2015-03-09 Woody Herman

Woody Herman föddes 1913 i Milwaukee, Wisconsin, som Woodrow Charles Thomas Herrman. Smeknamnet ”Woody”, som han så småningom fick, låg nära till hands och ett ”r” plockades bort från efternamnet när han började sin orkesterkarriär. Hans far var i showbusiness och Herman började redan som liten att uppträda i revyer och varietéer där han sjöng och steppade. Han spelade vid 11 års ålder både klarinett och saxofon och när han var 15 år började han spela i olika band som turnerade i trakten.

Efter olika engagemang ett par år i Chicago turnerade han en tid med Gus Arnheims orkester i Los Angeles, som även hade artister som Stan Kenton och Bing Crosby. 1934 kom Herman till Isham Jones orkester i New York som sångare och saxofonist. Under mitten av 30-talet var orkestern ett av de populäraste storbanden i USA och Jones var även kompositör och skrev sånger som ”It Had to Be You”, I´ll See You in My Dreams” och ”On the Alamo”.

Med övergången till Jones band kan man säga att Hermans verkliga karriär började. 1936 drog sig nämligen Jones tillbaka och Herman såg sin chans att, med några andra ledande musiker i orkestern, starta ett eget band. Så bildades ”The Woody Herman Orchestra”, ett kooperativ med Herman, knappt 23 år gammal, som ledare, sångare och klarinett- och altsaxsolist.  Med sin repertoar med ofta orkestrerad bluesmusik annonserades orkestern snart som ”The Band That Plays The Blues”, ett tillnamn som dock blev allt mindre aktuellt fram mot mitten av1940-talet då bebop och nya unga musiker och arrangörer började sätta sin prägel på bandet.

I slutet av 1936 gjorde orkestern sin debut, först på Brooklyn Roseland och sedan på New York Roseland, två kända dansställen i staden. Vid samma tid gjorde man också sina första skivinspelningar på skivbolaget Decca. De första åren hade bandet stora svårigheter med att få gehör för sin musik med den markanta bluesinriktningen. Vid ett engagemang på ett hotell i Houston fick Herman en lapp från managern med följande budskap: ”You will kindly stop singing and playing those nigger blues”och till och med när Herman spelade i sin hemstad Milwaukee fick han ett svalt mottagande. Slutligen, i mitten av 1939, fick bandet dock sin första stora hit, ”Woodchopper´s Ball”, som blev såld i över fem miljoner exemplar och som sedan under bandets karriär fick flest requests och som sedan, enligt Herman,”was a number that haunted me through the years”.

Så småningom började engagemangen strömma in och på hösten 1939 efterträdde man Glenn Millers orkester på Glen Island Casino, ett danspalats i nordöstra New York. Efter det följde engagemang på Sherman Hotel i Chicago och på New Yorker Hotel, på den tiden ett av stadens mest fashionabla hotell.  Man gjorde även flera framträdanden på The Famous Door, också i New York. Vid denna tid var Herman på jakt efter en duktig sångerska och han fick ett tips av en vän om en flicka som han starkt rekommenderade. Herman lyssnade på henne men hon föll honom inte i smaken. Han blev länge retad för detta eftersom den refuserade sångerskan var Dinah Shore. (Samma ”misstag” gjorde för övrigt även Benny Goodman samt Tommy och Jimmy Dorsey)

Under sin karriär hade Herman i orkestern många sångerskor med skiftande kvalitet och här kan några nämnas,som Mary Ann McCall (gifte sig med Al Cohn), Frances Wayne (gifte sig med Neil Hefti) och Anita O´Day även om hon bara gjorde ett kort inhopp. Herman var själv ingen oäven sångare och uppträdde ofta i denna egenskap i sina orkestrar. Han spelade själv altsaxofon och klarinett och senare även sopransaxofon. När det gäller altsax var det ingen tvekan om att det var Johnny Hodges som var Hermans förebild, dock med ett ännu mer uttalat glissando. (Hermans förebild på klarinett var Benny Goodman och även en av Goodmans förebilder nämligen Jimmie Noone).

I början av 40-talet började bopen göra sitt intåg och Herman, som hade ett öppet sinne för nya strömningar, lät Dizzy Gillespie 1942 skriva och arrangera tre titlar till bandet, den mest kända är ”Down Under”. Herman anlitade också Dave Matthews, en Ellingtoninspirerad arrangör och anställde 1944 pianisten Ralph Burns och trumpetaren Neil Hefti, dessa båda även kreativa arrangörer. Allt detta medförde en modernisering av bandets stil. 1944 började Herman kalla sin orkester för ”The First Herd” (Den kände jazzskribenten och redaktören för ”Metronome”, George T Simon, kallade den för ”The Thundering Herd”) Hermans nya stil, en blandning av bop och swing och med influenser från Duke Ellington och Count Basie, blev väl mottagen av publiken. Anknytningen till Ellington underströks även av att Johnny Hodges, tenorsaxofonisten Ben Webster, trombonisten Juan Tizol och trumpetaren Ray Nance spelade med Hermans orkester vid ett par tillfällen under 1943 och 1944.

Förutom Burns och Hefti fanns i bandet runt mitten av 1940-talet en rad andra framstående musiker som tenoristen Flip Phillips, trombonisten Bill Harris, trumpetarna Shorty Rogers, Pete och Conte Candoli och Sonny Berman (en förnämlig trumpetare som dog endast 22 år gammal) batteristen Dave Tough, bassisten Chubby Jackson, gitarristen Billy Bauer och vibrafonisten Red Norvo. 1945 var ”The First Herd” det bäst säljande bandet i USA med titlar som ”Apple Honey”, ”Caldonia”, ”North West Passage”, ”Blowing Up a Storm” och ”The Good Earth”. 1946 vann orkestern omröstningarna i tidskrifterna ”Down Beat”, ”Metronome”, ”Billboard” och ”Esquire” om landets bästa orkester.

