppnade för att nu även den riktigt stora publiken skulle få höra honom. Det var en sen debut, Young var 27 år, men hans radikalt nya stil hade sedan länge mognat. Inspelningarna gjordes med mindre grupper sammansatta av Basie, Young och några ytterligare musiker från Basies band. Särskilt Youngs solon på sådana sidor som Lady Be Good och Shoe Shine Boy blev mycket populära. Många saxofonister lärde sig dem not för not och dessa inspelningar hör till några av jazzhistoriens viktigaste dokument. En annan, lite större grupp, ”Kansas City Six”, skapades av den kände producenten John Hammond och även den innehöll musiker från Basies band, dock inte Basie själv som av kontraktsmässiga skäl var förhindrad att delta. På en del av dessa inspelningar spelade Young också klarinett. (Hammond hade bland annat betytt mycket när Goodman och Basie satte upp sina band och han upptäckte för övrigt även artister som Bob Dylan, Aretha Franklin, Leonard Cohen och Bruce Springsteen).

De kommande åren ökade Basies band alltmer i popularitet och Young gavs stort utrymme för solon. Det fanns fortfarande många som inte tyckte om hans spelstil men han var desto mer uppskattad av den yngre generationen tenorister. Här bör också nämnas de inspelningar Young gjorde med Billie Holiday, ofta med Teddy Wilson som pianist. Det var Young som gav Billie Holiday smeknamnet ”Lady Day” och hon gav Young smeknamnet ”Pres ”(-ident of the tenor saxophone, ibland ”Prez, ibland ”President of Jazz”). Med samma mjuka och lätta framtoning utgjorde de två ett perfekt par när de gjorde skivinspelningar tillsammans som i till exempel ”This Year´s Kisses” och ”Easy Living”. Blygsam som Young var kommenterade han sina insatser med:”She got me little record dates playing behind her, little solos and things like that”.

En som mycket uppskattade Young var Benny Goodman som också gjorde några ansatser att få honom till sitt band vilka han dock aldrig fullföljde. Hammond har berättat om ett tillfälle då Young och Benny spelade tillsammans: I mitten av 1936 hade Hammond upptäckt en gitarrist som spelade på en liten klubb, ”Black Cat”, i Greenwich Village i New York. Hammond tyckte att han aldrig hade hört en gitarrist med så suverän takt och rytm och ville få honom till Basies orkester. Gitarristen var Freddie Green. I början av december 1936 ordnade Hammond en liten jamsession på klubben för att testa Green tillsammans med några andra musiker. Medverkande var Goodman, Jo Jones, Basie, Green, Young och en okänd bassist. Vid det här tillfället hade Young med sig en enkel klarinett av plåt, som är mycket billigare än en av trä och inte så tonrik som en sådan. Young var inte riktigt så teknisk på klarinett som på tenorsax men spelade klarinett med samma intima ton och frasering som på sin sax.

Efter det att Young hade spelat en stund räckte Benny över sin klarinett till Young ”Här” sa han, ”ta min” och han menade att Young fick behålla den. Benny kunde köpa hur många fina klarinetter han ville men Hammond tyckte det var en fin gest och ett verkligt bevis på Bennys uppskattning av Young. Hammond har vidare berättat om ett omdöme om Young som Benny gav den första gången han hörde honom: ”It was the first time I heard a tenor saxophone as it should be played, that is to say not too heavily laid on”. Benny hade förresten själv en tenorsaxofonist i sin orkester som inte heller spelade ”too heavily laid on” (vilket Benny själv inte gjorde när han spelade saxofon) och som han uppskattade mycket, nämligen Art Rollini.

I slutet av 1940 lämnade Young Basie. Han hade haft en del kontroverser med honom och ville dessutom starta ett eget band. I början av 1941 hade han en liten orkester i New York och flyttade sedan till Los Angeles där han ledde en del smågrupper tillsammans med sin bror batteristen Lee Young. Med i dessa var musiker som bassisten Red Callender, Nat King Cole och tenoristen Al Sears. Efter detta frilansade Young i New York och i december 1943 anslöt han sig åter till Basie för en tiomånaders sejour. 1944 vann han omröstningen i jazztidningen ”Down Beat” om årets bäste tenorsaxofonist.

Samma år var Young också med i kortfilmen ”Jammin´ the Blues” tillsammans med en rad kända musiker som Harry ”Sweets” Edison (Young gav honom smeknamnet), Sid Catlett, Barney Kessel, Jo Jones och Illinois Jacquet. Filmen blev mycket omtalad både för musiken och för att den visade en jazzgrupp på film på ett nytt sätt med djärva fotovinklar med övertoningar och dubbleringar Barney Kessel var den ende vita musikern varför ljussättningen på honom är mer diskret än på de övriga. Filmen är fortfarande sevärd och finns på till exempel Youtube i en originalversion och en restaurerad. Jag föredrar originalet som med sin patina ger mer doft av jazzens guldålder.

I september 1944 var Young i Los Angeles med Basies band. En kväll blev han upptäckt av en armétjänsteman och han blev uttagen till militärtjänst efter att under lång tid ha nonchalerat de inkallelseordrar han fått. Han blev inte placerad som musiker i något band, som många vita blev under kriget, utan fick tjänstgöra vid ett militärförband i Alabama där han inte fick spela saxofon. Vistelsen i det militära blev, enligt Young, en utdragen mardröm. Förbjuden att spela och i en ny och påfrestande miljö sökte han tröst i alkohol och marijuana, ett missbruk som han haft en längre tid. När detta upptäcktes dömdes han att avtjäna ett år i ett militärt fängelse och blev till sist avskedad i slutet av 1945. Den traumatiska vistelsen i det militära satte djupa spår i Youngs liv och hans glada och vänliga sätt fick nu inslag av inbundenhet och nedstämdhet.

