På marsmötet kommer Verner Thorsen att under rubriken ”To be or not to bop” tala om bopen i allmänhet och Dizzy Gillespie i synnerhet. Bopen växte fram i New York i början av 1940-talet då ett antal färgade musiker började träffas för jam sessions på jazzklubben ”Minton´s Playhouse” och andra klubbar i Harlem. Många namn är knutna till den tidiga bopen men de mest kända musikerna som för alltid kommer att förknippas med bopens födelse är sådana namn som Dizzy Gillespie, Charlie Parker, Kenny Clarke, Thelonius Monk och Charlie Christian.
I mitten av 1940-talet var bopen högt på modet men Benny Goodman var till en början mycket avvisande till den nya stil som så markant avvek från swingen och som tog mer och mer publik från storbanden. I början av 1947 flyttade Benny från New York till Los Angeles för att där varva ner med sin familj, spela golf och umgås med vänner men naturligtvis höll han sig inte borta från musiken. I samband med en radioshow i början av 1948 fick Benny höra en ung lovande tenorist, nämligen Wardell Gray. Hans, liksom Bennys stora favorit, var Lester Young men han hade börjat mer och mer närma sig bopen och hans stil föll Benny helt i smaken. Benny yttrade en tid efter att ha hört honom: ”If Wardell Gray plays bop, it´s great”.
Det som emellertid fick Benny att till slut själv satsa på den nya stilen var den svenske klarinettisten Åke Hasselgård, eller Stan Hasselgard, som blev hans artistnamn i USA. I Sverige hade han blandat universitetsstudier med klarinettspel och till en början var Benny hans stora favorit men så småningom blev hans stil även influerad av bopen och han hade skaffat sig ett namn med framträdanden i olika orkestrar och genom ett antal skivinspelningar. I juli 1947 anlände han till New York för att påbörja universitetsstudier men mycket studier blev det inte utan istället spel på olika klubbar.
Efter några månader reste han till Los Angeles där han träffade Barney Kessel och under hans och andra musikers inverkan blev hans spel mer och mer färgat av bop. I februari 1948 besökte Benny Goodman en klubb i Los Angeles där Hasselgård spelade. Benny blev genast imponerad av honom och föreslog att han skulle vara med i en ny sextett som han höll på att bilda. Hasselgård tackade ja. Sextetten med, förutom de två klarinettisterna, bland annat Teddy Wilson, Wardell Gray och gitarristen Billy Bauer, började sina spelningar i maj i Philadelphia. Efter en tid där åkte bandet till ostkusten på turné men publikintresset var dåligt och i september var det slutspelat. Hasselgård hade lämnat i juli och därefter spelat med en egen kvintett i New York med bland annat Max Roach på trummor. I november skulle han åka bil till Mexiko för att förnya sitt turistvisum men i Illinois körde bilen av vägen och Hasselgård omkom.
Trots misslyckandet ville nu Benny satsa på ett större band med inriktning på bop och av de musiker han samlade ihop skall nämnas Wardell Gray, trumpetarna Doug Mettome och Nick Travis, trombonisterna Eddie Bert och Milt Bernhart samt Clyde Lombardi på bas och Sonny Igoe på trummor. I oktober 1948 började bandet sin turné som gick till New England i nordöstra USA, via New York till västkusten för att sedan under sommaren och hösten ha Los Angeles som bas fram till slutet av oktober 1949 då bandet lades ned.
Turnén var inte någon större succé och samstämmiga recensenter menade att Bennys försök i den nya stilen bara blev en halvmesyr, åtminstone vad hans eget spel beträffade. Han hade varit noga med att till bandet välja ut duktiga solister med anknytning till bopen men själv lyckades han aldrig anpassa sitt spel till den nya stilen. Det märks i hans solospel att han verkligen anstränger sig men swingen sitter för djupt och det blir därefter. Varför Benny avslutade sitt försök med bopen hade väl flera orsaker men en viss ledning kanske man får av det svar han lämnade till en jazzskribent 1950 då han blev tillfrågad härom: ”Bop is on the way out in America. And, you know, I have never liked it”.
Keep Swinging!
Esbjörn
