Kategoriarkiv: Spellista
2012-12-10 Erik Ekegren Dixieland at it´s best
2017-12-11 Erik Ekegren Geniala solister
2013-12-09 Erik Ekegren: Leif ”Smoke Rings” Anderson
Vi var drygt 30 medlemmar och några prova-på gäster detta årets sista möte. Eftersom kvällen var helt förbehållen Leif ”Smoke Rings” Andersons gärning, hade vi räknat med att vara några till. Erik, kvällens programhållare, friskade upp minnet av ”Smoke Rings” under några minuter. ”Smoke Rings” (1925-77) var självfallet tongivande medlem i High Society under många år.
Esbörns opener var ”Love is just around the corner” i vilken vi fick höra svenskättlingen Don Fagerquists synnerligen njutbara trumpet. Hans farfar var från Sverige och Don själv (1927-1974) växte upp i Worcester,MA, och dog t f a njurprblem i Kalifornien. Han framträdde redan som trettonåring i olika band och vid 17 spelade han i Gene Krupa´s orkester. Han anses av många vara en av de mest underskattade trumpetarna. Det finns mycket om Don på nätet.
Erik hade lagt hela sitt program om Leif ”Smoke Rings” Anderson på en DVD-skiva. Det var som om Leif själv presenterade programmet. Erik satt lugnt på sin stol och lät Leifs unika röst kommentera de 21 låtarna som spelades upp. Vi lyssnade huvudsakligen till gamla godingar, de flesta från perioden 1935-55.
A propos Leifs skrovliga röst berättade Erik att han av en vän tipsades om en läkare som skulle kunna ”rätta till” den. Leif avstod bestämt från ett dylikt missdåd med orden: ”För jävulen man, that’s my personality”.
På vår specialsida om Leif kan du läsa mycket mer om Leif och klicka dig vidare till några av hans radioprogram.
Dessutom lyckades han klå Farbror Svens ”Barnens brevlåda” med ett, säger ett, program: 1786 för Leif mot 1785 för Farbror Sven. Med detta innehar han fortfarande svenskt rekord i antal program i samma programserie. Som signatur använde han hela tiden ”Smoke Rings” med The Casa Loma Orchestra och som avslutning under senare år ”Marlowe’s Theme” från filmen ”Farewell My Lovely”.
Det var en lätt nostalgisk afton, något som också framgick under uppspelningen. Såg jag inte också någon liten tår i någons ögonvrå? Lycka kan vara så mycket.
/Anders
Kvällens spellista kommer här. Klicka på listan om du vill läsa den i större format.
2013-10-14 Larry Wayne
På detta höstens andra möte gästades vi av Larry Wayne och hans hustru Carin. Jan Lundgren hade tipsat om Larry, som varje måndagskväll har ett eget program på Radio Active i Ystad. I programmet, ”Larrys Jazztime”, spelas ”den bästa jazzen från första hälften av 1900-talet” och Jan menade att det borde passa oss bra.
Larry föddes i Chicago 1925 men lämnade USA för Tyskland redan 1966 och han har haft en brokig karriär. Jobb som Dj på en lokal radiostation, drev en egen jazzklubb i Florida, haft radio- och tv-program på en station i Texas, varit nyhetsjournalist på dåvarande Cape Kennedy och under trettio år sänt program på kortvåg till Nordamerika från den tyska stationen ”Deutsche Welle”. Han har under sitt liv träffat och intervjuat många av ”de stora” inom jazzen, bland annat Jack Teagarden och Count Basie.
Som framgår av spellistan fick vi höra gammal fin jazz framförd av musikanter alltifrån Bunk Johnson och Jelly Roll Morton till Dave Pell och Wynton Marsalis. Larry lämnade inför varje låt lite information om vad som skulle framföras och vi fick kunskaper om både artister och orkestrar som vi kanske inte haft förut. Man får väl säga att Jans förmodan att Larrys program skulle passa oss stämde, för kvällens utbud av musik var så pass varierat att där borde ha varit en hel del för de flesta.