1946 började Young spela med Norman Granz´s”Jazz at the Philharmonic”. Denna grupp turnerade han sedan regelbundet med under de följande tolv åren och spelade resten av tiden med sina egna små grupper. Han gjorde också ett stort antal studioinspelningar för Granz´s skivbolag ”Verve” samt inspelningar med olika musiker, som Nat King Cole och Basie på piano.
1952 gjorde Young en lovordad inspelning med Oscar Peterson och 1951-1952 inspelningar med pianisten John Lewis. 1952-1954 gjorde han gästframträdanden med Count Basies orkester men aldrig som fast medlem.

Under början av 1950-talet började det gå märkbart utför med både Youngs hälsa och spel. Hans missbruk tilltog och i november 1955 togs han in på sjukhus för ett nervöst sammanbrott. Sjukhusvistelsen fick honom på fötter men hans spel blev allt sämre även om han stundtals kunde göra bra spelningar. I januari 1956 gjorde han två inspelningar med Teddy Wilson, Roy Eldridge, Vic Dickenson, bassisten Gene Ramsay och Jo Jones och senare under året turnerade han i Europa med Modern Jazz Quartet. 1957 spelade han med Basie i ”The Newport Jazz Festival”. I december samma år framträdde Young i ett avsnitt av ”Sound of Jazz”, en CBS-producerad TV-serie. Medverkande var Coleman Hawkins, Ben Webster, Roy Eldridge, Gerry Mulligan samt Billie Holiday som Young då inte träffat på många år.

Under inspelningen såg Young mycket sjuk ut och han satt på en stol och reste sig bara när han spelade solo. Hans missbruk började nu sätta tydliga spår även på hans kropp. Han var undernärd och kunde knappt stå för sig själv och både under repetitionerna och inspelningen var det svårt att kommunicera med honom. Det var så illa att man hade tankar på att klippa bort honom helt ur produktionen. Man valde dock att behålla ett kort solo av Young i en tagning med Billie Holiday i en långsam blues, ”Fine and Mellow”. Det blev ett underbart samspel dem emellan och många menar att detta var Youngs och Billie Holidays svanesång. Young dog i mars 1959, 49 år gammal, strax efter hemkomsten till New York efter ett kort engagemang på ”Blue Note” i Paris. Enlig den kände producenten och jazzkritikern Leonard Feather, som åkte till begravningen tillsammans med Billie Holiday, sa hon efter gudstjänsten:”I´ll be the next one to go”. Hon dog fyra månader senare, 44 år gammal.

När Young började spela in skivor 1936 och den stora allmänheten därmed fick höra den helt nya stil som han anlagt hade den redan mognat många år tidigare. Hur hade han då kunnat undvika att bli påverkad av sådana ikoner som till exempel Louis Armstrong och ännu hellre Coleman Hawkins. Young har själv berättat att han inte lyssnade på någon av dem utan främst på två vita saxofonister, nämligen, i första hand, Frankie Trumbauer, som spelade c-melody sax, samt altsaxofonisten Jimmy Dorsey. När han fick höra Hawkins för första gången i Fletcher Hendersons orkester blev han inte särskilt imponerad.

Inte för att Young på något sätt ringaktade Hawkins, som han kände väl, men dennes aggressiva och robusta stil med brett vibrato var radikalt motsatt Youngs lätta, ljusa, lite torra ton med ett diskret vibrato. Även när det gällde improvisationer skiljde det dem mellan. Medan den gängse vägen var att brodera runt melodin och hålla sig till ett givet ackordschema spelade Young friare melodiska linjer som inte var så knutna till basmaterialet. Det är svårt att i ord helt fånga skillnaden, man får lyssna till dem båda och jämföra så förstår man bättre.

När det gäller Youngs betydelse för jazzens utveckling kan den inte överskattas och, som nämnts tidigare, lade han grunden till den moderna jazzen. Han fick sitt genombrott under swing-eran och höll sig i stort till den epokens repertoar men introducerade en egen ny stil som vid hans genombrott helt skiljde sig från den då rådande. Han hade också en avgörande betydelse som inspiratör för ”The Cool Jazz” som tillkom från slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Bland tenorister som påverkades av Young finns en rad namn som Dexter Gordon, Charlie Parker, Sonny Rollins, Illinois Jacquet, Stan Getz, Zoot Sims, Gerry Mulligan, Al Cohn och Paul Quinichette, det vill säga en del namn från bopen och en del från den efterföljande riktningen cool. Vad beträffar Quinichette var hans stil så nära formad efter Young att han ibland kallades för ”Vice Prez”.

Youngs stil ändrades under 1940- och 1950-talet, dock inte i något större avseende för hans grundtankar i spelet var kvar. Hans ton blev dock kraftigare, bland annat på grund av annorlunda val av munstycke och rörblad, och han hade större vibrato. Det han ändrade inom jazzen var desto större och hans lugna och flytande stil är något som anammats av många jazzmusiker sedan den introducerades i mitten av 1930-talet. Billie Holiday hade sitt sätt att se på Young:”When Lester plays he almost seems to be singing, one can almost hear the words” och det är nog så att Youngs sång alltid kommer att höras inom jazzen.

Keep Swinging!

Esbjörn

2014-01-13 Glenn Miller

Först ut vårsäsongen 2014 blir Per T Ohlsson och namnet på hans program: ”Big Band Going Mad” bådar gott – musik helt i High Societys anda.

