2013-11-11 Louis Armstrong

Filmtime! Nu är höstmörkret så långt gånget att vi kan ha filmafton igen. Vår eminente ”regissör” Sten Ekegren kallar sitt program för ”Satchmo the Great” och vi kommer att få höra och se filmklipp från 1933 och framåt med vår odödlige vän Louis Armstrong.

Vår oktobergäst Larry Wayne spelade bland mycket annat två nummer med Benny Goodman. Det finns mycket skrivet om Benny men betydligt mindre om en man som betydde oerhört mycket för hans karriär och för swingeran, nämligen pianisten, orkesterledaren och arrangören Fletcher Henderson. Han föddes 1857 i en medelklassfamilj i en liten stad i Georgia och studerade efter skolgången kemi vid Columbia University i New York. Efter examen försökte han få arbete som kemist men upptäckte snart att han som svart hade små möjligheter att hitta arbete. Han hade emellertid under sin uppväxt blivit undervisad i musik av sin mamma, som var pianolärare, och bestämde sig för att istället söka sig till musikbranschen.

Henderson fick anställning i The Black Swan i New York, det första ”svarta” skivbolaget, och fungerade där som en musikalisk allt i allo. Han satte ihop grupper med musiker som skulle backa upp sångarna som var knutna till bolaget och kom så in på en karriär som orkesterledare. 1920 bildade han en egen orkester och 1924 fick han ett erbjudande att spela på Roseland Ballroom. Hans band var dock inte något jazzband utan en ordinär dansorkester som det fanns tusentals av runt om i USA vid den här tiden då dans hade blivit alltmer populär i sällskapslivet.

Henderson hade under sin uppväxt i Georgia inte blivit influerad av den svarta jazzen från södern eftersom den svarta medelklassen där såg ned på New Orleansjazzen som en form av ”lägre” musik. Detta gjorde att det var först under sin tid i New York han blev påverkad av jazzen och även hans musiker, som i högre grad vuxit upp med denna, inspirerade honom. Under sitt första år på Roseland Ballroom engagerade han Louis Armstrong som han hört i New Orleans vid några tillfällen. Hans ankomst blev en injektion för bandet under det år han spelade där och hans drivande tempo, nydanande spel och förnämliga solon blev snart en förebild för en allt större krets av musiker.

1924 kom också Coleman Hawkins in i bandet och han stannade där i tio år. Med Hawkins och Armstrongs inträde förstod Henderson att det nu var dags att lämna dansbandsstilen bakom sig. Han engagerade Don Redman till orkestern som altsaxofonist men framför allt som arrangör och nu formades i rask takt orkesterns dansbandsstil om till jazz. Redmans arrangemang innehöll nya idéer som skulle påverka storbandsjazzen under årtionden framåt. Det nya var bland annat samspelet mellan de olika blåssektionerna med ”call- and- response”, ensemblespel med inlägg av solon samt spel med en sektion understödd med riff av från annan sektion. Redman stannade till 1927 och hade fram till dess skrivit nästan alla orkesterns arrangemang.

Även Henderson bidrog till de nya idéerna. När Redman hade lämnat fullföljde han i stort hans tankar i de arrangemang han själv fortsättningsvis skrev men förfinade dem ytterligare och förenklade dem – Redman hade en tendens att göra dem lite överbelastade. Henderson hade även en annan förnämlig arrangör som 1930-31 spelade i bandet och som också skrev en rad arrangemang, nämligen Benny Carter.

Henderson hade stora musikaliska framgångar med sitt band. Han var även mycket skicklig på att hitta förnämliga musiker till sin orkester. Utöver Armstrong och Hawkins kan nämnas Henry ”Red” Allen, Roy Eldridge, Benny Carter, Chu Berry, Cootie Williams, Lester Young, Fats Waller, Ben Webster och Rex Stewart, vilka alla naturligtvis borgade för musikalisk kvalitet. När det gällde det organisatoriska var det emellertid sämre ställt. Henderson var varken en duktig affärsman eller marknadsförare och saken blev inte bättre av att han skadats svårt i en bilolycka 1928 då han bland annat fick en svår hjärnskakning som han aldrig hämtade sig ifrån. Han var en timid och vänlig man och detta gjorde också att han hade stora problem med att hålla ordning i orkestern.  Det var god åtgång på sprit i branschen och när man var ute på turné började festandet redan under resorna. På sommaren företogs dessa ofta i öppna bilar och kombinationen sprit och skjutvapen gjorde att man inte sällan lämnade efter sig krockade bilar och ett stort antal sönderskjutna vägskyltar och annonstavlor.

