2014-03-10 Mel Powell

Ulf Malmstens senaste program kallade han: ”En odyssé med altsaxen”. I mars blir det nu istället en odyssé med tenorsaxen, som han hedrar i sitt program ”Dags för sax”.

Jag skrev inför januariprogrammet en artikel om Glenn Miller och nämnde då den pianist han hade med i orkestern som for över till England 1944, nämligen Mel Powell. Han kanske är en doldis för många, men många kännare menar att han definitivt hör till det översta skiktet av storbandspianister och en av dess kännare är Jan Lundgren. Powell var därtill under sin jazzkarriär komponist och arrangör och gjorde sig i sin ”andra” karriär även känd som modern komponist och pionjär inom amerikansk elektronisk musik.

Han föddes 1923 i Bronx i New York som Melwin Epstein. Han började spela klassiskt piano redan som fyraåring men, eftersom hans hem låg nära Yankee Stadium, blev hans stora intresse att spela baseball. En skada gjorde dock att han fick lämna den sporten och han bestämde sig nu för att helt ägna sig åt musiken. Hans dröm var att bli konsertpianist men en kväll fick han gå med sin bror och lyssna på Teddy Wilson och en tid därefter höra Benny Goodmans orkester spela.

Han blev så tagen av detta möte med jazzen att han bestämde sig för att lämna det klassiska och istället börja spela jazzpiano. 1937, 14 år gammal, började han spela i småband runt New York och en kväll tog en god vän med honom till Nick´s, en jazzklubb i New York som var tillhåll för en mängd kända musiker. Powell har berättat att han där introducerades för storheter som Sidney Bechet, Nat King Cole och Eddie Condon och senare på kvällen fick han själv hoppa in vid pianot.

Det blev sedan en hel del engagemang för Powell på Nick´s och han blev mer och mer uppmärksammad som en duktig jazzpianist. Han började arbeta med musiker som Zutty Singleton, Muggsy Spanier och Bobby Hackett och skrev även arrangemang för Earl Hines, som var en av hans förebilder. Till Hines ära skrev han ”The Earl” som senare spelades in av Benny Goodmans orkester med Powell som både pianist och arrangör. Han blev även bekant med Willie ”The Lion” Smith. Han, jämte Fats Waller och J P Johnson, räknas som den främste företrädaren för ”stridepiano” en, kan man säga, virtuos variant av ”ragtime” i 4/4 takt, som växte fram på den amerikanska östkusten efter första världskriget.

Smith fick upp ögonen för Powell och blev under ett halvår mentor för honom, precis som han varit för Duke Ellington femton år tidigare. Smith har berättat att Powell hade ont om pengar och istället för kontanter betalade han med kakor, cigarrer och ibland en flaska Absint. Powells rykte spred sig så småningom till Benny Goodman som, efter det att hans pianist Johnny Guarnieri hade lämnat, var på jakt efter en efterträdare till honom. Powell blev kallad till en audition och det berättas en liten historia om hur det gick till. Efter spelningen var Benny lite tveksam även om han tyckte att Powell hade en viss talang. Benny, som hade med sig sin sekreterare, vände sig till henne och frågade: ”Is he any good?”. Hon svarade:”I think so, and besides, he´s cute”. Powell var då en lång, blond och gänglig 18-åring men det var nog knappast sekreterarens kommentar som gjorde att han blev anställd – Benny hade näsa för talanger. Powells första framträdande med Bennys orkester var vid en skivinspelning den 11 juni 1941. Strax innan hade han ändrat sitt namn från Melvin Epstein till Mel Powell och det var med det namnet och i Bennys band som hans egentliga karriär började ta riktig fart. Powell kom bra överens med Benny och betydde mycket för bandet där han både spelade med orkestern och sextetten. Han skrev även arrangemang och betraktades snart som en av de bästa swingpianisterna. Powell stannade hos Benny fram till augusti 1942, och 1943 blev han inkallad och införlivades omgående som pianist och arrangör i Glenn Millers militärband som i juni 1944 anlände till London.