En av de absolut populäraste orkestrarna under storbandstiden, som också var en av de som sålde mest skivor under perioden 1939 – 1943, hörs sällan i vår klubb, nämligen Glenn Miller. Jag kan bara komma ihåg att jag har hört Miller där en gång under de tio år jag varit medlem. Det var vid ett tillfälle när någon spelade ”Flying Home” från 1943 med Millers ”Army Air Force Band”. Man skulle gissa vilken orkester det var, för just den inspelningen med Miller är så ”jazzig” att de flesta gissar fel. Orkestern var ett dansband och Miller kritiserades ofta för att bara spela den musik som lönade sig bäst. Detta var dock ett medvetet val och när det gällde kritiken av att välja en populär repertoar istället för en jazzbetonad svarade Miller alltid: ”I don´t want a jazzband”. Det svängde om orkestern, publiken älskade musiken och så småningom strömmade pengarna in, och det var det Miller ville uppnå.

Han föddes 1904 på en gård i Iowa. Han var i unga år intresserad av musik och köpte sin första trombon när han fyllde 14 år. 1918 flyttade familjen till Colorado där Miller började gå på high school. Under studietiden startade han med några klasskamrater ett eget dansband och bestämde sig för att efter examen bli professionell musiker. Efter en kort sejour på ett universitet i Colorado lämnade dock Miller studierna för gott och 1924 flyttade han till Los Angeles. Efter att ha spelat med några mindre kända band där, började han i Ben Pollacks orkester som trombonist och arrangör och 1928 flyttade han med Pollack till New York.

I början var han solist på trombon men efter det att Jack Teagarden börjat i orkestern fick han spela allt färre solon. Han trivdes inte med att vara näst bäst och lämnade snart bandet. Från slutet av 1920-talet och under början av 1930-talet skrev han arrangemang och spelade i bland annat Red Nichols, bröderna Dorseys och Ray Nobles orkestrar och spelade då med Benny Goodman, Joe Venuti, Pee Wee Russell, Eddie Condon, Tommy och Jimmy Dorsey, Gene Krupa och Coleman Hawkins och andra kända namn.

I mitten av 1930-talet gjorde Miller ett antal skivinspelningar under eget namn med musiker som Bunny Berigan, Charlie Spivak, Eddie Miller, Johny Mince och Ray Bauduc men det var inte förrän i början av 1937 som han bestämde sig för att starta ett eget band. Det blev emellertid en kortlivad satsning. Dåligt med bokningar, ingen framgång med inspelade skivor och gott om andra orkestrar som spelade i ungefär samma stil gjorde att Miller upplöste bandet i januari 1938. Något hade emellertid hänt i oktober 1937 då Miller spelade på ett dansställe i Boston där musiken sändes ut på radio över hela landet.

Under sin tid hos Noble hade Miller nämligen skrivit flera arrangemang där trumpetaren PeeWee Erwin spelade melodistämman en oktav högre än en tenor som också höll melodistämman. Efter det att Erwin lämnat Noble kunde emellertid hans efterträdare på trumpet inte komma upp i det höga tonregister som krävdes. Som ett experiment gav Miller då trumpetrollen i stället till Johnny Mince på klarinett medan en tenor fortfarande spelade en oktav lägre. Denna nya stil introducerade Miller i sitt band en kväll i Boston, den stil som sedan skulle kallas för ”The Miller Sound”. Det räddade inte honom den gången men hade sänts ut över hela landet och gav lyssnarna en försmak av det som så småningom skulle bidra till att föra Miller till toppen av sin karriär och göra hans musik älskad över hela världen.

Redan i mars 1938 gjorde Miller ett nytt försök och startade ett band med ekonomisk hjälp av bland annat sin vän Tommy Dorsey. Två av de nya musikerna blev av avgörande betydelse för Millers kommande framgångar, nämligen tenoristen Tex Beneke och den tjugoårige klarinettisten Wilbur Schwartz. Beneke blev den mest lanserade solisten, var ibland även vokalist, och blev väl det namn, jämte Millers, som mest nämns i anslutning till orkestern. Schwartz däremot har många inte hört talas om men även han borde ha fått ett stort erkännande. Han var nämligen den klarinettist som med sin varma och mjukt vibrerande ton över saxofonerna spelade den avgörande rollen i Millers berömda ”sound”.

Även denna gång gick det trögt för orkestern. Musiker kom och gick, det var svårt att få bokningar och skivorna sålde dåligt. Efter en misslyckad turné i februari 1939 yttrade en nedstämd Miller till en vän: ”I guess I may as well give it all up and go back in the studios and just play trombone”. Miller hann dock inte tänka över det någon längre tid. Kort därefter kom nämligen den stora vändningen som för alltid skulle föra upp Miller till berömmelsens topp. Vändningen kan direkt jämföras med Benny Goodmans genombrott genom spelningen den 21 augusti 1935 på The Palomar Ballroom i Los Angeles som den gången lade grunden till Bennys enorma framgångar.

Det som hände vara att Miller på sin trettiofemårsdag den 1 mars 1939 fick ett samtal från sitt bokningskontor. Man meddelade att det berömda Glen Island Casino, beläget strax utanför New York, hade valt bandet för att spela där den kommande sommarsäsongen. Spelningen innebar också att man fick vara med i ett stort antal radioutsändningar och radioshower. Därtill kom att en konkurrent till Glen Island Casino engagerade Miller för sju veckors spelning innan sommarsäsongen började i maj, med radioutsändningar även därifrån. Hela sommaren kunde man sålunda ute i landet lyssna på Miller, skivförsäljningen steg och pengarna började strömma in.

Victor, det skivbolag som Miller hade kontrakt med, började nu göra nya inspelningar med bandet som ”Moonlight Serenade”, ”Little Brown Jug” och ”Sunrise Serenade” vilka snart spelades på landets 300 000 jukeboxar. ”Moonlight Serenade”, som Miller själv hade skrivit, hade inte alltid varit ”Moonlight Serenade”. Textförfattaren hade kallat den för ”Now I lay me down to weep”. Miller ville ha stycket som sin signaturmelodi men tyckte att texten var alldeles för sorglig. Några nya texter provades men till slut tog Miller kontakt med Mitchell Parrish som gjort sig mest känd för att ha skrivit texten till ”Stardust”. Han skrev en ny text och gav stycket det nya namnet: ”Moonlight Serenade”.

