Våren avslutas av Jan Hemmel med programmet ”Jazz med mera”. Det kommer alltså att bli jazz men vad som avses med ”med mera” får bli en överraskning både för er och för mig.
Då det inte finns något i det kommande programmet att direkt relatera till kan jag istället göra det till Curt Borgenstams förra program om Andy Kirk. Som Curt nämnde fanns i Kirks band 1943-4 en duktig trumpetare vid namn Howard McGhee. Han kom till Kirk efter att några år ha spelat i en annan orkester som också utmanade de bästa under storbandstiden, nämligen Charlie Barnet.
Barnet föddes 1913 i New York i en mycket förmögen familj och hans föräldrar stakade tidigt ut hans bana – han skulle bli advokat. Han sattes följaktligen i en av de bästa internatskolorna varefter utbildningen skulle fortsätta på Yale University. När det gällde musik tyckte hans föräldrar att pianospel var det som passade bäst statusmässigt medan sonen var intresserad av jazz och ville spela trummor och saxofon. Redan som ung visade han att han hade en egen vilja. Studierna på internatskolan blev sporadiska och när hans kurskamrater skulle börja sin andra termin på Yale befann han sig i stället i södern och spelade tenorsax på olika jazzklubbar.
Vid det här laget hade föräldrarna gett upp sina planer för sonen och Barnet gick nu till sjöss och ledde, sexton år gammal, ett eget band, först på 22 atlantresor med passagerarfartyg till Europa och sedan på ett antal kryssningar till Söderhavet och Latinamerika. Efter sjösejouren uppehöll han sig en tid i New Orleans för att uppleva atmosfären i jazzens stad nummer ett. 1931 var han tillbaka i New York, levde glada dagar – han behövde aldrig under sitt liv bekymra sig för pengar – och ledde olika band som härjade vilt i staden med omgivningar. Han var en av de första att ta in färgade musiker och trotsade så ofta han kunde ”the colour-bar restrictions”, som när han första gången träffade Billie Holiday och Teddy Wilson och då bjöd in dem på en drink i den vita avdelningen på deras club. 1934 spelade han också som det första vita bandet på Apollo Theatre i Harlem i New York.
1933 hade Barnet bildat sin första orkester som han verkligen ville satsa på. Två av trumpetarna i bandet, Eddie Sauter och Tutti Camarata, var även duktiga arrangörer och Benny Carter och Horace Henderson var också engagerade som sådana. Chris Griffin (som sedermera tillsammans med Harry James och Ziggy Elman bildade Benny Goodmans berömda trumpetsektion) var den tredje trumpetaren i bandet. Barnet var en stor beundrare av Duke Ellington och han försökte inte dölja att han ibland använde hans arrangemang men spelade dem alltid på sitt eget sätt. Bandet hade en del framgångar men det var inte förrän 1939 det tände till ordentligt. Det året kom nämligen Billy May in i bandet som trumpetare och Skip Martin som saxofonist, båda dessutom förnämliga arrangörer, och dessa två lyckades med sina arrangemang ge orkestern en egen stil. Samma år spelades ”Cherokee” in, arrangerad av Billy May, och den blev omedelbart en jättehit som snabbt gjorde bandet till ett av de populäraste i landet.
1939 tände det även till på ett annat sätt. Barnet hade precis påbörjat ett engagemang på det berömda Palomar Ballroom i Los Angeles (där Benny Goodman den 21 augusti 1935 startade swingepoken) när hela anläggningen brann ner till grunden. Alla bandets instrument, noter och scenkläder förstördes. Många vänner ställde dock upp och bland annat Duke, Basie och Benny Carter såg till att Barnet omgående fick en trave nya arrangemang. Senare det året gjorde bandet succé på ”The famous Door” i New York när det efterträdde Count Basie på den kända jazzklubben.
Barnet var skicklig på att hitta duktiga musiker, en hel del av dem unga talanger, och de kommande åren knöt han många sådana till sig. Neil Hefti började sin karriär som trumpetare i bandet för att sedan gå vidare till Woody Herman och efter det göra sig ett känt namn både som arrangör och kompositör hos Count Basie. Andra som bör nämnas är Buddy De Franco, Trummy Young, Barney Kessel, Oscar Pettiford, Roy Eldridge, Shorty Rogers, Clark Terry, Doc Severinsen och Maynard Ferguson samt sångerskan Lena Horne.
Så kom bopen in i bilden och som många storbandsledare var Barnet inte förtjust. Hans skivbolag Capitol låg dock på och i slutet av 1948 satte Barnet upp ett band med många unga musiker med rötter i bopen. Det blev dock en kortlivad historia och i oktober 1949 förklarade han att han gjort sitt som bandledare och tackade för sig. Han har berättat att när han i slutet av den sista spelningen sagt till publiken:”Well, here goes Cherokee for the last time, I turned around and there were eighteen guys with tears streaming down their faces”. Barnet bosatte sig i Palm Beach, köpte en hotellkedja, spelade golf, flög sina plan men lade inte musiken helt på hyllan utan fortsatte att ibland spela med i både större och mindre sättningar.
Avslutningsvis några ord om personen Charlie Barnet. Förutom att vara synnerligen förmögen såg han också bra ut och 1937 blev Hollywood intresserat. Han var med som skådespelare i två filmer och erbjöds en karriär som ”cowboy star” men tackade nej – jazzen betydde mer för honom än en eventuell filmkarriär. Han var oerhört uppskattad av sina musiker, alla hade något gott att säga om honom och av raden av duktiga musiker kan man förstå att man gärna spelade i hans band. Alla hans hustrur däremot kanske inte var så nöjda – han var gift elva gånger – vilket dock inte störde honom nämnvärt. I sin självbiografi konstaterar han lakoniskt att de flesta giftermålen var fiaskon:”but they were mostly Mexican marriages and quickly annulled, because they weren´t legal in the first place.”
Keep Swinging!
Esbjörn