SPELLISTA
1. Beal St. Blues Jelly Roll Morton
2. Buddy Bolden Blues Wynton Marsalis
3. Livery Stable Blues Orig. Dixieland Jazz
4. Wolverine Blues Benny Goodman Boys
5. Rockin’ Roller Jubilee Erskine Hawkins
6. At the Jazzband Ball Muggsy Spanier
7. Yellow Fire Ruben Reeves
8. Davenport Blues Bix Beiderbeck
9. I can’t get started Bunny Berigan
10. I had the craziest Dream Dave Pell
11. And the Angels sing Benny Goodman
12. Concerto for Trumpet Harry James
13. West End Blues Louis Armstrong
14. Just one Girl Wingy Manone
15. Stars fell on Alabama Jack Teagarden
16. Pennis from Heaven Count Basie
17. Down by the Riverside Bunk Johnson
18. Cherry McKinney’s Cotton Pickers
19. Shirt Tail Stomp Ben Pollack
2013-09-09 Sammy Rimington
Detta höstens första möte gästades vi av ingen mindre än Sammy Rimington med hustru Louise. Sammy bor halva året i Skåne och många är vi som upplevt honom live genom åren då han konserterat runt om i Sverige inte minst i Skåne. Om jag inte minns fel har Sammy också spelat på Ribersborgs kallbadhus, ett s k stenkast från den plats där kvällens begivenhet ägde rum.
Den synnerligen aktive pensionären Sammy, f. 1942, har varit professionell musiker sedan 1960 eller i hela 53 år. Och på den vägen är det. Keep playing Sammy!
Hans föräldrar stöttade honom i sitt beslut att som 17-åring börja leva av, med och på musik. Första instrumentet var gitarr, sen blev det blås för hela slanten: klarinett, sax, flöjt mm. Och det är väl som klarinettist den stora massan känner honom. Klarinettisten George Lewis var hans tidiga och tydliga idol och så småningom fick Sammy spela med honom, George Lewis alltså.
Med Ken Colyer spelade han i drygt fem år på 60-talet. Sammy kunde berätta om en spelning 1965 på Översten i Malmö med Ken Colyer’s band. Som exempel på hur det lät då, lyssnade vi på ”TIGER RAG” (nr 1 på spellistan).
Sammy slutade hos Colyer 1965. Han hade insett att det var till USA och New Orleans han måste bege sig för att träffa de stora pojkarna och få lira just den jazz han älskade. Han kom bl a att spela i det högt ansedda The December Band och vi fick lyssna på en härlig inspelning av ”A CLOSER WALK WITH THEE” (nr 2 på spellistan). Han uppehöll sig under 70-talet mest i USA och fick spela mycket med sin store idol George Lewis. 1978-79 spelade Sammy med Chris Barber’s orkester och vem var med där om inte – George Lewis. Alltid denne George Lewis.
Bland dem Sammy spelat med nämns Louis Nelson, Big Jim Robinson, Kid Thomas Valentine, Captain John Handy. Vad George Lewis var för Sammy på klarinett, var Captain John Handy på altsax.
Näst sista numret vi fick lyssna till (nr 15 på spellistan) var en hyllning till den evige George Lewis, som gick ur tiden nyårsafton 1968: ”HYMN FOR GEORGE”, där Sammy spelar på en av läromästarens klarinetter. Inspelad i Osaka, Japan, 1989.
Här vill jag gärna rekommendera dig att läsa ”Esbjörns betraktelser” där han ger en initierad bild av Sammy.
Spellista Sammy Rimington 9/9 2013
1. TIGER RAG. Featuring Ken Colyer, live in Malmö 1965.
2. JUST A CLOSER WALK WITH THEE. The Decemberband. USA 1965.
3. GOD WILL TAKE CARE OF YOU. George Lewis. 50-talsinspelning av Ed Lewis.
4. GOD WILL TAKE CARE OF YOU. Sammy Rimington’s Swiss Selection. 50 years’ jubilee. Recorded in Switzerland 1993.
5. BABY FACE. The last session at San Jacinto Hall. New Orleans 1961.
6. ST PHILIPPE STREET BREAKDOWN. Recorded live 1972.Ken Coyler York Art Centre.
7. I ALWAYS BE IN LOVE WITH YOU. Alton Purnell. Recorded in Denmark 1973.
8. BURGUNDY STREET BLUES. With Louis Nelson in Japan 1987. Recorded live in Tokyo.
9. CLOE. Washington Avenue LP. Recorded in New Orleans 1980.
10. FINE AND DANDY. Sammy Rimington’s Quartet, featuring Al Casey. Recorded live in England 1983.
11. GEORGIA ON MY MIND. Chris Barber with Trummy Young and John Lewis. Recorded in Holland 1977.
12. REDWING. The Sammy Rimington Band, Swiss selection. Sammy Rimington 50 year jubilee CD. Recorded in Switzerland 1992.