”In the Mood”, Millers största hit, ingick till en början i Artie Shaws repertoar men var arrangerad för en speltid på runt åtta minuter, mycket längre än som fick plats på en normal 78:a. Miller tog hand om den och, duktigt arrangör som han var, kortade han ner den till lämplig längd. Succén var given och var än bandet spelade så var det mest ”In the Mood” publiken ropade efter. 1940 blev ett år med nya stora framgångar som fortsatte även 1941 då Miller med orkester var med i filmen ”Sun Valley Serenade”. Den 10 februari 1942 fick Miller sin första guldskiva av Victor då ”Chattanooga Choo Choo” hade sålts i 1 200 000 exemplar. Senare samma år spelades filmen ”Orchestra Wives” in med bandet på en framträdande plats, Miller tjänade nu 100 000 dollar i månaden bara på skivinkomster, hela landet fylldes med hans musik och han var på toppen av sin karriär. Då hände något helt oväntat.

Miller hade bestämt sig för att gå med i kriget och den 27 september 1942 höll hans orkester sin sista konsert. I ett officiellt yttrande sa Miller bland annat: ”I, like every American, have an obligation to fulfill. That obligation is to lend as much support as I can to winning the war”. Han var 38 år och för gammal för att ha blivit inkallad och anmälde sig därför som frivillig. Han placerades i ”AAF, The American Army Airforce” med kaptens grad och med uppdrag att sätta ihop en orkester för att underhålla soldaterna. Efter förberedelser samlade Miller i mars 1943 ihop sina uttagna musiker vid Yale University där AAF utbildade kadetter. Bland de uttagna, alla plockade från topporkestrar, märktes till exempel Mel Powell piano, Peanuts Hucko klarinett, Ray McKinley trummor, Bernie Privin trumpet och Chuck Gentry barytonsax.

När Miller spelat ihop bandet ville han komma ”overseas” men istället blev det under drygt ett år radioutsändningar över hela landet med rekryteringsprogram. Så, våren 1944, kom beskedet att hans band skulle skeppas över till England. Väl framkomna till London i juni 1944 hamnade man mitt i ett bombardemang av V1-raketer och Miller insåg snabbt att det fanns risk att alla mödosamma förberedelser kanske skulle ödeläggas i ett slag. Han förstod att det skulle ta lång tid att den formella vägen få fram en transport ut ur London och kontaktade därför RAF. Han lovade dem att, om de snabbt kunde flytta ut hela sällskapet till Bedford, som låg utanför V1-raketernas räckvidd, så skulle orkestern ge en konsert bara för RAF. På kvällen dagen efter var man i Bedford. Nästa morgon totalförstörde en V1-raket den byggnad i London där man skulle ha förlagts.

Nu började en arbetsam tid. Under de dryga fem månader man stannade i England reste orkestern runt till olika förband och spelade hundratals konserter. Man deltog också i regelbundna radioprogram som sändes till Amerika som en hälsning från Europa och till Tyskland där det varvades med antinazistisk propaganda. EMI, som var distributör i England för Millers skivbolag Victor, spelade in ett stort antal skivor med bandet. Den sista inspelningen med Miller som bandledare gjordes i Abbey Road Studios i London med sångerskan Dinah Shore. Mycket av repertoaren under tiden i England präglades naturligtvis av den musik som gjort Miller så populär men det fanns även en hel del jazzinslag som ”Flying home”, ”One o´clock jump” och ”Blue skies”.

En kall och dimmig kväll den 15 december 1944 steg Miller ombord på ett litet enmotorigt plan som skulle ta honom från Bedford till Paris. Han skulle där förbereda för orkesterns ankomst lite senare. Miller kom aldrig fram och man har aldrig funnit några spår av planet eller passagerarna. Från den dagen har det spekulerats i vad som hände med den ena teorin mer fantastisk än den andra. Miller var i alla fall borta för alltid och hans patriotiska uppdrag var avslutat. General Doolittle, som i april 1942 med bombplan som startade från ett hangarfartyg, utförde den djärva bombräden mot Tokyo, yttrade: ”Next to a letter from home, that organization was the greatest morale builder in the European Theater of Operations”.

Jazz eller inte, Miller ledde den troligtvis bästa dansorkestern under storbandstiden. Han arbetade hårt och målmedvetet, han visste vad han ville uppnå och när han dog stod han på toppen av sin karriär. Han fick publiken att älska hans musik – en musik som fortfarande spelas världen över och som kommer att spelas länge än. Som avslutning några ord som Miller yttrade i ett av sina radioprogram i England och som visar hur han själv såg på musiken: ”America means freedom and there´s no expression of freedom quite so sincere as music”.

Keep Swinging

Esbjörn

 

Program den 11 november 2013

Denna kväll var annorlunda. För det första var vi alla med om Sven Tollins 90-årsdag, för det andra tog Sten Ekegren oss in i HighTechvärlden. Det är onekligen ett avsevärt spann mellan dessa ”företeelser”.

Sven Tollin celebrerades med bubbel i glaset, blev livsvarig hedersmedlem i High Society samt hurrade vi trefaldigt skånskt. Nu är ju Sven bördig från Piteå och en och annan fann för gott att därför hurra hela fyra gånger. Sven tyckte nog att det var ett bra sätt att fira dagen på. Dessutom fick han en helsida i Sydsvenskan dagen till ära.

Sten presenterade och genomförde sitt program, Satchmo The Great, med den äran. Han använde sig av mobiltelefon och dator för att överföra filmerna digitalt från YouTube till vita duken och högtalarna. Det kallar jag HighTech.

