2013-05-13 Jan Hemmel ”Jazz med mera”.

charlie barnetDenna något kyliga och blåsiga kväll var vi 33 medlemmar på ”Ribban” för att lyssna på den närmast legendariske ”kulturarbetaren” Jan Hemmels program ”Jazz med mera”.

Men det var Esbjörn som inledde med två nummer, båda storsäljare, med Charlie Barnets orkester: Cherokee (1939) följt avSkyliner (1944). I sin betraktelse inför kvällen skriver Esbjörn inspirerande om just Charlie Barnet.

Jan Hemmel ja, vad ska man säga om hans program? ”Jazz med mera” blev det verkligen. Jan ställde oss inför interaktivitet – vi tvangs ta ställning till om vi ville höra det eller det t ex. ”Jaså ni gillade inte det här, då får jag väl klämma i med något som faller er bättre på läppen” osv. Sådana program är vi inte vana vid i High Society, här ska det vara ordning och struktur, storband och swing. Det grymtades och några trivdes inte alls. Andra åter gillade greppet.

För högst egen del gillar jag det här med att ibland lämna de vanliga ramarna och låta sig förvirras något. Var börjar och slutar jazz och för den delen många andra musikyttringar? I ett mycket intressant program för några år sedan gav Sixten Nordström oss flera exempel på hur jazzen berikats av de klassiska mästarna. Skillnaden mellan Jan och Sixten ska kanske stavas struktur; Sixten mycket strukturerad – Jan inte. Därför finner du ingen separat spellista utan den är invävd i nedanstående text.

Hur som helst, Jan gillar The Duke, det framgick. Vi fick höra ”Caravan” som trollband honom i ca 14-årsåldern.

Jan_HemmelSenare i livet hade han med Ellington i TV-filmen ”Hurvamördaren” (1986). Ernst-Hugo spelar rollen som e o fjärdingsmannen och mångmördaren Tore Hedin. Jan Hemmel låter Hedin göra slut på sig själv i Bosarpssjön, beledsagad av Ellingtons ”Black and Tan Phantasy” (1927). Vi fick också lyssna till The Duke´s ”Dancers in Love”.

En annan favorit i övre tonåren var/är Gerry Mulligan´s ”One to Ten in Ohio” (1971).

Sen blev det musik ur ”Mutter Courage und Ihre Kinder” av Bertholt Brecht framfört av hans hustru Helene Weigel. Jan har också jobbat som regissör och satt upp ”Mutter Courage” I Lund – med vår Knut Grane som scenograf mm minsann.

Detta följdes av ingen mindre än Bob Dylan och hans rosade ”Political World”. Den ingår I albumet ”Oh World” som släpptes i september 1989. Nu knorrades det en del I församlingen – är detta vår musik? För att blidka oss tog han ett skönt spår med Stan Getz, ”I remember Clifford” (Brown, trumpetaren) av Benny Golson. Mindre spända miner skönjdes nu.

Från den svenska jazzscenen valde han åt oss bl a Jan Johanssons kvartett med Monica Zetterlund. Tyvärr var detta inslag i det närmaste ohörbart. Den ytterst speciella rösten Freddie Wadling, mannen som är sin egen orkester, sjöng så ett stycke ursprungligen skrivet av engelsmannen John Dowland, 1563 – 1626, kompositör, sångare och lutspelare. Dowland har på senare år har genomgått en större renässans som källa för klassisk gitarrepertoar.

Slutnumret var en rejäl niominutare – samtal/batalj/kamp/duell mellan Al di Meola och John McLaughlin på sina gitarrer. Fascinerande, ekvilibristiskt; måste höras!

Jan Hemmel, född i Askersund 1933, har arbetat på Sveriges Television som regissör (”Skånska mord”, Fridegårds ”Torntuppen”), som konstreporter (”Bildjournalen”) och som kringcyklande reporter i Europa (”Hemmel i Frankrike”, ”Hemmel i England” osv).

Hemmel medverkar också med artiklar om bild och litteratur på Sydsvenskans och Kvällspostens kultursidor och i tidskrifter som Konstperspektiv. Han är författare (”Skånska mord” och ”På Malmös fasader: det groteska och det sköna”) och radiopratare med mängder av reportage och krönikor, numera mest som emeritus.

