2014-04-14 Ella Fitzgerald

Aprilprogrammet handlar om Ella Fitzgerald och är benämnt: ”Ella – First Lady of Song”.Vår ordförande Erik Ekegren presenterar sin favorit när det gäller jazzsångerskor och Ella kommer att bli uppbackad av storheter som Duke Ellington, Count Basie och Chick Webb med flera. Det lär säkert också bli duettsång med en hyfsat känd trumpetare…..

Som en liten övergång från Ella kan jag nämna att Benny Goodman genom åren hade två särskilda favoriter när det gällde artister. En var Ella, som han vid flera tillfällen försökte locka över till sig från Chick Webb, men hon var trogen sin välgörare ända tills han gick bort. Den andra favoriten var trumpetaren Bunny Berigan som dock tyvärr bara spelade en kort tid i Bennys orkester. Han, som även hans ”namne” Bix Beiderbecke, var underbara trumpetare som dock råkade ut för samma öde – de hade svåra alkoholproblem och dog tidigt i sviterna av dessa.

Berigan föddes 1908 av irländska invandrare i en liten stad i Wisconsin. Han visade tidigt intresse för musik och lärde sig snabbt att spela både fiol och trumpet. Det var dock trumpeten som blev hans instrument och han började ta lektioner för att fördjupa sina kunskaper. 1920, bara 12 år gammal, var han med i ett litet jazzband som, lett av hans mamma, spelade på lokala dansställen. 1921 fick han sitt första engagemang som professionell musiker och de följande åren spelade han i ett antal etablerade orkestrar.

Sin fritid ägnade Berigan åt att lyssna på skivor, att öva mycket och han tog, när tillfälle gavs, även lektioner. Den trumpetare han lyssnade på mest var Louis Armstrong och en annan som han uppskattade var Bix Beiderbecke men han lyssnade även på andra, som till exempel Rex Stewart och Red Nichols. Hans uppskattning av Armstrong gjorde dock inte att han blev en kopia av honom. I hans spel fanns visserligen inspiration från Armstrong, och i viss mån även från Beiderbecke men detta hindrade honom inte från att skapa en egen personlig stil.

I september 1929 flyttade Berigan till New York och han fick anställning i ett band på en av de största dansrestaurangerna i staden. Han blev snabbt bekant med musiker som Rex Stewart, Eddie Condon, bröderna Dorsey, Benny Goodman, Jack Teagarden och Gene Krupa och inte minst vid de jam sessions på någon klubb som ofta avslutade kvällens spelningar började man uppmärksamma hans trumpetspel.  Bunny hade emellertid otur för den 29 oktober 1929 kom den stora Wall Street-kraschen och i april 1930 började restaurangen få ekonomiska problem och orkestermedlemmarna förstod att det var dags att söka sig nya jobb. Berigan hade dock redan skapat sig ett namn i New York och han fick ett tips om att han skulle försöka få ett jobb hos Hal Kemp, ett band på uppåtgående i staden. Berigan följde rådet och i slutet av april började han spela där.

Kemp skulle just påbörja en turné till Europa där orkestern skulle framträda i England, Belgien och Frankrike. I slutet av maj anlände bandet till Southampton för vidare befordran till London. Mottagningen där blev översvallande och man stannade i London under hela besöket i England. Vistelsen blev fylld av spelningar i restauranger, på nattklubbar, och med konserter på teatrar, varvat med jam sessions med lokala artister och andra amerikanska musiker på besök, som till exempel George Lewis, Jimmy Dorsey och Wingy Manone.

Ryktet om orkestern spred sig till och med till det engelska kungahuset där några medlemmar hade varit och dansat till Kemps band på Café de Paris i London.  Prins Albert – den blivande kung Georg VI – bjöd till och med hem några av musikerna, inklusive Berigan, för en liten jazzkonsert på sitt sommarställe. Europaturnén avslutades med besök i Belgien och Frankrike utan några större framgångar, mest beroende på bråk med myndigheterna om arbetstillstånd. I slutet av september 1930 var bandet tillbaka i New York.

Berigan slutade hos Kemp i januari 1931. Han hade tröttnat på alla one-nighters och ville försöka hitta en mer lukrativ och stadig sysselsättning. Det relativt nystartade radiobolaget CBS expanderade kraftigt och var på jakt efter duktiga musiker till sitt studioband, ett synnerligen eftertraktat jobb. Tommy Dorsey och flera andra i Berigans bekantskapskrets rekommenderade honom till CBS och i slutet av februari kunde han börja där. Andra som redan var direkt knutna till studiobandet var musiker som Glenn Miller, bröderna Dorsey, Joe Venuti, Adrian Rollini och Artie Shaw. Även andra fanns till hands och hoppade in när det fattades någon vid en radiospelning som till exempel Benny Goodman, Jack Teagarden, Miff Mole, Willie Smith och Coleman Hawkins.

