Program den 13 januari 2014

Per T. Ohlsson är nog ingen av oss jazzvänner obekant med. Vad väl ingen av oss vet, med några få undantag, är att Pers far, Torsten, var med och grundade High Society i oktober 1942. Medgrundare var bl. a Bengt Ranert och Curt Berlin, vilket Curt bekräftade. Ett nytt bidrag till High Society´s historieskrivning fick vi oss därmed till livs.

Per fördes varsamt in i jazzens värld av pappa Torsten. Den riktiga jazzbacillen bosatte sig i honom när far och son Ohlsson 1972 bevistade en Count Basie konsert i dåvarande tennisstadion på Erikslustvägen. Per var då 14 år. Pappa Torsten såg till att Per lärde sig namnen på musikerna i de då kända banden, kunskaper som Per ännu behärskar till fullo. Pers första egeninköpta skiva var Benny Goodmans berömda Carnegie Hall konsert 1938. ”Sing, sing, sing, sing” lyssnade han till hundratals gånger enligt egen utsago (vilket undertecknad också gjorde när mitt storbandsintresse kom). Skivan gavs dock ut först 1950 på Columbia Records, då var Per inte ens påtänkt.

”Big Band going Mad” hade Per döpt sitt program till, en nog så träffande titel och fartigt var det. Han började med Harry James, följt av Woody Herman, Benny Goodman, Duke Ellington och Buddy Bregman, den senare med riktigt maffig trumpetsektion. Sen följde Charlie Barnet´s Band i en inspelning från 1967 med saxsektion som, enligt Per, var ”one of a kind, featuring Willie Smith” på altsaxen. (Willie var universitetsutbildad kemist.)

Därpå följde en härlig spelning från 1951 i Kansas City med Woody Hermans Band. Charlie Parker dyker i denna upp som tillfällig gäst och nästan tar över hela saxsektionen.

Att Per har höga tankar om John Coltrane på tenorsax höll han inte inne med. Han drog sig inte för att utnämna Coltrane till vår tids Johann Sebastian Bach.

Jag har säkert missat en del av det Per sade och spelade för oss. Däremot missade vi inte att Per är ett obotligt jazzfreak med förkärlek för storband och swing music. Vi bjöds på ett program i bästa High Society anda. Vad som slog mig och hördes i eftersnacket är hans fenomenala kunskaper i ämnet. Inget manus eller ”fusklappar” där inte. Man säger ju att varav hjärtat är fullt, talar munnen. Det bevisade han med råge denna afton.

Vi 43 (varav fem gäster) i auditoriet tackar Per i toppform för ett härligt program. Den avslutande applåden var sannolikt den längsta jag hört sedan jag började i High Society

Anders