Googla på honom och du kommer att finna massor om allt han gjort i kulturvärlden.

2013-04-08 ”Twenty Years on Wheels” om ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”

Denna, ack så vackra men fortfarande något kylslagna, kväll var helgad åt Curt Borgenstam och hans program ”Twenty Years on Wheels” om ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”. Av de 33 närvarande medlemmarna var det säkert några, bl a jag själv, som inte tidigare hört talas om ”Andy Kirk och hans glädjemoln”; intressant namn på ett swingband. Av det Curt berättade och lät oss lyssna till, kan man undra varför bandet inte blev mera känt. Det var ju inga dåliga musiker den gode Andy omgav sig med. Tvärtom.

Andy Kirk (1898 – 1992) föddes i Newport, Kentucky. Han blev föräldralös redan vid 3 års ålder: mamma dog och då passade hans pappa på att sjappa. Han växte upp i mammans halvsysters familj i Denver. Det kunde ha börjat bättre för lille Andy. I skolan undervisades han bl a av Wilberforce Whiteman, Paul Whiteman’s far. Det var inte fel! Han började med saxofon och lärde sig flera andra instrument såsom tuba och sousafon.

andy kirkHan började I Terrence Holder´s orkester hemmahörande I Dallas och blev bandleader 1929. Då fick orkestern sitt nya namn och flyttade till sin nya bas i Kansas City. Curt kunde berätta att bandet tillbringade massor med tid på vägarna. Upp till 10000 mil om året blev det – I privata bilar! Inte I turnébuss som många andra band.

”De glada molntussarna” spelade huvudsakligen i den södra delen av USA. År efter år, totalt drygt 20 år, gladde de sin publik. En viktig händelse var att Andy lyckades knyta Mary Lou Williams, pianist, arrangör och kompositör, till orkestern. Hon var gift med bandets saxofonist John Williams och halkade in i orkestern på ett banaskal. Bandet hade flera hits, t ex Until the Real Thing Comes Along, Lotta Sax Appeal, Please Don´t Talk about Me when iIm Gone, Ring dem Bells, Alabamy Bound, Drinkin´ Wine Spo-Dee-o-Dee och Hey Lawdy Mama.

Efter WW II avtog intresset för swing och Andy upplöste orkestern 1948. Han blev efter vidareutbildning bl a fastighetsmäklare i New York och engagerade sig även fackligt till jazzmusikernas fromma. Alkohol, tobak och andra kvinnor än sin hustru belastade inte hans vandel. Han var på alla sätt en rättskaffens man, också i affärer, och var en god arbetsgivare. Hans orkester blev därför aldrig något för hoppjerkorna. 94 år gammal var det slut på krafterna och Andy hade gjort sitt.  En på sitt sätt ovanlig musiker och bandleader. One of a kind som man säger.

Curt genomförde programmet med bravur. Hur kan karln hålla allt i huvudet? Inget manus i handen och ändå satt årtal, namn, instrument, låttitlar som en smäck. Strongt! Förresten var det ett namn han snubblade på. Men efter en timme fick han rätt på det med: William Dirwing, gitarristen.

Här följer Curts spellista:

”TWENTY YEARS ON WHEELS”

Spellista till Curt Borgenstams program 2013-04-08

1. MESSA STOMP (7.11.1929) Solister: John Harrington (cl), William Dirwing (g), Harry Lawson (tp), Mary Lou Williams (p)

2. CASEY JONES BLUES (9.11.1929) Solister: Harry Lawson (tp), Claude Williams (v), John Harrington (cl), Mary Lou Williams (p)

3. UNTIL THE REAL THING COMES ALONG (2.4.1936) Sång: Pha Terrell

4. LOTTA SAX APPEAL (2.3.1936) Solister: Dick Wilson (ts), Ted Donnelly (tb)

5. LITTLE JOE FROM CHICAGO (8.2.1938) Bandet (vo) Solist: Dick Wilson (ts)

6. PLEASE DON´T TALK ABOUT ME WHEN I´M GONE (15.11.1939) Sång: June Richmond), solo: Dick Wilson (ts)

7. BIG JIM BLUES (15.11.1939) Solo: Floyd Smith (g), Ted Donelly (tb)

8. RING DEM BELLS (3.1. 1941) Solo: Mary Lou Williams (p), Harry Lawson (tp), Dick Wilson (ts), Floyd Smith (g) Henry Wells (tb)

