Filmtime! Nu är höstmörkret så långt gånget att vi kan ha filmafton igen. Vår eminente ”regissör” Sten Ekegren kallar sitt program för ”Satchmo the Great” och vi kommer att få höra och se filmklipp från 1933 och framåt med vår odödlige vän Louis Armstrong.

Vår oktobergäst Larry Wayne spelade bland mycket annat två nummer med Benny Goodman. Det finns mycket skrivet om Benny men betydligt mindre om en man som betydde oerhört mycket för hans karriär och för swingeran, nämligen pianisten, orkesterledaren och arrangören Fletcher Henderson. Han föddes 1857 i en medelklassfamilj i en liten stad i Georgia och studerade efter skolgången kemi vid Columbia University i New York. Efter examen försökte han få arbete som kemist men upptäckte snart att han som svart hade små möjligheter att hitta arbete. Han hade emellertid under sin uppväxt blivit undervisad i musik av sin mamma, som var pianolärare, och bestämde sig för att istället söka sig till musikbranschen.

Henderson fick anställning i The Black Swan i New York, det första ”svarta” skivbolaget, och fungerade där som en musikalisk allt i allo. Han satte ihop grupper med musiker som skulle backa upp sångarna som var knutna till bolaget och kom så in på en karriär som orkesterledare. 1920 bildade han en egen orkester och 1924 fick han ett erbjudande att spela på Roseland Ballroom. Hans band var dock inte något jazzband utan en ordinär dansorkester som det fanns tusentals av runt om i USA vid den här tiden då dans hade blivit alltmer populär i sällskapslivet.

Henderson hade under sin uppväxt i Georgia inte blivit influerad av den svarta jazzen från södern eftersom den svarta medelklassen där såg ned på New Orleansjazzen som en form av ”lägre” musik. Detta gjorde att det var först under sin tid i New York han blev påverkad av jazzen och även hans musiker, som i högre grad vuxit upp med denna, inspirerade honom. Under sitt första år på Roseland Ballroom engagerade han Louis Armstrong som han hört i New Orleans vid några tillfällen. Hans ankomst blev en injektion för bandet under det år han spelade där och hans drivande tempo, nydanande spel och förnämliga solon blev snart en förebild för en allt större krets av musiker.

1924 kom också Coleman Hawkins in i bandet och han stannade där i tio år. Med Hawkins och Armstrongs inträde förstod Henderson att det nu var dags att lämna dansbandsstilen bakom sig. Han engagerade Don Redman till orkestern som altsaxofonist men framför allt som arrangör och nu formades i rask takt orkesterns dansbandsstil om till jazz. Redmans arrangemang innehöll nya idéer som skulle påverka storbandsjazzen under årtionden framåt. Det nya var bland annat samspelet mellan de olika blåssektionerna med ”call- and- response”, ensemblespel med inlägg av solon samt spel med en sektion understödd med riff av från annan sektion. Redman stannade till 1927 och hade fram till dess skrivit nästan alla orkesterns arrangemang.

Även Henderson bidrog till de nya idéerna. När Redman hade lämnat fullföljde han i stort hans tankar i de arrangemang han själv fortsättningsvis skrev men förfinade dem ytterligare och förenklade dem – Redman hade en tendens att göra dem lite överbelastade. Henderson hade även en annan förnämlig arrangör som 1930-31 spelade i bandet och som också skrev en rad arrangemang, nämligen Benny Carter.

Henderson hade stora musikaliska framgångar med sitt band. Han var även mycket skicklig på att hitta förnämliga musiker till sin orkester. Utöver Armstrong och Hawkins kan nämnas Henry ”Red” Allen, Roy Eldridge, Benny Carter, Chu Berry, Cootie Williams, Lester Young, Fats Waller, Ben Webster och Rex Stewart, vilka alla naturligtvis borgade för musikalisk kvalitet. När det gällde det organisatoriska var det emellertid sämre ställt. Henderson var varken en duktig affärsman eller marknadsförare och saken blev inte bättre av att han skadats svårt i en bilolycka 1928 då han bland annat fick en svår hjärnskakning som han aldrig hämtade sig ifrån. Han var en timid och vänlig man och detta gjorde också att han hade stora problem med att hålla ordning i orkestern.  Det var god åtgång på sprit i branschen och när man var ute på turné började festandet redan under resorna. På sommaren företogs dessa ofta i öppna bilar och kombinationen sprit och skjutvapen gjorde att man inte sällan lämnade efter sig krockade bilar och ett stort antal sönderskjutna vägskyltar och annonstavlor.