Efter Millers bortgång i december 1944 följde han med bandet till Paris där orkestern delades upp i olika konstellationer. Powell ledde en mindre jazzgrupp och spelade med bland annat Django Reinhardt. Meningen var att man skulle stanna i Paris i sex veckor men orkestern blev så populär att man istället stannade i sex månader. Vid hemkomsten i mitten av 1945 återvände Powell till Benny för en kort sejour fram till juli 1946. Därefter flyttade han till Hollywood där han skrev filmmusik och arrangemang och 1948 spelade han sig själv i filmen ”A song is born” som Benny Goodmans pianist. Förutom dessa två medverkade i filmen musiker som Louis Armstrong, Tommy Dorsey, Lionel Hampton och Charlie Barnet.

I slutet av 1940-talet drabbades Powell av muskeldystrofi, en allvarlig muskelsjukdom som helt förändrade hans liv. Till en början var han rullstolsbunden men efter en tid kunde han gå med hjälp av käpp. Nu kunde han inte längre resa runt och spela med Benny och andra band utan han började istället ägna sig åt att studera och komponera. Från 1948 studerade han modern komposition och musikteori för tonsättaren Paul Hindemith vid Yale University och 1952 fick han sin BM (Bachelor of Music). Powell började nu undervisa och efter att ha tjänstgjort vid några högskolor i New York återvände han 1958 till Yale där han efterträdde Hindemith som ledare för fakulteten för komposition och han blev även ledare för USA:s första studio för elektronisk musik.

Återstoden av sitt liv ägnade Powell åt komposition och undervisning på ett flertal universitet. Vad beträffar hans stil som tonsättare kan den väl sammanfattningsvis beskrivas med ett, inte helt adekvat men förklarande uttryck, nämligen ”modern klassisk”. Han blev ett respekterat namn inom modern amerikansk musik, erhöll en mängd utmärkelser och krönte sin bana med att 1990 få den mest prestigefyllda nationella utmärkelsen i musik i USA, nämligen Pulitzerpriset.

Under sin tid som lärare och komponist hade Powell inte helt övergivit jazzen. I mitten på 50-talet gjorde han skivinspelningar med Benny och en hel del även som ledare för egna grupper med bland annat Ruby Braff och Paul Quinichette. 30 år senare, 1986 och 1987, spelade han i en grupp på det norska kryssningsfartyget ”Norway” tillsammans med musiker som Warren Vache´, Benny Carter, Milt Hinton, Dizzy Gillespie och Louis Bellson.

Powells resa blev lång och spännande. Från barndomen i Bronx där han fick välja musiken istället för baseball, sedan karriär inom jazzen och många möten med jazzens stora, till mottagare av USA:s främsta pris i musik. Kontrasten mellan hans framgångar inom jazzen som pianist, komponist och arrangör och den atonala stramheten i hans moderna kompositioner utan melodi, rytm och harmoni, kan tyckas vara omöjlig att förstå men visar istället hur mångfasetterad han var. 1997 blev han invald i ”Big Band and Jazz Hall of Fame” i sällskap med bland andra Wild Bill Davison, Ray Brown, Muggsy Spanier, Bobby Hackett och Charlie Shavers. Powell dog 1998.

Keep Swinging! /
Esbjörn

2013-02-11 Kiki Desplat

Vid mötet den 11 februari får vi träffa Kiki” Desplat som skall tala över ämnet ”Klassisk fransk jazz”, från några decennier bakåt och fram till våradagar. Utöver vad jag sagt om Kiki i höstprogrammet kan nämnas att hon 1992 erhöll ”Prix Sidney Bechet” från ”Academie du jazz” såsom årets bästa artist när det gällde klassisk jazz. Innan hon flyttade till Sverige spelade hon kornett och sjöng med ett antal franska orkestrar och uppträdde på scener i Europa, USA, Kanada och Nordafrika.