Bandets framgångar gjorde att var man än framträdde var det alltid bara vissa nummer som publiken önskade höra. Detta medförde att de unga ivriga nytillkomna musikerna så småningom kände sig uttråkade och ville spela mera nytt och modernare material. Snart kom chansen och det blev ett verk av en av världens mest kända kompositörer, nämligen Igor Stravinsky. Han var en stor beundrare av orkestern och Herman såg sin chans att utnyttja detta. Han kontaktade Stravinsky och bad honom att skriva något för orkestern och resultatet blev ”Ebony Concert” som blev färdig 1945. Var det modern musik man ville ha så fick man här sitt lystmäte. Stravinsky gnuggade orkestern ordentligt under repetitionerna och var nöjd med resultatet men klagade efteråt på cigarrettröken som alltid lägrat sig tung i repetitionslokalen. Hans beskrivning av detta var: “The atmosphere looked like Pernod clouded with water”. Verket spelades in 1946 med Stravinsky som dirigent och uppfördes i Carnegie Hall samma år tillsammans med en del andra nummer i bandets repertoar och konserten blev en stor succé. (1965 spelade Benny Goodman in ”Ebony Concert”, även denna gång med Stravinsky som dirigent).

1946 stod ”The First Herd” på toppen av sin popularitet och det lär ha varit det enda av Hermans band som även var en ekonomisk framgång. Trots det meddelade han i december att han skulle upplösa orkestern. Han var inte ensam att ta det steget. Benny Goodman, Tommy Dorsey, Harry James, Les Brown och ytterligare några storband lade också ner och december 1946 har ofta betraktats som den tidpunkt då storbandseran var slut. Med tanke på Hermans stora framgångar var det dock många som hade svårt att förstå hans beslut men det fanns några förklaringar. Hermans agenter och sponsorer ville utnyttja hans popularitet för att nå en bredare publik och därmed tjäna ännu mer pengar och Herman hade börjat spela mer popbetonad musik och anställde till och med en sånggrupp. Han insåg dock snart att han var inne på fel väg vartill kom att han hade kämpat hårt i tio år utan någon sammanhängande ledighet och behövde nu göra ett uppehåll. Han hade också sin familj att tänka på som han försakat under denna tid och hans äktenskap var på upphällningen.

Herman köpte Humphrey Bogarts och Lauren Bacalls hem i Hollywood och försökte verkligen koppla av. Han spelade golf och umgicks med sin familj och sina vänner. Han var under en tid discjockey och spelade in lite skivor med några mindre grupper men längtade snart efter att åter få leda ett storband. På hösten 1947 organiserade han så ”The Second Herd”, som även blev kallat ”The Four Brothers Band” Namnet hänvisar till den berömda inspelningen den 27 december 1947 av ”Four Brothers”, en komposition skriven av Jimmy Giuffre. Där lanserades de tre tenoristerna Zoot Sims, Herbie Steward och Stan Getz tillsammans med Serge Chaloff på baryton. (Som ett kuriosum kan nämnas att Guiffre även skrev ”Four Others”, en komposition för Hermans trombonsektion och ”Four Mothers”, som senare kom att ingå i repertoaren för Shorty Rogers västkustband). Det var emellertid inte Giuffre som skapade det berömda ”Four Brothers Sound” utan en mångsidig musiker och arrangör vid namn Gene Roland.

Han lämnade i början av 1946 ett jobb hos Stan Kenton och började repetera med ett nytt band i New York. Han valde då att ha en saxsektion bestående av fyra tenorsaxar, en ovanlig sammansättning eftersom det i en saxsektion med fyra saxar vanligtvis brukade ingå en altsax. Orkesterprojektet lades dock ned men enligt Roland hade han lyckats skapa ett ”exciting sound” med sin nya idé. Roland reste därefter till Los Angeles där han började skriva arrangemang för saxofonisten Vido Mussos storband. I saxsektionen ingick Getz, Giuffre, Steward och Sims och under ledig tid spelade dessa i ett åttamannaband på en klubb i Los Angeles. Engagemanget varade i flera månader och publiken fick ofta höra Rolands nya ”sound” med de fyra tenoristerna. Herman hade också varit där och hört dem och när han organiserade ”The Second Herd” ville han ha en liknande saxsektion. Han anställde Getz, Steward och Sims men ersatte Guiffre med Serge Chaloff på baryton och så föddes slutligen det berömda ”Four Brothers Sound” och denna sättning använde Herman sedan i samtliga sina kommande ”Herds”.