Väl framme var det dags att spela och när framträdandet var slut sent på natten var det fest. Inte så sällan fattades det sedan någon musiker vid avfärden nästa dag. Ibland kunde en musiker plötsligt försvinna och efter en tid kunde det visa sig att han helt enkelt blivit lockad över till en annan orkester som betalade bättre. Ett flertal gånger bröt bandet helt enkelt samman på grund av problem både med ekonomin och med musikerna och Henderson fick lägga ner mycket arbete på att få rörelsen på fötter igen. På vintern 1934 höll det inte längre och bandet upplöstes på grund av ekonomiska problem.  Det var nu Benny Goodman kom in i bilden tillsammans med sin vän, den legendariske musikproducenten John Hammond.

Hammond hade i början av 1930-talet producerat en serie skivor med bland annat Hendersons orkester och ville nu hjälpa honom ekonomiskt. Han föreslog att Benny skulle anställa Henderson som arrangör för sitt nystartade band och Benny blev förtjust eftersom han uppskattade Henderson mycket. Benny fick nu tillgång till många av hans arrangemang, både gamla som ”Down South Camp Meeting”, ”Wrappin´ It Up” och ”King Porter Stomp”, och nyskrivna som ”Blue Skies” och ”Star Dust”.  Efter ett halvår lämnade Henderson Benny och satte upp en ny orkester men fortsatte att förse honom med arrangemang. 1939 återvände han till Benny och blev arrangör på heltid och under en tid även pianist både i bandet och i sextetten. Hendersons syn började dock nu bli sämre och han fick dra ner på sitt skrivande av arrangemang. Under 40-talet ledde han några mindre band och turnerade under en tid som ackompanjatör till Ethel Waters. Henderson avled 1952.

Även om Benny hade flera duktiga arrangörer förutom Henderson är det svårt att överskatta den senares betydelse för Bennys genombrott och för hans fortsatta karriär. En speciell händelse nämns alltid i detta sammanhang och det är vad som inträffade när Benny på sommaren 1935 var ute på turné. De nya arrangemangen fick mestadels ett kyligt mottagande och ibland krävdes pengarna tillbaka eller att man även skulle spela valser. Så den 21 augusti 1935  började man ett treveckors engagemang på Palomar Ballroom i Los Angeles, västkustens mest berömda dansrestaurang.

Visa av skadan, började man första kvällen med några lätt uppjazzade populärnummer men responsen var dålig. Historien förtäljer att Gene Krupa till slut ropade till bandet: ”If we´re gonna die, let´s die playing our own thing.” Man tog fram Hendersons arrangemang och började med ”King Porter Stomp”. Det blev omedelbar succé för detta var vad ungdomen i Kalifornien ville höra. Med radions hjälp spreds sedan den ”nya” musiken från kust till kust, Palomar Ballroom blev fullsatt i tre veckor och Benny blev ”The King of Swing”. Denna nya stil fick naturligtvis inte sitt genombrott en speciell dag men, som en jazzkritiker senare skrev: ”It is clear in retrospect that the Swing Era had been waiting to happen, but it was Goodman and his band that touched it off.”

Swingen innebar också mycket för storbanden och det var under ett decennium framåt gyllene tider för orkestrar som, förutom Goodman, Count Basie, Duke Ellington, Glenn Miller Artie Shaw, Tommy Dorsey och Woody Herman. Åren strax efter kriget upplöstes dock många av storbanden och även swingeran gick mot sitt slut då nya idéer hade vuxit fram genom boppen. En epok gick således i graven, en epok som naturligtvis inte skapats av några få men där vissa hade satt ett extra avtryck och en av dem var definitivt Fletcher Henderson.

Keep Swinging!
Esbjörn