9. Mc GHEE SPECIAL (14.7.1942) Solo: Howard Mc Ghee (tp)

10. ALABAMY BOUND (3.1.1946) Sång: Bea Booze), solo: Jimmy Forrest (ts)

11. DRINKIN´ WINE SPO-DEE-O-DEE (13.5.1949) Sång: Jimmy Anderson

12. HEY LAWDY MAMA (12.3.1956) Solo: Hal Mc Kusik (cl), Moe Wechsler (p), Jimmy Cleveland (tb),Conte Candoli (tp)

2013-03-11 ”To be or not to bop”

”To be or not to bop” var den fyndiga rubriken till Verner Thorsens program, vilket skulle handla om bopen i allmänhet och Dizzy Gillespie i synnerhet. Och så blev det.

John BirksDizzyGillespie, (1917 – 1993), trumpetare, kompositör, bandleader och även sångare av och till, har skrivit den självbiografiska boken med titeln ”To be or not to bop”, som gavs ut 1979. Uppvuxen som barn nr nio av nio i en familj med mycket musik, fadern hade ett lokalt band i hemstaden Cheraw i South Carolina, hade han tidigt musiken i blodet och försökte sig på piano redan i fyraårsåldern. Ganska snart blev det trombon och trumpet. Trumpeten höll han sedan fast vid.

Pappa James dog när Dizzy var endast 10, så Dizzy blev då sin egen lärare. Jazzmusiker bestämde han sig för att bli när han hört Roy Eldridge, som kom att bli en förebild för den unge Dizzy. Han fick uppmuntran I sina ambitioner genom ett musikstipendium på två års vidareutbildning. Familjen Gillespie flyttade under tiden till Philadelphia vilket då också blev Dizzy´s hemstad.

dizzy-gillespie1935 började han spela i Frank Fairfax Orkester, sedan blev det Edgar Hayes och Teddy Hills orkestrar, där han ersatte Roy Eldridge. Sin första skivinspelning gjorde han 1937 med Teddy Hill, ”King Porter Stomp”. Han mötte då kvinnan som kom att bli hans hustru, Lorraine, 1940. De höll ihop hela livet fram till Dizzy gick bort 1993.

1939 började han i Cab Calloway´s band. 1941 fick han sparken av Cab efter upprepade misshälligheter. Dizzy lyckades i ett handgemäng rispa Cabs ena hand med en kniv!!! Cab hade inte gilllat Dizzys alla upptåg och musikaliska friheter. Cab beskyllde Dizzy för att spela ”Chinese Music”, dvs den nya, moderna musikstil som kom tidigt 40-tal, bepop, och som inte minst Charlie Parker var med att utveckla.

Vad är då bebop? Låt oss använda denna definition: A style of music developed in the 1940s by Charlie Parker and Dizzy Gillespie. Instead of big bands, musicians tended to form smaller ensembles. The focus was on the soloists, who took extended solos, showcasing their virtuosity and harmonic knowledge. As jazz fell out of favor with popular audiences, Bebop pushed the music into a more intellectual vein, and perhaps marks jazz’ crossover from pop music to art music. (http://jazz.about.com/od/glossaryofjazzterms/g/Bebop.htm)

Slutet av 40-talet blev svårt för storbanden och flera av dem försvann helt enkelt. Mindre grupper med skickliga solister utvecklade jazzen till perfektion, det var bebopen, förenklat.

Så var det det där med den uppåtböjda trumpeten. Varför? Enligt legenden föll Dizzy och trumpeten pladask i golvet. Trumpeten fick en rejäl krock med underlaget och såg ut som hans senare trumpeter. Dizzy provade om det gick att spela med den demolerade trumpeten. Det gjorde det! Och han gillade det nya soundet. Så föddes hans uppnosiga trumpet.

Dizzy var en av jazzens absolut viktigaste personer, alla kategorier. Verners inspirerande program övertygade oss om Dizzys storhet.