En del medlemmar från det förra bandet ingick i ”The Second Herd” såsom Shorty Rogers, Chubby Jackson, Bill Harris och Ralph Burns, som även fortsatte som arrangör. Bland nya musiker kan, utöver ”The Four Brothers”, nämnas trumpetaren Ernie Royal, pianisten Lou Levy, tenoristerna Al Cohn och Jimmy Giuffre, bassisten Oscar Pettiford, batteristen Shelley Manne och vibrationisten Terry Gibbs. Orkestern spelade ”primarily bop” som Herman uttryckte det. Med flera musiker i bandet som var med att utgöra grunden till den nya stilen”cool jazz” fanns där dock även inslag av denna strömning i orkesterns stil. Bandet hade en lite annan karaktär än sin föregångare. Det kunde stundtals vara lika livfullt och mäktigt men var mer styrt av arrangemangen vilket gjorde att man förlorade en del av spontaniteten. Utöver nyskrivet material innehöll repertoaren även en hel del av favoriterna från ”The First Herd” där även en svit, ”Summer Sequence”, ingick. Sviten var ett modernt symfoniskt verk som Ralph Burns skrev för ”The First Herd” 1946. Verket bar tydliga spår av Ellington, enligt Herman ”the band we always admired most”, och var mer jazzorienterat och lättillgängligt än Stravinskys ”Ebony Concert”. Det var från början en svit i tre delar men efter det att Stan Getz kom in i bandet 1947 bad Herman Burns att skriva till en fjärde del där ett solo av Getz skulle ingå. Burns komponerade sedan även ”Early Autumn” baserad på Getz solo i denna fjärde del och Getz spelade solot även här eftersom, som Burns uttryckte det:”there were a lot of chord changes in it and he was the only one that could play those chords”. Early Autumn”, som spelades in av Herman i mitten av 1948, gjorde sedan Getz till en världsstjärna.”The Second Herd” upphörde hösten 1949 på grund av ekonomiska problem och Hermans omdöme om bandet blev ”Musically the bebop route was magnificent but business-wise it was the dumbest thing I ever did”. I sammanhanget bör här även nämnas ytterligare ett modernt verk som Herman beställde. Där var upphovsmannen Leonard Bernstein och 1949 komponerade han ”Prelude, Fugue and Riffs”, som var färdigt i slutet av 1949 men blev således aldrig spelat av Herman. (Istället blev verket uruppfört i en TV-show 1955 med Benny Goodman som solist).

Efter 1950 ledde Herman ett stort antal ”Herds”, ibland numrerade, ibland med namn som ”The Las Vegas Herd”, ”The Swinging Herd”, ”The Young Thundering Herd och ”The New Thundering Herd”, den senare i olika upplagor mellan 1959 och 1987. Mellan 1950 och till runt 1957 ledde Herman “The Third Herd”. Orkesterns framtoning var ett swingband av hög klass och innehöll under sin tid en mängd duktiga musiker som trumpetarna Shorty Rogers, Ernie Royal, Doug Mettome och Don Fagerquist, trombonisten Urbie Green, tenoristen Bill Perkins, pianisten Nat Pierce, batteristen Sonny Igoe och bassisten Chubby Jackson, således en del från förr och några nya. Al Cohn, Ralph Burns, Neil Hefti, Jimmie Giuffre och Nat Pierce stod för arrangemangen. 1954 gjorde ”The Third Herd” en succéartad turné i Europa.

”The Swinging Herd” hade vid mitten av 1960-talet betydande framgångar vid turneér och konserter i bland annat USA, Europa och Nordafrika. Orkestern betraktas som den bästa Herman hade efter 1950 med bland annat några unga musiker som tenoristen Sal Nistico och trombonisten Phil Wilson. I repertoaren ingick bland annat “Things We Said Today” skriven av Lennon/McCartney (Herman var en stor beundrare av Beatles och en av hans favoriter var deras ”Something”). Under 1960-talet var Herman ett av de fyra storbanden som fortfarande var “on the road”, tillsammans med Duke Ellington, Count Basie och Stan Kenton. Andra kända bandledare, som Harry James, Benny Goodman och Les Brown satte endast samman tillfälliga orkestrar för radioutsändningar, tv-shower grammofoninspelningar och liknande.

1966 gjorde Herman stor succé på Newport Jazz Festival. I slutet av 1960-talet började Herman även spela sopransax, fortfarande med Johnny Hodges stil som förebild och började introducera ovanliga instrument i sin orkester, som fagott, oboe och valthorn. I början av 1970-talet var han influerad av jazz rock fusion och använde elektriskt piano och elbas i orkestern. Han turnerade flitigt och började även undervisa i jazz, ordnade studiegrupper och tog sig an unga musiker. I slutet av 1970 tecknade Herman ett kontrakt med skivbolaget Concord där det ingick ett livealbum, ”Woody Herman Presents a Concord Jam, Vol 1” där han spelade med de då unga, swingmusikerna Warren Vaché på kornett och Scott Hamilton på tenor. Inspelningen var för en gångs skull en blick bakåt, med ett mer relaxed band i stil med Hermans orkester runt 1940. 1981 återförenades Herman med Al Cohn som arrangör och tenorist i ett album,”Woody Herman Presents Four Others”, där det samlats fyra tenorister från fyra olika ”Herds” med – utöver Cohn – Sal Nistico, Bill Perkins och Flip Phillips samt med Herman på altsax.

Så bör nämnas en omständighet som förmörkade de sista tjugo åren av Hermans liv och som pressade honom alltmer ända fram till hans bortgång. I början av 1960 anställde han en ekonomisk manager, Abe Turchen, som fick ansvar för Hermans räkenskaper. Herman, som älskade sin jazz men som var en usel affärsman, gav Turchen i princip en generalfullmakt och tyckte sedan att han själv helt kunde ägna sig åt sina musikaliska engagemang. Problemet var dock att Turchen var en notorisk spelare och han började omgående fiffla med Hermans räkenskaper och spela bort hans pengar. I slutet av 1960 fick Herman reda på att han var skyldig IRS (”Internal Revenue Service”, den amerikanska federala skattemyndigheten) 1.6 miljoner dollar för obetalda skatter för honom personligen och för hans musikaliska verksamhet för åren 1964, 1965 och 1966. Eftersom Herman inte hade denna i ett särskilt bolag blev han själv ansvarig för hela beloppet.