13. THREE LITTLE WORDS. Live recording with Doc Cheatham at Sweet Basil, New York City 1992.
14. PANAMA RAG. You are the one; CD Recording, Australia 1997.
15. HYMN FOR GEORGE. Sammy Rimington plays the clarinet of George Lewis. Recorded in Osaka, Japan, 1989.
16. JERSEY BOUNCE. A Hot Night in Harlem. Recorded in New Orleans, 1998.
2013-05-13 Jan Hemmel ”Jazz med mera”.
Denna något kyliga och blåsiga kväll var vi 33 medlemmar på ”Ribban” för att lyssna på den närmast legendariske ”kulturarbetaren” Jan Hemmels program ”Jazz med mera”.
Men det var Esbjörn som inledde med två nummer, båda storsäljare, med Charlie Barnets orkester: Cherokee (1939) följt avSkyliner (1944). I sin betraktelse inför kvällen skriver Esbjörn inspirerande om just Charlie Barnet.
Jan Hemmel ja, vad ska man säga om hans program? ”Jazz med mera” blev det verkligen. Jan ställde oss inför interaktivitet – vi tvangs ta ställning till om vi ville höra det eller det t ex. ”Jaså ni gillade inte det här, då får jag väl klämma i med något som faller er bättre på läppen” osv. Sådana program är vi inte vana vid i High Society, här ska det vara ordning och struktur, storband och swing. Det grymtades och några trivdes inte alls. Andra åter gillade greppet.
För högst egen del gillar jag det här med att ibland lämna de vanliga ramarna och låta sig förvirras något. Var börjar och slutar jazz och för den delen många andra musikyttringar? I ett mycket intressant program för några år sedan gav Sixten Nordström oss flera exempel på hur jazzen berikats av de klassiska mästarna. Skillnaden mellan Jan och Sixten ska kanske stavas struktur; Sixten mycket strukturerad – Jan inte. Därför finner du ingen separat spellista utan den är invävd i nedanstående text.
Hur som helst, Jan gillar The Duke, det framgick. Vi fick höra ”Caravan” som trollband honom i ca 14-årsåldern.
Senare i livet hade han med Ellington i TV-filmen ”Hurvamördaren” (1986). Ernst-Hugo spelar rollen som e o fjärdingsmannen och mångmördaren Tore Hedin. Jan Hemmel låter Hedin göra slut på sig själv i Bosarpssjön, beledsagad av Ellingtons ”Black and Tan Phantasy” (1927). Vi fick också lyssna till The Duke´s ”Dancers in Love”.
En annan favorit i övre tonåren var/är Gerry Mulligan´s ”One to Ten in Ohio” (1971).
Sen blev det musik ur ”Mutter Courage und Ihre Kinder” av Bertholt Brecht framfört av hans hustru Helene Weigel. Jan har också jobbat som regissör och satt upp ”Mutter Courage” I Lund – med vår Knut Grane som scenograf mm minsann.
Detta följdes av ingen mindre än Bob Dylan och hans rosade ”Political World”. Den ingår I albumet ”Oh World” som släpptes i september 1989. Nu knorrades det en del I församlingen – är detta vår musik? För att blidka oss tog han ett skönt spår med Stan Getz, ”I remember Clifford” (Brown, trumpetaren) av Benny Golson. Mindre spända miner skönjdes nu.
Från den svenska jazzscenen valde han åt oss bl a Jan Johanssons kvartett med Monica Zetterlund. Tyvärr var detta inslag i det närmaste ohörbart. Den ytterst speciella rösten Freddie Wadling, mannen som är sin egen orkester, sjöng så ett stycke ursprungligen skrivet av engelsmannen John Dowland, 1563 – 1626, kompositör, sångare och lutspelare. Dowland har på senare år har genomgått en större renässans som källa för klassisk gitarrepertoar.