Satchmo (1900 – 1971) växte upp under svåra förhållanden i New Orleans. Som 13-åring började hans kornettspel att uppmärksammas och från 14 levde han av musiken. Han flyttade till Chicago för att ingå i King Olivers orkester som andrekornettist, Sina första inspelningar gjorde han som sideman i King Olivers orkester 1923. 1924 flyttade han till New York för att ingå i Fletcher Hendersons orkester. Satchmo gick snabbt från klarhet till klarhet och nådde status som stilbildare och ikon på den internationella jazzhimlen. Han blev en legendar redan under sin livstid och turnerade världen över.

Bland annat imponerades han av Sidney Bechets individuella och improviserade spelstil. Satchmo såg Bechet som en förebild. Armstrong gillade scatsång högt och gjorde den populär. Det framgick klart av YouTubeklippen. Hans mycket karakteristiska och personliga stil gjorde också att han inte behövde många sekunder på sitt instrument innan han var igenkänd.

Vi såg inledningsvis ett härligt klipp från Newport Jazz Festival 1958. Det var spelglädje, tempo och en förtjust publik. ”When the Saints …” i ett rasande tempo med bl a Danny Barcelona på trummor och Jack Teagarden på trombon var läcker! Sen såg vi några minuter från en konsert i Tivolis Konsertsal (1933) med ”I Cover The Waterfront”. Till Tivoli återkom han många gånger.

Efter andra världskriget bildade Armstrong åter mindre grupper (oftast med trumpet, trombon, klarinett, piano, bas och trummor) under namnet Louis Armstrong All-Stars. Han höll stort sett fast vid denna sättning under åren som följde. Vi fick t ex se All-Stars i en film inspelad i Italien 1952, framförande en härlig ”Struttin´ with some Barbecue”. I en helt underbar version av ”When the Saints …” från ”The Five Pennies” (1959) sjunger Louis duett med Danny Kaye. En halsbrytande text, skriven av Danny Kaye’s fru, klarar de två elegant och med stor sång- och spelglädje.

Det finns mer att ta upp men de flesta av oss är sannolikt mycket väl bekanta med The Great Satchmo’s liv och prestationer. Personligen uppskattade jag Stens urval av allt som finns på YouTube rörande Satchmo. 50-talets alla fester och parties, när jag själv var i full färd med att upptäcka att stan var full av söta flickor med Brigitte Bardotrutiga kjolar och ljuva Audrey Hepburnögon, flimrade förbi på ett behagligt sätt. Vad vore livet utan en portion nostalgi då och då?

Vad var den gode Satchmo egentligen? En underhållande musikant eller en musicerande underhållare? Det vet jag inte, men kvar lever hans fantastiska utstrålning, hans oftast glada nuna, tonen i trumpeten, den skrovliga rösten, det glada skrattet. Han avled 1971 i New York; hjärtat orkade inte mer. Hans levnad från det fattiga livet i New Orleans till världskändisskap är närmast osannolik.

Stort tack till Sten för vad vi fick vara med om denna kväll! Och stort tack till dig Sven för att vi fick fira dig på 90-årsdagen. Nu har du uppnått samma status som Jan Lundgren: årsavgiftsbefriad hedersmedlem.

/Anders den 12 november 2013

 

2013-05-13 Jazz med mera

Våren avslutas av Jan Hemmel med programmet ”Jazz med mera”. Det kommer alltså att bli jazz men vad som avses med ”med mera” får bli en överraskning både för er och för mig.

Då det inte finns något i det kommande programmet att direkt relatera till kan jag istället göra det till Curt Borgenstams förra program om Andy Kirk. Som Curt nämnde fanns i Kirks band 1943-4 en duktig trumpetare vid namn Howard McGhee. Han kom till Kirk efter att några år ha spelat i en annan orkester som också utmanade de bästa under storbandstiden, nämligen Charlie Barnet.

Barnet föddes 1913 i New York i en mycket förmögen familj och hans föräldrar stakade tidigt ut hans bana – han skulle bli advokat. Han sattes följaktligen i en av de bästa internatskolorna varefter utbildningen skulle fortsätta på Yale University. När det gällde musik tyckte hans föräldrar att pianospel var det som passade bäst statusmässigt medan sonen var intresserad av jazz och ville spela trummor och saxofon. Redan som ung visade han att han hade en egen vilja. Studierna på internatskolan blev sporadiska och när hans kurskamrater skulle börja sin andra termin på Yale befann han sig i stället i södern och spelade tenorsax på olika jazzklubbar.

Vid det här laget hade föräldrarna gett upp sina planer för sonen och Barnet gick nu till sjöss och ledde, sexton år gammal, ett eget band, först på 22 atlantresor med passagerarfartyg till Europa och sedan på ett antal kryssningar till Söderhavet och Latinamerika. Efter sjösejouren uppehöll han sig en tid i New Orleans för att uppleva atmosfären i jazzens stad nummer ett. 1931 var han tillbaka i New York, levde glada dagar – han behövde aldrig under sitt liv bekymra sig för pengar – och ledde olika band som härjade vilt i staden med omgivningar. Han var en av de första att ta in färgade musiker och trotsade så ofta han kunde ”the colour-bar restrictions”, som när han första gången träffade Billie Holiday och Teddy Wilson och då bjöd in dem på en drink i den vita avdelningen på deras club. 1934 spelade han också som det första vita bandet på Apollo Theatre i Harlem i New York.

1933 hade Barnet bildat sin första orkester som han verkligen ville satsa på. Två av trumpetarna i bandet, Eddie Sauter och Tutti Camarata, var även duktiga arrangörer och Benny Carter och Horace Henderson var också engagerade som sådana.  Chris Griffin (som sedermera tillsammans med Harry James och Ziggy Elman bildade Benny Goodmans berömda trumpetsektion) var den tredje trumpetaren i bandet. Barnet var en stor beundrare av Duke Ellington och han försökte inte dölja att han ibland använde hans arrangemang men spelade dem alltid på sitt eget sätt. Bandet hade en del framgångar men det var inte förrän 1939 det tände till ordentligt. Det året kom nämligen Billy May in i bandet som trumpetare och Skip Martin som saxofonist, båda dessutom förnämliga arrangörer, och dessa två lyckades med sina arrangemang ge orkestern en egen stil. Samma år spelades ”Cherokee” in, arrangerad av Billy May, och den blev omedelbart en jättehit som snabbt gjorde bandet till ett av de populäraste i landet.