Ärendet gick sedan i många turer men var för Herman en ekonomisk katastrof med konstant införsel av skattemyndigheten i allt som han tjänade. Allmänheten fick reda på hela historien i början av september 1987. Det blev då känt att Herman skulle vräkas från sitt hus i Hollywood på grund av en privat skuld som han inte kunnat betala.  Det startades omedelbart insamlingar på många håll, med givare som bland annat Frank Sinatra och Clint Eastwood, och man lyckades få ihop så mycket pengar som krävdes för att Herman skulle få bo kvar i sitt hus. När affären blev känd och vräkningen aktuell hade Herman redan varit sjuklig i några år och det hela blev för mycket för honom och den 29 oktober 1987 dog han, 74 år gammal.

Det skulle kunna skrivas hur mycket som helst som eftermäle till Herman och räknas upp alla utmärkelser han fått, såsom Grammy Awards, hederstitlar och annat men det skulle leda för långt här.  Sammanfattningsvis måste dock först konstateras att Herman var en av de mest framgångsrika orkesterledarna under storbandstiden med några orkestrar som då hade få konkurrenter. Det bör också understrykas hans hängivenhet som musiker och orkesterledare och hans vilja och strävan att aldrig stanna i sin utveckling utan alltid vara öppen för nya strömningar och omsätta dessa i sin musik i nya band. Vid en intervju någon gång under 1960-talet fick han som sista fråga vilken av hans orkestrar som var hans favorit. Herman svarade”It´s the band I´m going to have next year”. Han var också en mästare på att hitta duktiga musiker, och ofta unga sådana, som han engagerade innan någon annan upptäckt dem.

Han gav sig inte någon stjärnstatus i sin orkester som till exempel Benny Goodman och Artie Shaw och var inte en så duktig solist som dem utan lät sina solister få ta mer plats än han själv. Han var oerhört omtyckt av sin musiker som trivdes med att han bara var en av dem eller, som Nat Pierce uttryckte det vid något tillfälle, ”We never feel we´re actually working for the man. It´s more like working with him”. Han uppmuntrade alltid sina orkestermedlemmar att skriva egen musik och göra egna arrangemang. Han menade att är det några som vet vad bandet behöver för repertoar och hur det skall låta så är det mina musiker. Han engagerade också många som tillförde hans orkestrar just detta genom namn som Ralph Burns, Neil Hefti, Shorty Rogers med flera.  Det var inte bara hans musiker som uppskattade honom utan han var allmänt omtyckt och omtänksam. Han var alltid redo att ställa upp, något som bland annat märktes av hans iver att hjälpa unga musiker genom att ordna utbildning och sedan anställa dem för att de skulle ges tillfälle att få erfarenhet.

Slutligen en liten händelse som också säger lite om Hermans sinnelag har relaterats av en nära vän till honom. Vid ett tillfälle var Herman på besök hos vännen och Herman ringde ett samtal till sin far som då var en senil gammal änkling och denne pratade mycket länge. När samtalet var slut frågade vännen

Herman varför han alltid la ner så mycket tid och pengar på att ringa sin far när denne inte ens visste vem han pratade med. Herman svarade då:” But I know who he is”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2014-02-10 Peggy Lee

Februariprogrammet står Björn Thorell för. Han har i tidigare program försett oss med svängig jazz från lite mer ”exotiska” länder. Så kommer det nog också bli den här gången med besök i bland annat Asien, Tyskland, Amerika och Italien i ett program som han kallar: ”Internationella plock från skivhyllan”.

När det talas om vokalister inom jazzen nämns – naturligtvis – namn som Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Sarah Vaughan, Rosemary Clooney och Anita O´Day för att nämna några. En sångerska som dock knappast nämns längre men som inte är glömd i Amerika, är Peggy Lee. Hon hade en sextio år lång karriär som sångerska, kompositör, textförfattare och skådespelerska och var under sin tid oerhört populär både i Amerika och ute i världen. Tony Bennett sa om henne: ”Peggy Lee was the female Frank Sinatra. She was the epitome of jazz and pop singing and a wonderful songwriter as well”.

Peggy föddes 1920 i North Dakota som Norma Deloris Engstrom (även skrivningen Norma Dolores Engstrom och andra varianter förekommer). Hennes far- och morföräldrar var invandrare från Sverige respektive Norge. Mamman dog när Peggy var fyra år och efter en tid gifte hennes far om sig. Hon behandlades under sin uppväxt mycket illa av sin styvmor och sin alkoholiserade far. För att komma hemifrån utvecklade hon därför under sin uppväxt sin musikaliska talang och började sjunga på restauranger och på den lokala radiostationen. Det var en av de anställda där som föreslog att hon skulle ta sig artistnamnet Peggy Lee.

Sjutton år gammal lämnade hon hemmet och reste till Los Angeles, varifrån hon åkte runt till jobb på olika hotell och radiostationer. I början av augusti 1941 sjöng hon på en nattklubb i Chicago när Benny Goodman kom på besök en kväll. Han var i sin hemstad för att göra skivinspelningar och framträda i radioutsändningar. Han tyckte om Peggy och hennes sång och såg en talang i den blonda men ännu lite opolerade flickan. Han behövde dessutom en ny sångerska eftersom hans senaste, Helen Forrest, just hade lämnat bandet. Han anställde Peggy och den 15 augusti 1941gjorde hon sin första skivinspelning med Benny.