Slutnumret var en rejäl niominutare – samtal/batalj/kamp/duell mellan Al di Meola och John McLaughlin på sina gitarrer. Fascinerande, ekvilibristiskt; måste höras!
Jan Hemmel, född i Askersund 1933, har arbetat på Sveriges Television som regissör (”Skånska mord”, Fridegårds ”Torntuppen”), som konstreporter (”Bildjournalen”) och som kringcyklande reporter i Europa (”Hemmel i Frankrike”, ”Hemmel i England” osv).
Hemmel medverkar också med artiklar om bild och litteratur på Sydsvenskans och Kvällspostens kultursidor och i tidskrifter som Konstperspektiv. Han är författare (”Skånska mord” och ”På Malmös fasader: det groteska och det sköna”) och radiopratare med mängder av reportage och krönikor, numera mest som emeritus.
Googla på honom och du kommer att finna massor om allt han gjort i kulturvärlden.
2013-04-08 ”Twenty Years on Wheels” om ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”
Denna, ack så vackra men fortfarande något kylslagna, kväll var helgad åt Curt Borgenstam och hans program ”Twenty Years on Wheels” om ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”. Av de 33 närvarande medlemmarna var det säkert några, bl a jag själv, som inte tidigare hört talas om ”Andy Kirk och hans glädjemoln”; intressant namn på ett swingband. Av det Curt berättade och lät oss lyssna till, kan man undra varför bandet inte blev mera känt. Det var ju inga dåliga musiker den gode Andy omgav sig med. Tvärtom.
Andy Kirk (1898 – 1992) föddes i Newport, Kentucky. Han blev föräldralös redan vid 3 års ålder: mamma dog och då passade hans pappa på att sjappa. Han växte upp i mammans halvsysters familj i Denver. Det kunde ha börjat bättre för lille Andy. I skolan undervisades han bl a av Wilberforce Whiteman, Paul Whiteman’s far. Det var inte fel! Han började med saxofon och lärde sig flera andra instrument såsom tuba och sousafon.
Han började I Terrence Holder´s orkester hemmahörande I Dallas och blev bandleader 1929. Då fick orkestern sitt nya namn och flyttade till sin nya bas i Kansas City. Curt kunde berätta att bandet tillbringade massor med tid på vägarna. Upp till 10000 mil om året blev det – I privata bilar! Inte I turnébuss som många andra band.
”De glada molntussarna” spelade huvudsakligen i den södra delen av USA. År efter år, totalt drygt 20 år, gladde de sin publik. En viktig händelse var att Andy lyckades knyta Mary Lou Williams, pianist, arrangör och kompositör, till orkestern. Hon var gift med bandets saxofonist John Williams och halkade in i orkestern på ett banaskal. Bandet hade flera hits, t ex Until the Real Thing Comes Along, Lotta Sax Appeal, Please Don´t Talk about Me when iIm Gone, Ring dem Bells, Alabamy Bound, Drinkin´ Wine Spo-Dee-o-Dee och Hey Lawdy Mama.
Efter WW II avtog intresset för swing och Andy upplöste orkestern 1948. Han blev efter vidareutbildning bl a fastighetsmäklare i New York och engagerade sig även fackligt till jazzmusikernas fromma. Alkohol, tobak och andra kvinnor än sin hustru belastade inte hans vandel. Han var på alla sätt en rättskaffens man, också i affärer, och var en god arbetsgivare. Hans orkester blev därför aldrig något för hoppjerkorna. 94 år gammal var det slut på krafterna och Andy hade gjort sitt. En på sitt sätt ovanlig musiker och bandleader. One of a kind som man säger.
Curt genomförde programmet med bravur. Hur kan karln hålla allt i huvudet? Inget manus i handen och ändå satt årtal, namn, instrument, låttitlar som en smäck. Strongt! Förresten var det ett namn han snubblade på. Men efter en timme fick han rätt på det med: William Dirwing, gitarristen.