1939 tände det även till på ett annat sätt. Barnet hade precis påbörjat ett engagemang på det berömda Palomar Ballroom i Los Angeles (där Benny Goodman den 21 augusti 1935 startade swingepoken) när hela anläggningen brann ner till grunden. Alla bandets instrument, noter och scenkläder förstördes. Många vänner ställde dock upp och bland annat Duke, Basie och Benny Carter såg till att Barnet omgående fick en trave nya arrangemang. Senare det året gjorde bandet succé på ”The famous Door” i New York när det efterträdde Count Basie på den kända jazzklubben.

Barnet var skicklig på att hitta duktiga musiker, en hel del av dem unga talanger, och de kommande åren knöt han många sådana till sig. Neil Hefti började sin karriär som trumpetare i bandet för att sedan gå vidare till Woody Herman och efter det göra sig ett känt namn både som arrangör och kompositör hos Count Basie. Andra som bör nämnas är  Buddy De Franco, Trummy Young, Barney Kessel, Oscar Pettiford, Roy Eldridge, Shorty Rogers, Clark Terry, Doc Severinsen och Maynard Ferguson samt sångerskan Lena Horne.

Så kom bopen in i bilden och som många storbandsledare var Barnet inte förtjust. Hans skivbolag Capitol låg dock på och i slutet av 1948 satte Barnet upp ett band med många unga musiker med rötter i bopen. Det blev dock en kortlivad historia och i oktober 1949 förklarade han att han gjort sitt som bandledare och tackade för sig. Han har berättat att när han i slutet av den sista spelningen sagt till publiken:”Well, here goes Cherokee for the last time, I turned around and there were eighteen guys with tears streaming down their faces”. Barnet bosatte sig i Palm Beach, köpte en hotellkedja, spelade golf, flög sina plan men lade inte musiken helt på hyllan utan fortsatte att ibland spela med i både större och mindre sättningar.

Avslutningsvis några ord om personen Charlie Barnet. Förutom att vara synnerligen förmögen såg han också bra ut och 1937 blev Hollywood intresserat. Han var med som skådespelare i två filmer och erbjöds en karriär som ”cowboy star” men tackade nej – jazzen betydde mer för honom än en eventuell filmkarriär. Han var oerhört uppskattad av sina musiker, alla hade något gott att säga om honom och av raden av duktiga musiker kan man förstå att man gärna spelade i hans band. Alla hans hustrur däremot kanske inte var så nöjda – han var gift elva gånger – vilket dock inte störde honom nämnvärt. I sin självbiografi konstaterar han lakoniskt att de flesta giftermålen var fiaskon:”but they were mostly Mexican marriages and quickly annulled, because they weren´t legal in the first place.”

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-04-08 Mary Lou Williams

Curt Borgenstam kommer att på aprilmötet presentera en orkester som under slutet av 30-talet och nästan hela 40-talet skördade stora framgångar, nämligen ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”. Där fanns genom åren många namnkunniga musiker men den som hade en avgörande roll i bandets framgångar var pianisten Mary Lou Williams

Hon föddes 1910 som Mary Scruggs och växte upp i Pittsburgh. Hon började spela piano redan som liten och lärde sig spela spirituals och ragtime på gehör. Sju år gammal började hon uppträda professionellt och så småningom blev det mer och mer engagemang i olika band. 1925 spelade hon bland annat med Duke Ellington i ”The Washingtonians”, ett litet band som Duke ledde och som sedan blev grunden till hans kommande storband. Samma år – har Williams berättat – satt hon en natt på en klubb i Harlem och jammade med Mc Kinney´s Cotton Pickers när Louis Armstrong kom in och satte sig ner och lyssnade.  Efter en stund gick han fram till henne, lyfte upp henne och kysste henne och resten av sitt liv tyckte hon att det var den största komplimang hon fått.

1926 gifte hon sig med saxofonisten John Williams och 1929 började båda i Kirks orkester. Framgångarna för orkestern var, som sagt, mycket Williams förtjänst tack vare hennes pianospel, arrangemang och kompositioner. Det var ett hårt liv med långa turnéer och hon har berättat att, när de var ute på ”one-nighters”, hon satt i bilen på nätterna och skrev arrangemang vid ljuset av en ficklampa. Det var också svåra tider för den svarta befolkningen – lynchningar var inte ovanliga – och ibland kunde det dröja länge innan man kunde få mat och vila då det inte gick att stanna i vissa städer som de passerade eftersom de bedömdes som farliga.

Under 30-talet skrev Williams arrangemang, förutom till bandet, bland annat till Benny Goodman, Glen Gray, Earl Hines, Tommy Dorsey, Duke Ellington, Louis Armstrong och Cab Calloway. Hon spelade in skivor tillsammans med Kirks band men gjorde även soloinspelningar och var dessutom en flitig kompositör. Bland annat skrev hon till Benny Goodman ”Roll ´Em” och ”Camel Hop”, den sistnämnda använd av honom som tema för hans radioshower för Camel Cigarettes. Benny försökte också få henne att skriva på ett kontrakt för att jobba exklusivt med honom men Williams ville ha fortsatt möjlighet att arbeta fritt. 1940 skiljde hon sig och lämnade Kirks band 1942. Hon gifte sig med trumpetaren Shorty  Baker, som även han hade spelat i Kirks band, och startade med honom en sextett med Art Blakey på trummor.