Benny brukade inte anställa någon som krävde en viss ”lärotid”, han ville ha proffs. Han hade därför ingen större erfarenhet av att instruera sina musiker och när han någon gång gjorde det blev det mer till skada än nytta. Han och Peggy kom dock mestadels väl överens men till en början klagade han på Peggys frasering. Hon kämpade hårt för att förstå vad Benny menade men han tycktes aldrig bli nöjd. Efter Chicago återvände bandet till New York och där träffade Peggy vid ett tillfälle Harry James. Hon beklagade sig för honom och han kom då med ett förslag.

James, som lämnat Benny i början på 1939, kände väl till de problem Benny ibland hade med sina musiker. Han föreslog att Peggy, nästa gång hon skulle sjunga, skulle säga att hon nu förstod precis vad han menade och att hon skulle göra exakt som han sa – och sedan sjunga som hon brukade. Peggy gjorde så och när hon slutat vände sig Benny mot henne med ett leende och nickade och efter det hade han inga synpunkter på de detaljer i hennes sång som hon försökt rätta till så länge.

Peggy hade definitivt talang och under den tid hon var hos Benny förbättrade hon markant både sin röst och sitt scenframträdande och var under denna period dessutom uppbackad av det band (med bland annat trumpetarna Cootie Williams och Billy Butterfield, batteristen Sid Catlett och pianisten Mel Powell) som, jämte ”Carnegie Hallbandet”, många kännare menar var Bennys bästa. Peggy betydde under sin tid mycket för orkesterns framgångar+ och hennes egen karriär gick också spikrakt uppåt. När hon slutade efter drygt ett och ett halvt år var hon en av de mest kända vokalisterna och hade dessutom skrivit en hel del sånger själv varav många blev stora hits.

Anledningen till att Peggy lämnade Benny var följande. I mars 1943 gifte sig Peggy med Dave Barbour, gitarristen i orkestern. Benny hade som regel att ingen musiker tilläts ha någon affär med bandets vokalist och han höll hårt på sina principer. Benny sparkade Barbour och Peggy sa då upp sig och även hon slutade. Hon hade inget emot regeln men, som hon sa: ”You can´t help falling in love with somebody.” Bennys principer gällde dock tydligen inte honom själv. I mitten av 30-talet hade han en romans med orkesterns sångerska, Helen Ward, och enligt henne gick det så lång att han friade. Av olika anledningar blev det dock inget bröllop och i slutet av 1936 lämnade Ward bandet.

Efter tiden med Benny började nu en ny karriär för Peggy. Hon fortsatte att skriva sånger och texter, spelade in skivor och var med i radio- och TV-shower. Hon framträdde med Bing Crosby, Frank Sinatra, Louis Armstrong, Duke Ellington Ella Fitzgerald, Quincy Jones, Victor Young, Cole Porter och många andra storheter. Den sång hon är mest känd för är ”Fever” som med tiden blev hennes signatur. Hon medverkade också i ett antal filmer och den hon blev mest uppmärksammad för var rollen i ”Pete Kellys Blues” (med bland annat Ella Fitzgerald saxofonisten Eddie Miller, batteristen Nick Fatool, gitarristen George van Eps och klarinettisten Matty Matlock) där hon spelade en alkoholiserad sångerska och blev för den nominerad till en Oscar för bästa biroll.

Peggy framträdde till början av 1990-talet då hon på grund av sjukdom fick dra sig tillbaka. Hon hade då en fantastisk karriär bakom sig även om man i dag – i alla fall utanför Amerika – inte hör hennes namn så ofta. Efter storbandskarriären blev det en mer populär repertoar för henne, som det också blev för en del andra sångartister med bakgrund från storband som till exempel Doris Day, Rosemarie Clooney, Ella Fitzgerald, Sara Vaughan och Frank Sinatra. Den senare, som hon uppträdde med många gånger, gav följande omdöme om Peggy:”Her wonderful talent should be studied by all vocalists; her regal presence is pure elegance and charm”. Peggy dog 2002 och ligger begravd i Los Angeles. Inskriptionen på hennes gravsten lyder:”Music is my life´s breath”.

Avslutningsvis lite kuriosa. Som jag skrev ovan hör man inte Peggys namn så ofta i dag, men detta är faktiskt en sanning med modifikationer. Alla har vi ju sett Mupparna och skrattat åt bland annat Miss Piggy, showens blonda diva. Förebilden till henne är faktiskt Peggy Lee. Figuren är gjord av en dockmakare med det svenskklingande namnet Bonnie Erickson som var med i gänget som skapade den roliga serien. Hon har berättat att hennes mamma hade bott i North Dakota där ju också Peggy växte upp innan hon blev berömd och Miss Piggy är, som också Peggy var, en blond och mycket självständig kvinna.

Erickson gjorde figuren både som ett litet skämt och som en hyllning till Peggy. När Miss Piggy Lee, som figuren hette till en början, blev mer och mer berömd ute i världen, ville dock Erickson inte riskera att Peggys namn kunde bli skadat utan Miss Piggy Lees efternamn ströks. Erickson gjorde förresten också figurerna Statler och Waldorf, de båda äldre herrarna som satt på en teaterbalkong och gaggade, samt Zoot, den skallige saxofonisten med en blå hårkrans vars utseende dock togs från en annan person än från vännen Sims.