Väl framme var det dags att spela och när framträdandet var slut sent på natten var det fest. Inte så sällan fattades det sedan någon musiker vid avfärden nästa dag. Ibland kunde en musiker plötsligt försvinna och efter en tid kunde det visa sig att han helt enkelt blivit lockad över till en annan orkester som betalade bättre. Ett flertal gånger bröt bandet helt enkelt samman på grund av problem både med ekonomin och med musikerna och Henderson fick lägga ner mycket arbete på att få rörelsen på fötter igen. På vintern 1934 höll det inte längre och bandet upplöstes på grund av ekonomiska problem.  Det var nu Benny Goodman kom in i bilden tillsammans med sin vän, den legendariske musikproducenten John Hammond.

Hammond hade i början av 1930-talet producerat en serie skivor med bland annat Hendersons orkester och ville nu hjälpa honom ekonomiskt. Han föreslog att Benny skulle anställa Henderson som arrangör för sitt nystartade band och Benny blev förtjust eftersom han uppskattade Henderson mycket. Benny fick nu tillgång till många av hans arrangemang, både gamla som ”Down South Camp Meeting”, ”Wrappin´ It Up” och ”King Porter Stomp”, och nyskrivna som ”Blue Skies” och ”Star Dust”.  Efter ett halvår lämnade Henderson Benny och satte upp en ny orkester men fortsatte att förse honom med arrangemang. 1939 återvände han till Benny och blev arrangör på heltid och under en tid även pianist både i bandet och i sextetten. Hendersons syn började dock nu bli sämre och han fick dra ner på sitt skrivande av arrangemang. Under 40-talet ledde han några mindre band och turnerade under en tid som ackompanjatör till Ethel Waters. Henderson avled 1952.

Även om Benny hade flera duktiga arrangörer förutom Henderson är det svårt att överskatta den senares betydelse för Bennys genombrott och för hans fortsatta karriär. En speciell händelse nämns alltid i detta sammanhang och det är vad som inträffade när Benny på sommaren 1935 var ute på turné. De nya arrangemangen fick mestadels ett kyligt mottagande och ibland krävdes pengarna tillbaka eller att man även skulle spela valser. Så den 21 augusti 1935  började man ett treveckors engagemang på Palomar Ballroom i Los Angeles, västkustens mest berömda dansrestaurang.

Visa av skadan, började man första kvällen med några lätt uppjazzade populärnummer men responsen var dålig. Historien förtäljer att Gene Krupa till slut ropade till bandet: ”If we´re gonna die, let´s die playing our own thing.” Man tog fram Hendersons arrangemang och började med ”King Porter Stomp”. Det blev omedelbar succé för detta var vad ungdomen i Kalifornien ville höra. Med radions hjälp spreds sedan den ”nya” musiken från kust till kust, Palomar Ballroom blev fullsatt i tre veckor och Benny blev ”The King of Swing”. Denna nya stil fick naturligtvis inte sitt genombrott en speciell dag men, som en jazzkritiker senare skrev: ”It is clear in retrospect that the Swing Era had been waiting to happen, but it was Goodman and his band that touched it off.”

Swingen innebar också mycket för storbanden och det var under ett decennium framåt gyllene tider för orkestrar som, förutom Goodman, Count Basie, Duke Ellington, Glenn Miller Artie Shaw, Tommy Dorsey och Woody Herman. Åren strax efter kriget upplöstes dock många av storbanden och även swingeran gick mot sitt slut då nya idéer hade vuxit fram genom boppen. En epok gick således i graven, en epok som naturligtvis inte skapats av några få men där vissa hade satt ett extra avtryck och en av dem var definitivt Fletcher Henderson.

Keep Swinging!
Esbjörn

2013-10-14 Larry Wayne

Höstens andra program hålls av Larry Wayne, en amerikansk musikjournalist och Dj med den aktningsvärda åldern av 88 år. Jag har i utskicket inför höstsäsongen skrivit några rader om hans omväxlande liv och karriär och vi får väl höra lite mer om det mellan skivorna när vi träffar honom den 14 oktober. Jan Lundgren är bekant med Larry och det var Jan som tipsade mig och tyckte att det kunde passa med ett program med honom med tanke på hans musiksmak.

Kanske spelar Larry något med, enligt de flesta, förra århundradets ”First Lady of Song”, nämligen Ella Fitzgerald. För många idag är Ella fortfarande en uppskattad sångerska som man ofta hör sjunga något ur ”The American songbook” uppbackad av ett storband eller något mer jazzigt med en mindre sättning och ibland i duetter med Louis Armstrong och andra kända artister. Det man dock också bör känna till är lite mer om bakgrunden till hennes fantastiska karriär och här några rader för att friska upp minnet.