Både giftermålet och bandet blev kortvariga och Baker började som trumpetare och Williams som arrangör hos Duke Ellington.  Williams hade flyttat till New York 1941 och 1943 fick hon ett fast engagemang på ”Café Society”, New Yorks på den tiden enda jazzklubb för både svarta och vita. Vid den här tiden var bopen på frammarsch i New York och Williams blev snart lite av en mentor för  förgrundsfigurerna i denna nya strömning. I hennes våning i Harlem samlades förgrundsfigurerna som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Max Roach, Bud Powell och Thelonius Monk, för att spela nya kompositioner och för improviserade jamesessions. Under denna tid skrev hon också ”The Zodiac Suite”, ett stort orkesterverk som 1946 uppfördes i Carnegie Hall av NewYorkfilharmonikerna.

Det blev under denna tid även många skivinspelningar, till exempel i juni och juli 1948 när Williams gjorde ett par inhopp i Benny Goodmans ”popsextet” vilket också lär ha varit den första och enda gången Benny hade en kvinnlig musiker som fast medlem i sin orkester. Bland annat framträdde hon i ett radioprogram kallat ”The Benny Goodman Show” och  spelade då med musiker som Stan Hasselgard, Wardell Gray och bassisten Clyde Lombardi.

1950 – 1954 vistades hon i Europa där hon spelade piano på nattklubbar i London och Paris. När hon återvände till Amerika meddelade hon att det nu var slut på framträdanden. Hon konverterade till katolik och började ägna sig åt kyrklig verksamhet och välgörenhet i Harlem. Många ville dock se henne på scenen igen och, bland annat 1957, deltog hon tillsammans med Dizzy Gillespie i jazzfestivalen i Newport.

Fram till sin död 1981 ägnade sig Williams åt att undervisa på universitet, skriva sakral musik, delta i radio- och tv-program och annan verksamhet i syfte att exponera den svarta jazzen och arbeta för att den utvecklades och levde vidare. Williams anses fortfarande av de flesta kännare som jazzens mest betydelsefulla kvinnliga pianist och kompositör.  Hon var alltid öppen för nya strömningar men förlorade aldrig sina rötter i bluesen. Hennes musikaliska resa var lång. Den gick från spirituals och ragtime till bop, sakral musik och avant-garde och den blev möjlig genom hennes begåvning, hennes strävan efter förnyelse och att hon aldrig gav upp utan alltid följde sitt valspråk: ”Don´t ever let anyone stop you”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-03-11 To be or not to bop

På marsmötet kommer Verner Thorsen att under rubriken ”To be or not to bop” tala om bopen i allmänhet och Dizzy Gillespie i synnerhet. Bopen växte fram i New York i början av 1940-talet då ett antal färgade musiker började träffas för jam sessions på jazzklubben ”Minton´s Playhouse” och andra klubbar i Harlem. Många namn är knutna till den tidiga bopen men de mest kända musikerna som för alltid kommer att förknippas med bopens födelse är sådana namn som Dizzy Gillespie, Charlie Parker, Kenny Clarke, Thelonius Monk och Charlie Christian.

I mitten av 1940-talet var bopen högt på modet men Benny Goodman var till en början mycket avvisande till den nya stil som så markant avvek från swingen och som tog mer och mer publik från storbanden.  I början av 1947 flyttade Benny från New York till Los Angeles för att där varva ner med sin familj, spela golf och umgås med vänner men naturligtvis höll han sig inte borta från musiken. I samband med en radioshow i början av 1948 fick Benny höra en ung lovande tenorist, nämligen Wardell Gray.  Hans, liksom Bennys stora favorit, var Lester Young men han hade börjat mer och mer närma sig bopen och hans stil föll Benny helt i smaken. Benny yttrade en tid efter att ha hört honom: ”If Wardell Gray plays bop, it´s great”.

Det som emellertid fick Benny att till slut själv satsa på den nya stilen var den svenske klarinettisten Åke Hasselgård, eller Stan Hasselgard, som blev hans artistnamn i USA. I Sverige hade han blandat universitetsstudier med klarinettspel och till en början var Benny hans stora favorit men så småningom blev hans stil även influerad av bopen och han hade skaffat sig ett namn med framträdanden i olika orkestrar och genom ett antal skivinspelningar. I juli 1947 anlände han till New York för att påbörja universitetsstudier men mycket studier blev det inte utan istället spel på olika klubbar.

Efter några månader reste han till Los Angeles där han träffade Barney Kessel och under hans och andra musikers inverkan blev hans spel mer och mer färgat av bop. I februari 1948 besökte Benny Goodman en klubb i Los Angeles där Hasselgård spelade. Benny blev genast imponerad av honom och föreslog att han skulle vara med i en ny sextett som han höll på att bilda. Hasselgård tackade ja. Sextetten med, förutom de två klarinettisterna, bland annat Teddy Wilson, Wardell Gray och gitarristen Billy Bauer, började sina spelningar i maj i Philadelphia. Efter en tid där åkte bandet till ostkusten på turné men publikintresset var dåligt och i september var det slutspelat. Hasselgård hade lämnat i juli och därefter spelat med en egen kvintett i New York med bland annat Max Roach på trummor. I november skulle han åka bil till Mexiko för att förnya sitt turistvisum men i Illinois körde bilen av vägen och Hasselgård omkom.

Trots misslyckandet ville nu Benny satsa på ett större band med inriktning på bop och av de musiker han samlade ihop skall nämnas Wardell Gray, trumpetarna Doug Mettome och Nick Travis, trombonisterna Eddie Bert och Milt Bernhart samt Clyde Lombardi på bas och Sonny Igoe på trummor. I oktober 1948 började bandet sin turné som gick till New England i nordöstra USA, via New York till västkusten för att sedan under sommaren och hösten ha Los Angeles som bas fram till slutet av oktober 1949 då bandet lades ned.