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-10-14 Larry Wayne

Höstens andra program hålls av Larry Wayne, en amerikansk musikjournalist och Dj med den aktningsvärda åldern av 88 år. Jag har i utskicket inför höstsäsongen skrivit några rader om hans omväxlande liv och karriär och vi får väl höra lite mer om det mellan skivorna när vi träffar honom den 14 oktober. Jan Lundgren är bekant med Larry och det var Jan som tipsade mig och tyckte att det kunde passa med ett program med honom med tanke på hans musiksmak.

Kanske spelar Larry något med, enligt de flesta, förra århundradets ”First Lady of Song”, nämligen Ella Fitzgerald. För många idag är Ella fortfarande en uppskattad sångerska som man ofta hör sjunga något ur ”The American songbook” uppbackad av ett storband eller något mer jazzigt med en mindre sättning och ibland i duetter med Louis Armstrong och andra kända artister. Det man dock också bör känna till är lite mer om bakgrunden till hennes fantastiska karriär och här några rader för att friska upp minnet.

Ella föddes 1917 i Newport News, Virginia. Hennes föräldrar separerade kort efter hennes födelse och hennes mamma flyttade med Ella till Yonkers, en stad strax norr om New York. Under sin uppväxt blev Ella intresserad av dans och hon lyssnade också gärna på skivor med Louis Armstrong och The Boswells sisters, en populär jazzig sånggrupp. 1932 dog Ellas mamma vilket Ella tog mycket hårt. Hon började Qskolka från skolan och umgås i tvivelaktiga kretsar. Bland annat tjänade hon pengar på att skaffa kunder till en bordell inte långt ifrån där hon bodde.  Hon blev omhändertagen av de sociala myndigheterna och så småningom placerad i en skola i Bronx, New York, för färgade föräldralösa barn.

I november 1934 gjorde hon sin sångdebut vid en av de ”Amateur Nights” som hölls på The Apollo Theater i Harlem. Hon hade från början tänkt göra ett dansnummer men blev av några vänner övertalad att istället framföra en sång, med vilken hon också vann. Hon fick nu även möjligheten att under en vecka sjunga med en orkester på The Harlem Opera House.  Chick Webb, som 1926 hade startat ett litet band, var vid denna tid på jakt efter en vokalist och snart fick han tips om Ella som också fick provsjunga för honom.

Det sägs att han först inte var imponerad. Efter att hon fått provsjunga en vecka med bandet och efter att många av hans vänner uppmanat honom att låta henne bli bandets vokalist blev hon dock anställd och gjorde redan i juni 1935 sin första skivinspelning. Chick tog sig an Ella och det uppstod en varm vänskap dem emellan. Han såg till att han blev förordnad till förmyndare för henne och hon flyttade hem till Chick och hans fru. När det gällde Ellas introduktion till orkestern gick Chick mycket grundligt tillväga. Innan hon fick börja sjunga med bandet fick hon under en lång tid vara med på alla repetitioner och kvällsspelningar. Efter spelningarnas slut fick Ella gå fram på den tomma scenen där Chick lärde henne hur hon skulle gå, var hon skulle stå och vilket ansiktsuttryck hon skulle ha beroende på numrets karaktär. Hon fick lära sig vilken frisyr hon skulle ha, vilka kläder hon skulle välja och hur hon skulle kommunicera med publiken.

Under sin tid i orkestern fick Ella många anbud att bli sångerska i andra band. Bland annat fick hon flera feta erbjudanden från Benny Goodman som mycket gärna ville ha henne till sin orkester. Hon var dock trogen Chick ända tills han dog 1939 i sviterna av en allt svårare tuberkulos, endast 32 år gammal. När Chick dog tog Ella över orkestern tillsamman med några av Chicks musiker. Hur populär Ella än var så var det dock Chick som hade varit den drivande kraften i bandet och det blev efterhand allt svårare att hålla det igång. Det upplöstes i slutet av 1941.

1942 började Ella sin egen karriär mot den översta toppen. Hon tecknade ett skivkontrakt med Decca och kom 1946 i kontakt med producenten Norman Granz och började regelbundet uppträda i hans konserter ”Jazz at the Philharmonic”.   Bopen innebar en ny utveckling av Ellas sång och hon influerades framför allt av Dizzy Gillespies nydanande musikstil. Det var nu som hon började lägga in avsnitt med scatsång i sin repertoar. När det gällde hennes framträdanden med Dizzy har hon senare sagt: ”I just tried to do with my voice what I heard the horns in the band were doing”.  Hennes scatinspelning 1945 med ”Flying home” och 1947 med ”Oh Lady be good” blev stora hits och bidrog mycket till att föra upp henne till att bli en av landets främsta jazzsångerskor.

1955 framträdde Ella fortfarande i JATP men hon lämnade nu Decca och fick Norman Granz som manager. Han bildade skivbolaget Verve runt Ella och hon har sagt att denna period var av avgörande betydelse för hennes fortsatta karriär. Ella hade sjungit så mycket bop att hon nästan kände det som om hon var fast där och Granz insåg att det var dags att välja nytt spår. 1956 gav han och Ella ut The Cole Porter Songbook och fram till 1964 gavs sammanlagt åtta ”songbooks” ut vilket ytterligare befäste hennes popularitet. Ella och Granz försökte nu också lägga in sånger som skulle tilltala även de som inte var direkt jazzintresserade.

1963 såldes Verve till MGM som inte förlängde Ellas kontrakt. De kommande fem åren sjöng Ella för ett antal andra skivbolag som Capitol, Atlantic och Frank Sinatras Reprise och hennes repertoar under denna tid var mer åt det populära hållet. 1973 startade Norman Granz skivbolaget Pablo där Ella spelade in tjugo album. På Pablo samlade Granz, förutom Ella, storheter som Oscar Peterson, Count Basie, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Art Tatum och Sara Vaughan.