Den främste och mest inflytelserike franske jazzmusikern är otvivelaktigt Django Reinhardt.  Han föddes 1910 i en liten stad i Belgien där ett sällskap romer slagit läger. När han var åtta år flyttades lägret till Frankrike och man bosatte sig nu i utkanten av Paris. Django visade tidigt intresse för musik och när han var tolv år fick han sin första gitarr. Han lärde sig snabbt att spela och redan efter ett år uppträdde han i en liten danssalong i närheten av lägret. Han var också med på en del skivinspelningar, men eftersom han varken kunde läsa eller skriva, tydde man det namn han uppgav som sitt till ”Jiango Renard”, vilket också stod på skivorna.

1928 inträffade något som kunde ha inneburit slutet på hans karriär. En kväll utbröt en häftig brand i den husvagn där han bodde med sin hustru. Båda tog sig snabbt ut men Reinhardt hade ändå fått allvarliga brännskador. Två av hans fingrar på vänster hand samt hans högra ben var svårt skadade. Läkarna ville amputera benet och trodde aldrig att han skulle kunna spela gitarr mer. Reinhardt lämnade dock sjukhuset efter en kort tid för att rehabilitera sig själv och efter ett år kunde han gå med hjälp av en käpp. Lillfingret och ringfingret på hans vänstra hand var dock så illa skadade att de växte ihop och kunde bara användas för ackord. Detta innebar att han resten av sitt liv fick spela sina solon med användning av endast två fingrar på grepphanden men detta kompenserade han med övningar och en annan strängsättning och lyckades på så sätt behålla sin tekniska virtuositet. Hans rytmkänsla, frasering och varma känsla i hans spel var dock opåverkad

De närmast kommande åren var viktiga för hans utveckling då han började bli alltmer intresserad av jazz. 1934 blev han bekant med en violinist, Stéphane Grappelli, och han och Reinhardt startade ”Franska hotkvintetten” som snabbt blev populär över hela Europa. Under dessa år spelade Django även med ett stort antal besökande amerikanska jazzmusiker som Coleman Hawkins, Benny Carter, Rex Stewart och Louis Armstrong. När andra världskriget bröt ut var kvintetten i England och Reinhardt återvände till Paris medan Grappelli stannade kvar i England hela kriget ut. Jämte judarna tillhörde romerna de som under kriget drabbades hårt av nazisternas utrotningspolitik. Reinhardt var väl medveten om faran och gjorde flera misslyckade försök att fly med sin familj från det ockuperade Frankrike. Han klarade sig dock och en av anledningarna härtill var otvivelaktigt det skydd han åtnjöt av ett antal tyska officerare i Paris som i smyg lyssnade på jazz (som av nazisterna ansågs som degenererad musik) och bland vilka Reinhardt var mycket uppskattad.

Hösten 1946 åkte han på turné i USA med Duke Ellingtons orkester. Besöket blev något av en besvikelse för Reinhardt, mestadels fick han bara spela ett par nummer i slutet av konserterna och inga av numren var speciellt arrangerade för honom. Publikmässigt var det dock en succé och vid avskedskonserten 1947 i Carnegie Hall blev han inropad sex gånger av en entusiastisk publik.

Efter hemkomsten drog han sig tillbaka för att leva ett stilla liv med sina romska vänner och han uppträdde alltmer sällan. Han dog 1953 i en liten stad vid Seine dit han flyttat ett par år tidigare. Otaliga är de gitarrister som förklarat att de tagit intryck av Reinhardts spel.  Charlie Christian, Eric Clapton, Mark Knopfler, Carlos Santana, Barney Kessel, Wes Montgomery, B B King samt den världsberömde klassiske gitarristen Julian Bream, bara för att nämna några. Django Reinhardts eftermäle, givet av många, kan slutligen sammanfattas med att han var en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister och hans minne lever vidare i mängder av böcker, filmer och skivinspelningar.

Keep Swinging

Esbjörn