Här följer Curts spellista:
”TWENTY YEARS ON WHEELS”
Spellista till Curt Borgenstams program 2013-04-08
1. MESSA STOMP (7.11.1929) Solister: John Harrington (cl), William Dirwing (g), Harry Lawson (tp), Mary Lou Williams (p)
2. CASEY JONES BLUES (9.11.1929) Solister: Harry Lawson (tp), Claude Williams (v), John Harrington (cl), Mary Lou Williams (p)
3. UNTIL THE REAL THING COMES ALONG (2.4.1936) Sång: Pha Terrell
4. LOTTA SAX APPEAL (2.3.1936) Solister: Dick Wilson (ts), Ted Donnelly (tb)
5. LITTLE JOE FROM CHICAGO (8.2.1938) Bandet (vo) Solist: Dick Wilson (ts)
6. PLEASE DON´T TALK ABOUT ME WHEN I´M GONE (15.11.1939) Sång: June Richmond), solo: Dick Wilson (ts)
7. BIG JIM BLUES (15.11.1939) Solo: Floyd Smith (g), Ted Donelly (tb)
8. RING DEM BELLS (3.1. 1941) Solo: Mary Lou Williams (p), Harry Lawson (tp), Dick Wilson (ts), Floyd Smith (g) Henry Wells (tb)
9. Mc GHEE SPECIAL (14.7.1942) Solo: Howard Mc Ghee (tp)
10. ALABAMY BOUND (3.1.1946) Sång: Bea Booze), solo: Jimmy Forrest (ts)
11. DRINKIN´ WINE SPO-DEE-O-DEE (13.5.1949) Sång: Jimmy Anderson
12. HEY LAWDY MAMA (12.3.1956) Solo: Hal Mc Kusik (cl), Moe Wechsler (p), Jimmy Cleveland (tb),Conte Candoli (tp)
2013-03-11 ”To be or not to bop”
”To be or not to bop” var den fyndiga rubriken till Verner Thorsens program, vilket skulle handla om bopen i allmänhet och Dizzy Gillespie i synnerhet. Och så blev det.
John Birks ”Dizzy” Gillespie, (1917 – 1993), trumpetare, kompositör, bandleader och även sångare av och till, har skrivit den självbiografiska boken med titeln ”To be or not to bop”, som gavs ut 1979. Uppvuxen som barn nr nio av nio i en familj med mycket musik, fadern hade ett lokalt band i hemstaden Cheraw i South Carolina, hade han tidigt musiken i blodet och försökte sig på piano redan i fyraårsåldern. Ganska snart blev det trombon och trumpet. Trumpeten höll han sedan fast vid.
Pappa James dog när Dizzy var endast 10, så Dizzy blev då sin egen lärare. Jazzmusiker bestämde han sig för att bli när han hört Roy Eldridge, som kom att bli en förebild för den unge Dizzy. Han fick uppmuntran I sina ambitioner genom ett musikstipendium på två års vidareutbildning. Familjen Gillespie flyttade under tiden till Philadelphia vilket då också blev Dizzy´s hemstad.
1935 började han spela i Frank Fairfax Orkester, sedan blev det Edgar Hayes och Teddy Hills orkestrar, där han ersatte Roy Eldridge. Sin första skivinspelning gjorde han 1937 med Teddy Hill, ”King Porter Stomp”. Han mötte då kvinnan som kom att bli hans hustru, Lorraine, 1940. De höll ihop hela livet fram till Dizzy gick bort 1993.
1939 började han i Cab Calloway´s band. 1941 fick han sparken av Cab efter upprepade misshälligheter. Dizzy lyckades i ett handgemäng rispa Cabs ena hand med en kniv!!! Cab hade inte gilllat Dizzys alla upptåg och musikaliska friheter. Cab beskyllde Dizzy för att spela ”Chinese Music”, dvs den nya, moderna musikstil som kom tidigt 40-tal, bepop, och som inte minst Charlie Parker var med att utveckla.
Vad är då bebop? Låt oss använda denna definition: A style of music developed in the 1940s by Charlie Parker and Dizzy Gillespie. Instead of big bands, musicians tended to form smaller ensembles. The focus was on the soloists, who took extended solos, showcasing their virtuosity and harmonic knowledge. As jazz fell out of favor with popular audiences, Bebop pushed the music into a more intellectual vein, and perhaps marks jazz’ crossover from pop music to art music. (http://jazz.about.com/od/glossaryofjazzterms/g/Bebop.htm)
Slutet av 40-talet blev svårt för storbanden och flera av dem försvann helt enkelt. Mindre grupper med skickliga solister utvecklade jazzen till perfektion, det var bebopen, förenklat.