Ella föddes 1917 i Newport News, Virginia. Hennes föräldrar separerade kort efter hennes födelse och hennes mamma flyttade med Ella till Yonkers, en stad strax norr om New York. Under sin uppväxt blev Ella intresserad av dans och hon lyssnade också gärna på skivor med Louis Armstrong och The Boswells sisters, en populär jazzig sånggrupp. 1932 dog Ellas mamma vilket Ella tog mycket hårt. Hon började Qskolka från skolan och umgås i tvivelaktiga kretsar. Bland annat tjänade hon pengar på att skaffa kunder till en bordell inte långt ifrån där hon bodde.  Hon blev omhändertagen av de sociala myndigheterna och så småningom placerad i en skola i Bronx, New York, för färgade föräldralösa barn.

I november 1934 gjorde hon sin sångdebut vid en av de ”Amateur Nights” som hölls på The Apollo Theater i Harlem. Hon hade från början tänkt göra ett dansnummer men blev av några vänner övertalad att istället framföra en sång, med vilken hon också vann. Hon fick nu även möjligheten att under en vecka sjunga med en orkester på The Harlem Opera House.  Chick Webb, som 1926 hade startat ett litet band, var vid denna tid på jakt efter en vokalist och snart fick han tips om Ella som också fick provsjunga för honom.

Det sägs att han först inte var imponerad. Efter att hon fått provsjunga en vecka med bandet och efter att många av hans vänner uppmanat honom att låta henne bli bandets vokalist blev hon dock anställd och gjorde redan i juni 1935 sin första skivinspelning. Chick tog sig an Ella och det uppstod en varm vänskap dem emellan. Han såg till att han blev förordnad till förmyndare för henne och hon flyttade hem till Chick och hans fru. När det gällde Ellas introduktion till orkestern gick Chick mycket grundligt tillväga. Innan hon fick börja sjunga med bandet fick hon under en lång tid vara med på alla repetitioner och kvällsspelningar. Efter spelningarnas slut fick Ella gå fram på den tomma scenen där Chick lärde henne hur hon skulle gå, var hon skulle stå och vilket ansiktsuttryck hon skulle ha beroende på numrets karaktär. Hon fick lära sig vilken frisyr hon skulle ha, vilka kläder hon skulle välja och hur hon skulle kommunicera med publiken.

Under sin tid i orkestern fick Ella många anbud att bli sångerska i andra band. Bland annat fick hon flera feta erbjudanden från Benny Goodman som mycket gärna ville ha henne till sin orkester. Hon var dock trogen Chick ända tills han dog 1939 i sviterna av en allt svårare tuberkulos, endast 32 år gammal. När Chick dog tog Ella över orkestern tillsamman med några av Chicks musiker. Hur populär Ella än var så var det dock Chick som hade varit den drivande kraften i bandet och det blev efterhand allt svårare att hålla det igång. Det upplöstes i slutet av 1941.

1942 började Ella sin egen karriär mot den översta toppen. Hon tecknade ett skivkontrakt med Decca och kom 1946 i kontakt med producenten Norman Granz och började regelbundet uppträda i hans konserter ”Jazz at the Philharmonic”.   Bopen innebar en ny utveckling av Ellas sång och hon influerades framför allt av Dizzy Gillespies nydanande musikstil. Det var nu som hon började lägga in avsnitt med scatsång i sin repertoar. När det gällde hennes framträdanden med Dizzy har hon senare sagt: ”I just tried to do with my voice what I heard the horns in the band were doing”.  Hennes scatinspelning 1945 med ”Flying home” och 1947 med ”Oh Lady be good” blev stora hits och bidrog mycket till att föra upp henne till att bli en av landets främsta jazzsångerskor.

1955 framträdde Ella fortfarande i JATP men hon lämnade nu Decca och fick Norman Granz som manager. Han bildade skivbolaget Verve runt Ella och hon har sagt att denna period var av avgörande betydelse för hennes fortsatta karriär. Ella hade sjungit så mycket bop att hon nästan kände det som om hon var fast där och Granz insåg att det var dags att välja nytt spår. 1956 gav han och Ella ut The Cole Porter Songbook och fram till 1964 gavs sammanlagt åtta ”songbooks” ut vilket ytterligare befäste hennes popularitet. Ella och Granz försökte nu också lägga in sånger som skulle tilltala även de som inte var direkt jazzintresserade.

1963 såldes Verve till MGM som inte förlängde Ellas kontrakt. De kommande fem åren sjöng Ella för ett antal andra skivbolag som Capitol, Atlantic och Frank Sinatras Reprise och hennes repertoar under denna tid var mer åt det populära hållet. 1973 startade Norman Granz skivbolaget Pablo där Ella spelade in tjugo album. På Pablo samlade Granz, förutom Ella, storheter som Oscar Peterson, Count Basie, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Art Tatum och Sara Vaughan.