Med sin popularitet följde naturligtvis också att Ella engagerades till jazzkonserter, film, television, jazzklubbar och uppträdanden i shower i Las Vegas och ute i världen. Den mest berömda filmen hon medverkade i var Pete Kelly´s Blues, som utspelas i Kansas City under förbudstiden och i vilken även Peggy Lee medverkade. Av hennes många uppträdanden i televisionen kan nämnas shower med Frank Sinatra, Pat Boone, Ed Sullivan och även Ronnie Scott´s Jazz Club i London fick besök.

Ella var gift två gånger, eventuellt tre. 1941 gifte hon sig med en dömd knarkhandlare och äktenskapet höll bara två år. 1947 gifte hon sig med den framstående bassisten Ray Brown. Ella och Ray adopterade en liten flicka som dock inte fick se mycket av sina föräldrar som ofta var borta på turnéer och hon uppfostrades istället av en släkting. 1953 skiljde sig Ella och Ray Brown men de fortsatte att framträda tillsammans. I juli 1957 meddelade några nyhetsbyråer att Ella gift sig i hemlighet i Oslo med en norrman, Thor Einar Larsen. Det påstods till och med att hon skaffat en våning i Oslo. Det visade sig dock snart att Larsen några år tidigare hade svindlat sin dåvarande fästmö på pengar och när han för detta dömdes till fem månaders fängelse var det återigen slut på en romans för Ella. Efteråt nekade både Ella och Larsen till att de varit gifta men Ella medgav att de haft någon form av affär.

Under tiden på Pablo började Ellas röst oundvikligen att falna. Under mitten av 1980-talet hade hon problem både med diabetes, sin andning och sitt hjärta. Sin sista skiva spelade hon in 1991 och hennes sista officiella framträdande gjorde hon 1993.  Om Ella sa Ira Gershwin, som hjälpte sin bror George med textskrivandet, att: ”Jag insåg inte hur bra mina och Georges sånger var förrän jag hörde dem sjungas av Ella.” Mycket av musiken från jazzens guldålder, som Ella var en del av, håller på att glömmas då nya generationer träder till, men i den musik, som genom sin kvalitet förhoppningsvis lever kvar, kommer Ella Fitzgerald alltid ha en framträdande plats.

Keep Swinging!
Esbjörn

Program den 14 januari 2013

Sten Ekegren inledde vårsäsongen med ett initierat och innehållsrikt program om en av sina största favoriter helt tillbaka från tonåren – Frank Sinatra. Programmet kallade han ”From jazz to Eternity”.

Bl a visade Sten en film i vilken vi fick en god uppfattning om Frank Sinatras fantastiska karriär från 1939 som okänd crooner i Harry James band till framträdanden på världsarenorna och tv-showerna under 50- och 60-talen fram till avskedsturnéerna. Sten lät oss sedan lyssna till ett antal av Franks inspelningar under hela den långa karriären. Därtill fick vi många prov på Stens gedigna kunskaper om Frankie.

 

2013-01-14 Frank Sinatra

Så var det dags för vårsäsongen 2013 och den inleds av Sten Ekegren med en filmvisning med Frank Sinatra.  Sten kallar sitt program: From jazz to Eternity. Det är väl få artister under 1900-talet som blivit så omskrivna, förtalade, beundrade och omstridda som Frank Sinatra. Och det finns ju material så det räcker: sensationer, skandaler, relationer till presidenter, samröre med mafioso och, inte minst, affärer med ett oändligt antal kvinnor varav många filmvärldens skönheter. Mycket är skrivet och mycket återstår nog att skriva men utrymmet här räcker inte för någon fördjupning utan det får bli lite kuriosa istället.

Den översta delen av Empire State Building är försedd med belysning och med olika färger firar man vissa dagar, allt ifrån Halloween till Mexikos självständighetsdag. Den 12 december 1995 lyste det blått för att fira Ol´Blue Eyes 80-årsdag. Den 14 maj 1998, dagen då Frank Sinatra gick bort, och ytterligare två dagar, lyste det blått igen. Denna gång var det New York´s sista farväl till den sångare som haft så många bejublade framträdanden i staden och som med sina insjungningar av New York New York särskilt vunnit stadens hjärta.  På kvällen den 14 maj 1998 tonades också belysningen ner på den berömda gatan The Strip i Las Vegas som en hyllning till stadens störste entertainer.

Frank SinatraHär också några glimtar från Frank Sinatras tid hos Tommy Dorsey: Frank började sjunga i Tommys band i början av 1940 och där fanns då också Buddy Rich på trummor. Båda respekterade varandra högt som artister. Båda hade dock också stora egon och lika hetsigt temperament och ingen tålde att den andre fick för mycket uppmärksamhet. Frank blev snabbt en stor stjärna i bandet och Tommy började nu sätta hans namn högst upp på reklamen, över de andra musikerna inklusive Rich och han blev rasande. Kulmen nåddes när Frank lite senare också fick Tommy att, förutom text, sätta en bild av Frank längst ner på bandets affisch.

Buddy Rich hämnades med att antingen öka tempot varje gång Frank sjöng en av sina långsamma ballader – vilket irriterade Frank oerhört – eller störa sången genom att lite då och då slå ett kraftigt rimshot (ett slag med trumpinnen där spetsen träffar trumskinnet samtidigt som skaftet en bit upp från spetsen träffar ringen runt trumman). Den bästa hämnden enligt Rich var dock en kväll då han bad en söt flicka som han kände att gå och be Frank om en autograf.  När hon fått den sa hon – efter Rich`s instruktion – ”Ååh, tack Frank, när jag har fått tre sådana här till så kan jag byta dem mot en av Bob Eberly” (sångaren i Jimmy Dorseys band).

