2013-02-11 Kiki Desplat

Vid mötet den 11 februari får vi träffa Kiki” Desplat som skall tala över ämnet ”Klassisk fransk jazz”, från några decennier bakåt och fram till våradagar. Utöver vad jag sagt om Kiki i höstprogrammet kan nämnas att hon 1992 erhöll ”Prix Sidney Bechet” från ”Academie du jazz” såsom årets bästa artist när det gällde klassisk jazz. Innan hon flyttade till Sverige spelade hon kornett och sjöng med ett antal franska orkestrar och uppträdde på scener i Europa, USA, Kanada och Nordafrika.

Den främste och mest inflytelserike franske jazzmusikern är otvivelaktigt Django Reinhardt.  Han föddes 1910 i en liten stad i Belgien där ett sällskap romer slagit läger. När han var åtta år flyttades lägret till Frankrike och man bosatte sig nu i utkanten av Paris. Django visade tidigt intresse för musik och när han var tolv år fick han sin första gitarr. Han lärde sig snabbt att spela och redan efter ett år uppträdde han i en liten danssalong i närheten av lägret. Han var också med på en del skivinspelningar, men eftersom han varken kunde läsa eller skriva, tydde man det namn han uppgav som sitt till ”Jiango Renard”, vilket också stod på skivorna.

1928 inträffade något som kunde ha inneburit slutet på hans karriär. En kväll utbröt en häftig brand i den husvagn där han bodde med sin hustru. Båda tog sig snabbt ut men Reinhardt hade ändå fått allvarliga brännskador. Två av hans fingrar på vänster hand samt hans högra ben var svårt skadade. Läkarna ville amputera benet och trodde aldrig att han skulle kunna spela gitarr mer. Reinhardt lämnade dock sjukhuset efter en kort tid för att rehabilitera sig själv och efter ett år kunde han gå med hjälp av en käpp. Lillfingret och ringfingret på hans vänstra hand var dock så illa skadade att de växte ihop och kunde bara användas för ackord. Detta innebar att han resten av sitt liv fick spela sina solon med användning av endast två fingrar på grepphanden men detta kompenserade han med övningar och en annan strängsättning och lyckades på så sätt behålla sin tekniska virtuositet. Hans rytmkänsla, frasering och varma känsla i hans spel var dock opåverkad

De närmast kommande åren var viktiga för hans utveckling då han började bli alltmer intresserad av jazz. 1934 blev han bekant med en violinist, Stéphane Grappelli, och han och Reinhardt startade ”Franska hotkvintetten” som snabbt blev populär över hela Europa. Under dessa år spelade Django även med ett stort antal besökande amerikanska jazzmusiker som Coleman Hawkins, Benny Carter, Rex Stewart och Louis Armstrong. När andra världskriget bröt ut var kvintetten i England och Reinhardt återvände till Paris medan Grappelli stannade kvar i England hela kriget ut. Jämte judarna tillhörde romerna de som under kriget drabbades hårt av nazisternas utrotningspolitik. Reinhardt var väl medveten om faran och gjorde flera misslyckade försök att fly med sin familj från det ockuperade Frankrike. Han klarade sig dock och en av anledningarna härtill var otvivelaktigt det skydd han åtnjöt av ett antal tyska officerare i Paris som i smyg lyssnade på jazz (som av nazisterna ansågs som degenererad musik) och bland vilka Reinhardt var mycket uppskattad.

Hösten 1946 åkte han på turné i USA med Duke Ellingtons orkester. Besöket blev något av en besvikelse för Reinhardt, mestadels fick han bara spela ett par nummer i slutet av konserterna och inga av numren var speciellt arrangerade för honom. Publikmässigt var det dock en succé och vid avskedskonserten 1947 i Carnegie Hall blev han inropad sex gånger av en entusiastisk publik.

Efter hemkomsten drog han sig tillbaka för att leva ett stilla liv med sina romska vänner och han uppträdde alltmer sällan. Han dog 1953 i en liten stad vid Seine dit han flyttat ett par år tidigare. Otaliga är de gitarrister som förklarat att de tagit intryck av Reinhardts spel.  Charlie Christian, Eric Clapton, Mark Knopfler, Carlos Santana, Barney Kessel, Wes Montgomery, B B King samt den världsberömde klassiske gitarristen Julian Bream, bara för att nämna några. Django Reinhardts eftermäle, givet av många, kan slutligen sammanfattas med att han var en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister och hans minne lever vidare i mängder av böcker, filmer och skivinspelningar.

Keep Swinging

Esbjörn