Turnén var inte någon större succé och samstämmiga recensenter menade att Bennys försök i den nya stilen bara blev en halvmesyr, åtminstone vad hans eget spel beträffade. Han hade varit noga med att till bandet välja ut duktiga solister med anknytning till bopen men själv lyckades han aldrig anpassa sitt spel till den nya stilen. Det märks i hans solospel att han verkligen anstränger sig men swingen sitter för djupt och det blir därefter. Varför Benny avslutade sitt försök med bopen hade väl flera orsaker men en viss ledning kanske man får av det svar han lämnade till en jazzskribent 1950 då han blev tillfrågad härom: ”Bop is on the way out in America. And, you know, I have never liked it”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-01-14 Frank Sinatra

Så var det dags för vårsäsongen 2013 och den inleds av Sten Ekegren med en filmvisning med Frank Sinatra.  Sten kallar sitt program: From jazz to Eternity. Det är väl få artister under 1900-talet som blivit så omskrivna, förtalade, beundrade och omstridda som Frank Sinatra. Och det finns ju material så det räcker: sensationer, skandaler, relationer till presidenter, samröre med mafioso och, inte minst, affärer med ett oändligt antal kvinnor varav många filmvärldens skönheter. Mycket är skrivet och mycket återstår nog att skriva men utrymmet här räcker inte för någon fördjupning utan det får bli lite kuriosa istället.

Den översta delen av Empire State Building är försedd med belysning och med olika färger firar man vissa dagar, allt ifrån Halloween till Mexikos självständighetsdag. Den 12 december 1995 lyste det blått för att fira Ol´Blue Eyes 80-årsdag. Den 14 maj 1998, dagen då Frank Sinatra gick bort, och ytterligare två dagar, lyste det blått igen. Denna gång var det New York´s sista farväl till den sångare som haft så många bejublade framträdanden i staden och som med sina insjungningar av New York New York särskilt vunnit stadens hjärta.  På kvällen den 14 maj 1998 tonades också belysningen ner på den berömda gatan The Strip i Las Vegas som en hyllning till stadens störste entertainer.

Frank SinatraHär också några glimtar från Frank Sinatras tid hos Tommy Dorsey: Frank började sjunga i Tommys band i början av 1940 och där fanns då också Buddy Rich på trummor. Båda respekterade varandra högt som artister. Båda hade dock också stora egon och lika hetsigt temperament och ingen tålde att den andre fick för mycket uppmärksamhet. Frank blev snabbt en stor stjärna i bandet och Tommy började nu sätta hans namn högst upp på reklamen, över de andra musikerna inklusive Rich och han blev rasande. Kulmen nåddes när Frank lite senare också fick Tommy att, förutom text, sätta en bild av Frank längst ner på bandets affisch.

Buddy Rich hämnades med att antingen öka tempot varje gång Frank sjöng en av sina långsamma ballader – vilket irriterade Frank oerhört – eller störa sången genom att lite då och då slå ett kraftigt rimshot (ett slag med trumpinnen där spetsen träffar trumskinnet samtidigt som skaftet en bit upp från spetsen träffar ringen runt trumman). Den bästa hämnden enligt Rich var dock en kväll då han bad en söt flicka som han kände att gå och be Frank om en autograf.  När hon fått den sa hon – efter Rich`s instruktion – ”Ååh, tack Frank, när jag har fått tre sådana här till så kan jag byta dem mot en av Bob Eberly” (sångaren i Jimmy Dorseys band).

1942 skildes de båda åt och nu var det dags att gå ut i kriget. Frank fick frisedel på grund av att hans fru väntade barn och för att han sedan födseln hade ett hål på vänster trumhinna. Buddy Rich däremot ryckte in i flottan där han tjänstgjorde till 1944. När han blivit utskriven for han till New York där han träffade Frank. Efter att de lämnat Tommy Dorsey hade de försonats och när Rich nu berättade för Frank att han tänkte starta ett nytt band gav Frank honom på stående fot fyrtiotusen dollar. Frank Sinatra hade inte bara ett stort ego, han kunde också vara enormt generös.

Keep Swinging!

/Esbjörn

2012-12-10 Dixieland at it´s best

Så återstår årets sista möte 12-12-10 med ett program som ordföranden Erik kallat: ”Dixieland at it´s best.” Erik har låtit ana att det blir en form av frågesport varför penna bör medtagas. Papper erhålles vid mötet.

När det gäller beteckningar på jazzen som benämns ”Dixieland”, New Orleans”, ”Traditional och ”Classic” flyter dessa ofta ihop och det kan vara svårt att få fram några mer exakta definitioner för var och en av stilarterna. Utan att göra något försök att här reda ut begreppen kan dock sägas att en av tolkningarna av ”Dixieland” är att man menar den jazz som spelades av vita band i USA på 1915 – 1920-talet. Musiken var naturligtvis mycket influerad av svart musik och sättningen var oftast: kornett (trumpet), trombon, klarinett, piano och trummor.  Kornetten spelade lead och i avsaknad av bas fick pianot och trummorna stå för rytmen.

Den orkester som framförallt förknippas med ”Dixieland” är ”Original Dixieland Jazz Band” bestående av fem unga vita musiker från New Orleans. Bandet spelade 1916 i Chicago men flyttade 1917 till New York där det snabbt blev mycket populärt. Där blev man också det första jazzbandet att spela in grammofonskivor vilket ytterligare spred deras popularitet. Det mest kända namnet i orkestern var bandets ledare, kornettisten Nick LaRocca, och en stor beundrare av hans kornettspel var Bix Beiderbecke. 1925 lades bandet ner och 1936 försökte man sig på en revival som dock blev kortvarig och utan större framgång.

Keep Swinging!

Esbjörn