1942 skildes de båda åt och nu var det dags att gå ut i kriget. Frank fick frisedel på grund av att hans fru väntade barn och för att han sedan födseln hade ett hål på vänster trumhinna. Buddy Rich däremot ryckte in i flottan där han tjänstgjorde till 1944. När han blivit utskriven for han till New York där han träffade Frank. Efter att de lämnat Tommy Dorsey hade de försonats och när Rich nu berättade för Frank att han tänkte starta ett nytt band gav Frank honom på stående fot fyrtiotusen dollar. Frank Sinatra hade inte bara ett stort ego, han kunde också vara enormt generös.

Keep Swinging!

/Esbjörn

Program 14 maj 2012

Erik Ekegren stod för aftonens program, som han valt att kalla S(w)ingingBirds (eller mina sångarfavoriter). Så här säger Erik själv i sin ”programförklaring”:

”Fåglasång hör våren till. Här har jag fångat in 22 speciellt utvalda sångfåglar som skall kvittra för oss ikväll. Det sägs ju att sången ädla känslor föder och jag erkänner att mycket av det vi nu skall lyssna till, skänker mig en ädel njutningskänsla. Hoppas det blir så för er också.

Duktiga artister textar bra. Passa därför på att lyssna inte bara till musiken utan också till de fina texterna. Många är skrivna av USA:s främsta song-writers.

Det talas nuförtiden mycket om jämställdhet mellan könen och i mitt program gäller full jämställdhet. Det blir varannan damernas – som på gamla tiders dansbanor. Damerna sjunger ljuvliga ballader och herrarna svängiga bitar. Omväxling förnöjer.”

Sen följde ett gediget koppel av sångare vi lyssnat till genom åren och som väckt eller väcker olika ädla känslor i oss.

På den kvinnliga sidan fick vi lyssna till: Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Peggy Lee (Norma Engström), Diane Schuur, Dinah Washington, Eartha Kitt, Julie London, Nancy Wilson, Anita O´Day, Rosemary Clooney och Sarah Vaughan.

Herrlaget denna afton bestod av: Billy Eckstine, Bing Crosby, Jimmy Witherspoon, Jack Teagarden, Louis Armstrong, Mel Tormé, Chet Baker, Frank Sinatra, Fats Waller, Tony Pastor.

 

 

 

2012-05-14 S(w)inging birds

Först tack till vår broder Bengt Ahlcrona för en mycket trivsam och givande kväll den 16 april med fin musik på både vibrafon och dess företrädare. Ett särskilt tack för att Bengt tog med sig sin egen vibrafon för att visa och låta oss höra.

När det gäller vårens sista möte kommer vår ordförande Erik Ekegren att den 14 maj presentera en samling välkända jazzsångare och -sångerskor av bästa märke. Erik kallar sitt program: ”S(w)inging birds”.

Att påstå att Nat ”King” Cole är en välkänd jazzsångare är väl ett understatement men ändå är det främst som pianist som de flesta kännare menar att han lämnat sina avtryck inom jazzen. När det gäller varifrån han hämtat sina intryck nämns sådana som Earl Hines och Count Basie och bland dem som sägs ha tagit intryck av honom nämns Erroll Garner, Oscar Peterson och Bill Evans. En hyfsad samling pianister som Cole blivit påverkad av och sedan själv påverkat.

För att återgå till sången så var det hans värme och mjukhet i rösten, hans rytmkäns- la och hans perfekta diktion som gjorde honom populär. Trots hans stora popularitet i USA, och internationellt, fick han hela livet kämpa mot rasismen och han råkade ut för mycket otrevligheter. När han t ex 1948 köpte ett hus i en vit förort till Los Angeles blev han och hans familj genast trakasserade av de boende och Ku Klux Klan brände vid ett tillfälle ett kors på gräsmattan utanför huset. När hans grannar påpekade för honom att de inte ville att oönskade personer flyttade in replikerade han med att det ville inte han heller och om han träffade på några så skulle han vara den förste att klaga.

Jag har en CD med Cole där han, uppbackad av ett band under Billy May, bl a sjunger When your lover has gone.  När man tittar närmare på vem som har skrivit text och musik heter han E A Swan, inget konstigt med det. När man börjar titta lite närmare på mannen bakom namnet blir det dock intressantare. Hans fullständiga namn var Einar Aaron Swan, son till finska invandrare, som 1900 anlände till en liten stad i Massachusetts där Swan föddes 1903. Han blev tidigt intresserad av musik och spelade redan innan tonåren violin, klarinett, saxofon och piano. 16 år gammal bildade han sitt eget dansband och valde snart altsaxen som sitt instrument.

Runt 1924 kom han till New York där han spelade i en orkester i det berömda Roseland Ballroom tillsammans med bl a Red Nichols. Han skrev även arrange- mang till Fletcher Hendersons band som också spelade där. Efter ytterligare år med olika engagemang slutade han 1930 som musiker och ägnade sig istället åt att på heltid skriva arrangemang. 1931 skrev han så musik och text till When your lover has gone. Sången blev snabbt populär och har nu sin givna plats i The American Songbook. Alla stora artister har sjungit in den såsom Frank Sinatra, Billie Holiday, Louis Armstrong, Sarah Vaughan och sålunda även – pianisten – Nat King Cole.

Keep Swinging!

Esbjörn