 

Här har du Verners spellista:

(Dizzy Gillespie är med i samtliga nummer utom 10/ och 11/):

1/ King Porter Stomp (Jelly Roll Morton), Teddy Hill and His Orchestra, 17 maj 1937

2/ Hot Mallets (av Lionel Hampton), Lionel Hampton and His Orchestra, 13 juni 1939

3/ Anthropology (Gillespie & Parker), Dizzy Gillespie and His Orchestra,  22 februari 1946

4/ 52nd Street Theme (Thelonius Monk), samma orkester och inspelning som 3/

5/ Night in Tunisia (Gillespie & Paparelli), samma orkester och inspelning som 3/ och 4/

6/ OW (Gillespie), Dizzy Gillespie med storband, 22 augusti 1947

7/ Oop-pop-a da (Babs Brown), samma orkester och inspelning som 6/

8/ Manteca (Gillespie, Fuller & Pozo), Dizzy Gillespie med storband delvis = 6/ och 7/, inspelning 22 december 1947

9/ Cubana Bop (Gillespie & Russell) , samma orkester och inspelning som 8/

1/ – 9/ är samtliga från ”Dizzy Gillespie – The complete RCA Victor Recordings – 2 compact discs nr 07863 66528 2”

10/ Anthropology (Gillespie &Parker), Charlie Parker med svenska musiker, 22 november 1950 på Amiralen i Malmö, från CDn ”Charlie Parker in Sweden 1950”, Storyville Records nr 17101 83552

11/ Lover man (Davis, Ramirez & Sherman), samma som 10

12/ Bloomdido (Parker), inspelning producerad av Norman Granz med Gillespie, Parker och Monk 6 juni 1950 (enda någonsin med dessa tre tillsammans). Den finns på Verve 521 436-2

13/ Leap Frog (Parker), samma som 12/

14/ Con Alma och 15/ Oo Pa Pa Da (båda Gillespie), inspelade i Paris 15 juni 1989 vid festival till 200-årsminnet av franska revolutionen och 100-årsminnet av Eiffeltornets tillkomst. Musiker förutom Gillespie: Stan Getz, Percy Heath, Milt Jackson, Hank Jones, Jackie McLean, Max Roach, Phil Woods. Finns på A & M Records nr 75021 5300 2.

 

 

 

 

 

2013-02-11 ”Klassisk fransk jazz”

Denna kväll gästades vi av en tvättäkta fransyska tillika från Paris, Kiki Desplat. Kiki kallade sitt program: ”Klassisk fransk jazz med tillägget att det handlar om tiden från 1980 fram till våra dagar. Kiki blev snabbt en av de främsta franska jazzmusikerna. Hon träffade Paul Strandberg på en jazzfestival i Frankrike och flyttade till Malmö 1994.

Redan innan hon började skolan var hon igång med sin musikliak fostran och utbildade sig på klassiskt piano och trumpet. 1984 bildade hon damorkestern ”Certains L´aiment Chaud” som på engelska ordagrant betyder ”Some Like It Hot”. Orkestern gör succé runt om i Europa med sin jazz med rötter i 1920-talet. Kiki är medlem i de flesta av Pauls orkestrar och leder i Malmö själv kvintetterna ”Kiki Desplat& Swing Kings” och ”Kiki´s Jug Band”.

Kiki betonade det starka intryck som Sidney Bechet gjort på henne och hela den franska jazzen. Vi fick sedan lyssna till ett dussin låtar med betoning på tradjazz, de flesta från 1980-talet. Mestadels i band med upp till 10 musiker. Mot slutet blev det modernare tongångar, bl a ett stycke av Bix Beiderdeck, vidare ”A tribute to Johnny Hodges” i storbandsstil samt avslutningsvis ”Happy feet” med det egna bandet ”Certains L´aiment Chaud”.

En trevlig och annorlunda kväll med charmiga Kiki. Vi säger därför Merci beaucoup et au revoir!

PS. Kiki har sammanställt sitt program i nedanstående två dokument. Klicka på den blå texten nedan, så ser du hela härligheten. DS.