Så var det det där med den uppåtböjda trumpeten. Varför? Enligt legenden föll Dizzy och trumpeten pladask i golvet. Trumpeten fick en rejäl krock med underlaget och såg ut som hans senare trumpeter. Dizzy provade om det gick att spela med den demolerade trumpeten. Det gjorde det! Och han gillade det nya soundet. Så föddes hans uppnosiga trumpet.
Dizzy var en av jazzens absolut viktigaste personer, alla kategorier. Verners inspirerande program övertygade oss om Dizzys storhet.
Här har du Verners spellista:
(Dizzy Gillespie är med i samtliga nummer utom 10/ och 11/):
1/ King Porter Stomp (Jelly Roll Morton), Teddy Hill and His Orchestra, 17 maj 1937
2/ Hot Mallets (av Lionel Hampton), Lionel Hampton and His Orchestra, 13 juni 1939
3/ Anthropology (Gillespie & Parker), Dizzy Gillespie and His Orchestra, 22 februari 1946
4/ 52nd Street Theme (Thelonius Monk), samma orkester och inspelning som 3/
5/ Night in Tunisia (Gillespie & Paparelli), samma orkester och inspelning som 3/ och 4/
6/ OW (Gillespie), Dizzy Gillespie med storband, 22 augusti 1947
7/ Oop-pop-a da (Babs Brown), samma orkester och inspelning som 6/
8/ Manteca (Gillespie, Fuller & Pozo), Dizzy Gillespie med storband delvis = 6/ och 7/, inspelning 22 december 1947
9/ Cubana Bop (Gillespie & Russell) , samma orkester och inspelning som 8/
1/ – 9/ är samtliga från ”Dizzy Gillespie – The complete RCA Victor Recordings – 2 compact discs nr 07863 66528 2”
10/ Anthropology (Gillespie &Parker), Charlie Parker med svenska musiker, 22 november 1950 på Amiralen i Malmö, från CDn ”Charlie Parker in Sweden 1950”, Storyville Records nr 17101 83552
11/ Lover man (Davis, Ramirez & Sherman), samma som 10
12/ Bloomdido (Parker), inspelning producerad av Norman Granz med Gillespie, Parker och Monk 6 juni 1950 (enda någonsin med dessa tre tillsammans). Den finns på Verve 521 436-2
13/ Leap Frog (Parker), samma som 12/
14/ Con Alma och 15/ Oo Pa Pa Da (båda Gillespie), inspelade i Paris 15 juni 1989 vid festival till 200-årsminnet av franska revolutionen och 100-årsminnet av Eiffeltornets tillkomst. Musiker förutom Gillespie: Stan Getz, Percy Heath, Milt Jackson, Hank Jones, Jackie McLean, Max Roach, Phil Woods. Finns på A & M Records nr 75021 5300 2.
2012-12-10 ”Dixieland at it’s best”
Årets sista möte leddes traditionsenligt av vår ordförande Erik Ekegren. Erik hade döpt sitt program till ”Dixieland at it´s best”.
Den vanligaste förklaringen till ordet ”dixieland” är att det härstammar från en tiodollarsedel som bland annat en bank i New Orleans gav ut i början av 1800-talet. På ena sidan var tryckt ”DIX” och sydstaterna blev härav kallade för ”land of dixies” eller ”dixieland”. DIX betyder just 10 på franska. Fransmännen anlade New Orleans 1718 och innehade staden till 1762 då den övergick till Spanien. 1802 överläts den åter till fransmännen men 1803 sålde Napoleon Louisiana, inklusive New Orleans, till Förenta Staterna.
Som den goda pedagog Erik är, var programmet upplagt som frågesport. Då skärps sinnet. Äran står på spel. Det gällde att para ihop 20 låtar med lika många orkestrar. Erik hade blandat ”korten” väl. Bland våra medlemmar finns flera ytterst kunniga. Men det var avancerad frågesport. Den bäste kom upp i nio rätta kombinationer – om jag minns rätt. Nedan följer spellistan – i den version som behövdes för samtliga rätt.