Med sin popularitet följde naturligtvis också att Ella engagerades till jazzkonserter, film, television, jazzklubbar och uppträdanden i shower i Las Vegas och ute i världen. Den mest berömda filmen hon medverkade i var Pete Kelly´s Blues, som utspelas i Kansas City under förbudstiden och i vilken även Peggy Lee medverkade. Av hennes många uppträdanden i televisionen kan nämnas shower med Frank Sinatra, Pat Boone, Ed Sullivan och även Ronnie Scott´s Jazz Club i London fick besök.

Ella var gift två gånger, eventuellt tre. 1941 gifte hon sig med en dömd knarkhandlare och äktenskapet höll bara två år. 1947 gifte hon sig med den framstående bassisten Ray Brown. Ella och Ray adopterade en liten flicka som dock inte fick se mycket av sina föräldrar som ofta var borta på turnéer och hon uppfostrades istället av en släkting. 1953 skiljde sig Ella och Ray Brown men de fortsatte att framträda tillsammans. I juli 1957 meddelade några nyhetsbyråer att Ella gift sig i hemlighet i Oslo med en norrman, Thor Einar Larsen. Det påstods till och med att hon skaffat en våning i Oslo. Det visade sig dock snart att Larsen några år tidigare hade svindlat sin dåvarande fästmö på pengar och när han för detta dömdes till fem månaders fängelse var det återigen slut på en romans för Ella. Efteråt nekade både Ella och Larsen till att de varit gifta men Ella medgav att de haft någon form av affär.

Under tiden på Pablo började Ellas röst oundvikligen att falna. Under mitten av 1980-talet hade hon problem både med diabetes, sin andning och sitt hjärta. Sin sista skiva spelade hon in 1991 och hennes sista officiella framträdande gjorde hon 1993.  Om Ella sa Ira Gershwin, som hjälpte sin bror George med textskrivandet, att: ”Jag insåg inte hur bra mina och Georges sånger var förrän jag hörde dem sjungas av Ella.” Mycket av musiken från jazzens guldålder, som Ella var en del av, håller på att glömmas då nya generationer träder till, men i den musik, som genom sin kvalitet förhoppningsvis lever kvar, kommer Ella Fitzgerald alltid ha en framträdande plats.

Keep Swinging!
Esbjörn

2013-10-14 Larry Wayne

På detta höstens andra möte gästades vi av Larry Wayne och hans hustru Carin. Jan Lundgren hade tipsat om Larry, som varje måndagskväll har ett eget program på Radio Active i Ystad. I programmet, ”Larrys Jazztime”, spelas ”den bästa jazzen från första hälften av 1900-talet” och Jan menade att det borde passa oss bra.

Jack-Teagarden-Stars-Fell-On-Alabama-1940-1957-APELarry föddes i Chicago 1925 men lämnade USA för Tyskland redan 1966 och han har haft en brokig karriär. Jobb som Dj på en lokal radiostation, drev en egen jazzklubb i Florida, haft radio- och tv-program på en station i Texas, varit nyhetsjournalist på dåvarande Cape Kennedy och under trettio år sänt program på kortvåg till Nordamerika från den tyska stationen ”Deutsche Welle”. Han har under sitt liv träffat och intervjuat många av ”de stora” inom jazzen, bland annat Jack Teagarden och Count Basie.

Count_Basie_in_Rhythm_and_Blues_RevueSom framgår av spellistan fick vi höra gammal fin jazz framförd av musikanter alltifrån Bunk Johnson och Jelly Roll Morton till Dave Pell och Wynton Marsalis. Larry lämnade inför varje låt lite information om vad som skulle framföras och vi fick kunskaper om både artister och orkestrar som vi kanske inte haft förut. Man får väl säga att Jans förmodan att Larrys program skulle passa oss stämde, för kvällens utbud av musik var så pass varierat att där borde ha varit en hel del för de flesta.

SPELLISTA

1. Beal St. Blues                     Jelly Roll Morton
2. Buddy Bolden Blues           Wynton Marsalis
3. Livery Stable Blues             Orig. Dixieland Jazz
4. Wolverine Blues                  Benny Goodman Boys
5. Rockin’ Roller Jubilee          Erskine Hawkins
6. At the Jazzband Ball            Muggsy Spanier
7. Yellow Fire                           Ruben Reeves
8. Davenport Blues                  Bix Beiderbeck
9. I can’t get started                 Bunny Berigan
10. I had the craziest Dream   Dave Pell
11. And the Angels sing          Benny Goodman
12. Concerto for Trumpet       Harry James
13. West End Blues                Louis Armstrong
14. Just one Girl                     Wingy Manone
15. Stars fell on Alabama      Jack Teagarden
16. Pennis from Heaven        Count Basie
17. Down by the Riverside     Bunk Johnson
18. Cherry                              McKinney’s Cotton Pickers
19. Shirt Tail Stomp               Ben Pollack