Klicka här för att se musikerna

Klicka här för att se spellista

2013-01-14 ”From jazz to Eternity”

Sten Ekegren inledde vårsäsongen med ett initierat och innehållsrikt program om en av sina största favoriter helt tillbaka från tonåren – Frank Sinatra. Programmet kallade han ”From jazz to Eternity”.

Bl a visade Sten en film i vilken vi fick en god uppfattning om Frank Sinatras fantastiska karriär från 1939 som okänd crooner i Harry James band till framträdanden på världsarenorna och tv-showerna under 50- och 60-talen fram till avskedsturnéerna. Sten lät oss sedan lyssna till ett antal av Franks inspelningar under hela den långa karriären. Därtill fick vi många prov på Stens gedigna kunskaper om Frankie.

 

2013-01-14 Frank Sinatra

Så var det dags för vårsäsongen 2013 och den inleds av Sten Ekegren med en filmvisning med Frank Sinatra.  Sten kallar sitt program: From jazz to Eternity. Det är väl få artister under 1900-talet som blivit så omskrivna, förtalade, beundrade och omstridda som Frank Sinatra. Och det finns ju material så det räcker: sensationer, skandaler, relationer till presidenter, samröre med mafioso och, inte minst, affärer med ett oändligt antal kvinnor varav många filmvärldens skönheter. Mycket är skrivet och mycket återstår nog att skriva men utrymmet här räcker inte för någon fördjupning utan det får bli lite kuriosa istället.

Den översta delen av Empire State Building är försedd med belysning och med olika färger firar man vissa dagar, allt ifrån Halloween till Mexikos självständighetsdag. Den 12 december 1995 lyste det blått för att fira Ol´Blue Eyes 80-årsdag. Den 14 maj 1998, dagen då Frank Sinatra gick bort, och ytterligare två dagar, lyste det blått igen. Denna gång var det New York´s sista farväl till den sångare som haft så många bejublade framträdanden i staden och som med sina insjungningar av New York New York särskilt vunnit stadens hjärta.  På kvällen den 14 maj 1998 tonades också belysningen ner på den berömda gatan The Strip i Las Vegas som en hyllning till stadens störste entertainer.

Frank SinatraHär också några glimtar från Frank Sinatras tid hos Tommy Dorsey: Frank började sjunga i Tommys band i början av 1940 och där fanns då också Buddy Rich på trummor. Båda respekterade varandra högt som artister. Båda hade dock också stora egon och lika hetsigt temperament och ingen tålde att den andre fick för mycket uppmärksamhet. Frank blev snabbt en stor stjärna i bandet och Tommy började nu sätta hans namn högst upp på reklamen, över de andra musikerna inklusive Rich och han blev rasande. Kulmen nåddes när Frank lite senare också fick Tommy att, förutom text, sätta en bild av Frank längst ner på bandets affisch.

Buddy Rich hämnades med att antingen öka tempot varje gång Frank sjöng en av sina långsamma ballader – vilket irriterade Frank oerhört – eller störa sången genom att lite då och då slå ett kraftigt rimshot (ett slag med trumpinnen där spetsen träffar trumskinnet samtidigt som skaftet en bit upp från spetsen träffar ringen runt trumman). Den bästa hämnden enligt Rich var dock en kväll då han bad en söt flicka som han kände att gå och be Frank om en autograf.  När hon fått den sa hon – efter Rich`s instruktion – ”Ååh, tack Frank, när jag har fått tre sådana här till så kan jag byta dem mot en av Bob Eberly” (sångaren i Jimmy Dorseys band).

1942 skildes de båda åt och nu var det dags att gå ut i kriget. Frank fick frisedel på grund av att hans fru väntade barn och för att han sedan födseln hade ett hål på vänster trumhinna. Buddy Rich däremot ryckte in i flottan där han tjänstgjorde till 1944. När han blivit utskriven for han till New York där han träffade Frank. Efter att de lämnat Tommy Dorsey hade de försonats och när Rich nu berättade för Frank att han tänkte starta ett nytt band gav Frank honom på stående fot fyrtiotusen dollar. Frank Sinatra hade inte bara ett stort ego, han kunde också vara enormt generös.

Keep Swinging!

/Esbjörn