Program 12 november 2012

38 medlemmar bjöds en spännande och utförlig afton om Fats Waller eller Thomas Wright Waller, hans verkliga namn. Av Alexanders redogörelse förstår vi att Fats levde ett hektiskt och kanske inte så hälsosamt liv. Så blev han också blott 39 år (1904 – 1943) och dog allt för tidigt i en tågkupé i Kansas City.

Till föräldrarnas bekymmer – pappa präst och mamma sjöng och spelade orgel i pappans församling – blev musiken snart det som Fats fastnade för. Hans mor dog tidigt och redan vid 14 var Fats etablerad i Harlem. Han spelade då orgel (som han lärt av sin mor) i Harlem´s Lincoln Theater. Senare drog han sig inte för tolka självaste Bach.

Den 10 år äldre <emJames P Johnson (JPJ) kom att ha avgörande betydelse för Fats vidare utveckling som musiker. Fram till sin död 1955 hade JPJ ett grundmurat anseende som s k ”stride pianist”. I stride-piano spelar högerhanden melodin, medan vänsterhanden är mycket aktiv och går eller hoppar från upptakten till ettan i takten utan att störa rytmen. JPJ anses vara den som tagit det långa steget från ragtime till jazz och varit förebild för storheter som Count Basie, Duke Ellington, Art Tatum – och Fats Waller.

Som 18-åring gjorde Fats sin första skivinspelning 1922 med Sara Martin: ”T’aint Nobody’s Bizness If I Do”. Det var första gången denna låt spelades in. Sara var på 20-talet en av de mest kända bluessångerskorna i USA. Hon och Fats gjorde många jobb ihop under 20- och 30-talet.

Fats komponerade flera hundra låtar, inte minst i samarbete med Andy Razaf. I unga år sålde han sina låtar i ”parti och minut”, stundom ingick även rättigheterna i köpet. Alexander berättade bl a om att Fats vid ett tillfälle sålde 30 låtar i klump för 50 USD inkl. rättigheter. Ibland satte köparna sitt eget namn som kompositör på de låtar som Fats var upphov till.

Fats blandade friskt mellan dixieland, ragtime, jazz, swing och ”stride”. Han var också med i en del filmer där han i huvudsak spelade ”sig själv”. Han gjorde stor succé bl a i ”Stormy Weather” och det var på väg till en ny filminspelning han dog. Han var känd för sin komiska ådra, något som ofta visade sig vid spelningar och inspelningar och som spred god och avslappnad stämning. Sina största framgångar hade han med den egna gruppen ”Fats Waller and his Rhythm”.

Alexander berättade om en viss Sten Bromans recension av en spelning Fats gjorde i Lund i slutet av 30-talet. Det var ingen måtta på SB:s superlativer – han höjde ”den fete negerns” prestation till skyarna men beklagade det klena publikintresset. Ja, det var ett annat Sverige då.

Allra sist fick vi lyssna till en härlig inspelning, närmast ett jam, av ”Honeysuckle Rose”. Den, och Alexander Agrells insats, fick uppskattande och förtjänta ovationer.

/Anders Hed