Samtidigt med arbetet med studiobandet hade Berigan möjlighet att även spela med andra orkestrar, de flesta med ledare som vid det här laget var hans nära vänner. I slutet av februari 1931 gjorde han sina första inspelningar med bröderna Dorsey och i maj hade han tre spelningar med dem på olika dansställen i New York. Dessa sista var unika såtillvida att Bunny Berigan och Bix Beiderbecke då stod på samma scen. Beiderbecke var i mycket dåligt skick och så kraftlös att han ibland behövde ha hjälp för att kunna ta sig till och från scenen. (Beiderbecke dog tre månader senare, den 7 augusti, bara 28 år gammal.) I juni gjorde Berigan sina första inspelningar med Benny Goodman.

Berigan var oerhört uppskattad av de svarta musikerna både för att han var en ”easy going man” och för hans trumpetspel. Man tyckte att han spelade som en svart, en komplimang så god som någon. Berigan gjorde också mycket för att bryta rasbarriären. 1936 hade han en tid Teddy Wilson och Lionel Hampton i sitt band vilket vållade viss uppståndelse. Att ha svarta musiker i en vit orkester kunde godtas om det gällde skivinspelningar eller radioutsändningar, men att framträda offentligt tillsammans var fortfarande inte helt accepterat. Goodman hade samma problem när han introducerade just dessa musiker i sitt band.

I Berigans bekantskapskrets ingick gräddan av svarta musiker som Red Allen, Fats Waller, Cozy Cole, Zutty Singleton, Sy Oliver, Jonah Jones, Rex Stewart och – naturligtvis – Louis Armstrong. Berigan och Armstrong var nära vänner och berömde alltid varandras trumpetspel. Även om Berigan, som så många andra trumpetare, var påverkad av Armstrong hade han funnit sin egen stil med den fylliga tonen och sitt sätt att utnyttja trumpetens hela register i djärva melodilinjer. Det amerikanska Jazzmagasinet Down Beat hade i många år försökt få Armstrong att tala om vilka trumpetare han beundrade mest. 1941 lyckades man få ett svar från honom och detta började så här:” First I´ll name my boy Bunny Berigan. Now, there´s a boy whom I´ve always admired for his tone, soul, technique, his sense of phrasing and all. To me Bunny can´t do no wrong in music”.

I november 1932 började Berigan i Paul Whitemans orkester. Whiteman spelade inte jazz utan en slags modern showmusik ofta med inslag av klassiska harmonier. Hans musik var noggrant arrangerad och gav inte utrymme för några större individuella kvaliteter. Detta hade Bix Beiderbecke fått pröva på under de två år han spelade hos Whiteman och det fick nu också Berigan göra. Han gav upp efter ett år och det har spekulerats mycket i varför han överhuvudtaget valde att börja i orkestern. Kanske trodde han att Whiteman skulle ge honom mer speltid än han fick eller så var det någon slags romantik att få sitta på samma stol som Beiderbecke som han beundrat så länge.

I början av 1934 var Berigan tillbaka hos CBS, denna gång som ledare för studiobandet och under året gjorde han, förutom radioutsändningar med detta, hundratals inspelningar med andra band. En som blivit djupt imponerad av Berigans talang var Benny Goodman. Han fick i slutet av 1934 ett erbjudande att delta i ett radioprogram, ”Let`s Dance”, som varje lördagskväll skulle sändas ut av NBC över hela USA. Goodman tackade ja och ersatte några av sina musiker med nya namn varav ett var Berigan och ett annat Gene Krupa.  Redan från starten den 1 december hade Berigan problem med sitt spritmissbruk.

Vid den ”air check” som gjordes inför programmet den 5 januari 1935 var han så påverkad att Goodman inte accepterade hans trumpetspel och han gav honom sparken.

Berigan fortsatte sina spelningar med CBS studioband och gjorde skivinspelningar med andra grupper och orkestrar som Red Norvo, Glenn Miller och Ray Noble. Han hade nu blivit oerhört efterfrågad och kallades av många, både musiker och jazzkritiker, för ”the leading white hot trumpeter”. ”Let´s Dance” hade blivit mycket populärt över hela USA och gjort Goodmans orkester känd, men i slutet av maj 1935 lades programmet ner efter en facklig strid som berörde programmets sponsor. Goodman stod där nu med ett 14-mannaband som visserligen var mycket populärt men hade inget jobb men hans agent ordnade nu en längre turné med orkestern som skulle starta i mitten av juli.

Goodman ville förstärka trumpetsektionen inför den kommande turnén och i mitten av juni tog han in Berigan i bandet igen. Goodman ville ge honom en chans till och framför allt ville han ha honom helt enkelt för att han var bäst. Berigan själv hade inget emot att få komma ifrån stressen i New York ett tag. Den 15 juli 1935 lämnade orkestern New York för en tiomånaders turné och på vägen ner mot sydväst avverkade man en mängd städer och andra platser med stora dansetablissemang. Mottagandet var mycket blandat men skulle ändras till succé. Den 21 augusti anlände man till The Palomar Ballroom i Los Angeles där Goodman på kvällen höll sin berömda konsert som symboliskt kallas för början på swingeran.

I slutet av september var Goodman tvungen att åter avskeda Berigan på grund av hans spritmissbruk. Många i Goodmans närhet konstaterade att det var ett svårt beslut för Goodman. Hans bror, trumpetaren Irvin Goodman, som spelade mycket i sin brors band samt också tre år i Berigans orkester, sade: ”There haven´t been many guys who could electrify Benny, but Bunny was certainly one of them”. Han betydde mycket för hela bandet och han fick spela solo på de flesta av inspelningarna med Goodman.  Denne gav ibland Berigan till och med mer plats för solon än han gav sig själv och en finare komplimang kunde Goodman nog inte ge.  Om Berigans solon sade Goodman att de var:”…..as a bolt of electricity running through the whole band…..he just lifted the whole thing”. Berigan återvände till New York där han snart var inne i en intensiv verksamhet. Förutom skivinspelningar och radioframträdanden med olika konstellationer gjorde han fram till början av 1937 även ett stort antal inspelningar med mindre grupper under eget namn.

I slutet av 1936 och början av 1937 spelade Berigan med Tommy Dorseys orkester och hade bland annat två klassiska solon i ”Marie” och ”Song of India”. Han hade alltid velat ha ett eget band och under våren 1937 satte han ihop ett storband som han med skiftande framgång skulle driva resten av sin karriär. Han spelade in ”I can´t get started” som blev en jättehit och som han sedan använde som signaturmelodi. I april 1937 fick han ett kontrakt med skivbolaget Victor och han tecknade även ett avtal med det välrenommerade Hotel Pennsylvania i New York för spelningar i hotellets matsal, Café Rouge.  (Det var under ett engagemang där 1940 med Glenn Millers orkester som Jerry Gray, Millers arrangör, skrev låten ”Pennsylvania 6-5000” vilket var hotellets telefonnummer och är det fortfarande. Idag är det lite längre, 212 73 65000, men sedan 1940 spelas, när man ringer numret, Grays låt innan man får kontakt med någon i växeln).

Berigan var oerhört omtyckt som vän, som artist och som orkesterledare. När det gällde den musikaliska kvaliteten ställde han stora krav på sig själv och sina medmusiker. Vad beträffar det personliga uppträdandet däremot, som till exempel att hålla sig något så när nykter och hålla ordning på tider och spelplatser, var det sämre ställt med disciplinen hos hans bandmedlemmar och inte minst hos honom själv. Vid ett tillfälle infann sig bandet till en spelning i Bristol, Connecticut bara för att upptäcka att Gene Krupa redan stod på scenen där. Berigan hade blandat ihop två spelningar och skulle egentligen ha spelat i Bridgeport, Connecticut, åtta mil därifrån.

Berigan hade näsa för att hitta duktiga musiker. I bandet ingick vid olika tider batteristerna Cozy Cole, Dave Tough och Buddy Rich, tenoristerna Bud Freeman och Georgie Auld, altsaxofonisten Edgar Sampson och trombonisten och arrangören Ray Conniff och i sina bästa stunder kunde orkestern mäta sig med till exempel både Goodman och Dorsey.  Berigan hade en musikalisk begåvning utöver det vanliga men en sådan går sällan ihop med ett ekonomiskt sinne och det gällde också honom. Hans tilltagande spritmissbruk och utsvävande nattliv, stor omsättning bland musikerna och en trasslig ekonomi gjorde att bandet levde ett alltmer osäkert liv och i början av 1940 var Berigan tvungen att lägga ner.

Efter ett halvår hos Tommy Dorsey och därefter två försök med nya band var tiden ute för Berigan. Den 1 juni 1942 skulle han spela på Manhattan Center i New York. Bandet kom men inte Berigan. Han hade hastigt blivit dålig och förts till sjukhuset där man konstaterade att hans lever var svårt skadad. Dagen efter dog han med Tommy Dorsey vid dödsbädden. Goodman hade den sista tiden hjälpt Berigans fru ekonomiskt eftersom Berigan hade stora ekonomiska problem. Han hade också, som en vänlig gest, ställt upp med sin sextet och spelat på Manhattan Center istället för Berigans inställda framträdande.

Så slutade Berigan tragiskt sitt liv som en ekonomiskt och fysiskt bruten man och jag skulle vilja avsluta den här artikeln med några sammanfattande ord ur George T Simons bok ”The Big Bands” (George T Simon var en känd amerikansk jazzskribent och producent). Han var nära vän till Glenn Miller och hjälpte honom att 1937 sätta upp hans band. Han var också under tjugo år först redaktör och sedan chefredaktör för jazztidskriften Metronome). Simon har skrivit: ”Bunny lived much too short a life. He was only thirty-three when he died. And yet, during that brief span he grew to be a giant on the jazz scene, perhaps not as a big bandleader but certainly as one of the best-liked musician-leaders of his day and one of the most inspiring jazz solists of all time”.

Keep Swinging!
Esbjörn