Program den 12 maj 2014

Vårsäsongen avslutas av Åke Stolt som var sportchef och krönikör på Sydsvenskan 1989 – 2006. Han bevakade under femtio år sporten ute i världen och följde på plats bland annat femton Olympiska spel varav tio vinterspel, tio fotbolls-VM och tio friidrotts-VM.

Åke har skrivit många böcker om idrott, bland annat historien om sommar-OS och om vinter-OS. 1990 fick han stora Journalistpriset. Ett annat intresse är jazz och sådan skall vi också få höra i Åkes program som han kallar ”Musik är större än Fotboll”. Vi får bland annat höra några sångerskor som man inte direkt förknippar med jazz men med röster som Åke ändå menar hade platsat där.

Program den 14 april 2014

Vår ordförande Erik Ekegren presenterar sin favorit när det gäller jazzsångerskor, nämligen Ella Fitzgerald.  Ella var även Benny Goodmans favoritvokalist och om henne sade han: ”She uses her voice like I play my clarinet”, en elegant komplimang både till  Ella och till sig själv.

Erik kallar sitt program: ”Ella – First Lady of Song” och hon får sällskap med bland annat storheter som Duke Ellington, Count Basie, Chick Webb, Nelson Riddle och Delta Rhythm Boys.

Program den 10 mars 2014

Så var det dags för Ulf Malmsten att återigen hedra saxofonen. Sist presenterade han altsaxofonister, men nu är det tenoristernas tur. Det blir ett axplock av några av Ulfs favoriter och frågan är om det blir några doldisar också eller om det bara blir ”de gamla vanliga”. Kom och hör själva, det blir enligt Ulf i alla fall mycket ”sväng”. Programmets namn: ”Dags för Sax”.

Program den 10 februari 2014

Näste man ut är Björn Thorell som brukar bjuda på intressant jazz från skilda delar av världen. Så också den här gången. Björn låter oss höra svängig musik från bland annat Amerika, Asien, Tyskland och Italien. Björn kallar sitt program: ”Internationella Plock från Skivhyllan”.

Program den 13 januari 2014

Per T. Ohlsson är nog ingen av oss jazzvänner obekant med. Vad väl ingen av oss vet, med några få undantag, är att Pers far, Torsten, var med och grundade High Society i oktober 1942. Medgrundare var bl. a Bengt Ranert och Curt Berlin, vilket Curt bekräftade. Ett nytt bidrag till High Society´s historieskrivning fick vi oss därmed till livs.

Per fördes varsamt in i jazzens värld av pappa Torsten. Den riktiga jazzbacillen bosatte sig i honom när far och son Ohlsson 1972 bevistade en Count Basie konsert i dåvarande tennisstadion på Erikslustvägen. Per var då 14 år. Pappa Torsten såg till att Per lärde sig namnen på musikerna i de då kända banden, kunskaper som Per ännu behärskar till fullo. Pers första egeninköpta skiva var Benny Goodmans berömda Carnegie Hall konsert 1938. ”Sing, sing, sing, sing” lyssnade han till hundratals gånger enligt egen utsago (vilket undertecknad också gjorde när mitt storbandsintresse kom). Skivan gavs dock ut först 1950 på Columbia Records, då var Per inte ens påtänkt.

”Big Band going Mad” hade Per döpt sitt program till, en nog så träffande titel och fartigt var det. Han började med Harry James, följt av Woody Herman, Benny Goodman, Duke Ellington och Buddy Bregman, den senare med riktigt maffig trumpetsektion. Sen följde Charlie Barnet´s Band i en inspelning från 1967 med saxsektion som, enligt Per, var ”one of a kind, featuring Willie Smith” på altsaxen. (Willie var universitetsutbildad kemist.)

Därpå följde en härlig spelning från 1951 i Kansas City med Woody Hermans Band. Charlie Parker dyker i denna upp som tillfällig gäst och nästan tar över hela saxsektionen.

Att Per har höga tankar om John Coltrane på tenorsax höll han inte inne med. Han drog sig inte för att utnämna Coltrane till vår tids Johann Sebastian Bach.

Jag har säkert missat en del av det Per sade och spelade för oss. Däremot missade vi inte att Per är ett obotligt jazzfreak med förkärlek för storband och swing music. Vi bjöds på ett program i bästa High Society anda. Vad som slog mig och hördes i eftersnacket är hans fenomenala kunskaper i ämnet. Inget manus eller ”fusklappar” där inte. Man säger ju att varav hjärtat är fullt, talar munnen. Det bevisade han med råge denna afton.

Vi 43 (varav fem gäster) i auditoriet tackar Per i toppform för ett härligt program. Den avslutande applåden var sannolikt den längsta jag hört sedan jag började i High Society

Anders

2013-12-09 Leif ”Smoke Rings” Anderson

Så var det dags för höstens sista program och för nästa ”Ekegrenare”, nämligen vår ordförande Erik. Det skall bli en nostalgisk afton med Leif Anderson vilket lär borga för ett musikval som man verkligen kan se fram emot. Jag träffade Leif Anderson första gången 1970 då jag flyttade till Malmö. Jag tillbringade många trevliga kvällar i hans ”Music Room” och gick ofta hem därifrån med nya böcker och skivor och med utökade kunskaper i jazz.

Det var ju vinyl som gällde på den tiden. De första vinylskivorna producerades 1948 av skivbolaget Columbia och 1950 gav Metronome ut den första vinylskivan i Sverige.  Sedan kom cd-skivan som togs fram under sista halvan av 1970-talet av Philips och Sony, oberoende av varandra. Företagen började därefter ett samarbete för att skapa ett standardformat och en cd-spelare och 1982 började försäljningen av cd-skivor och cd-spelare.  1987 var Lp-skivan passerad av den nya skivan i antal sålda exemplar men den produceras återigen i en allt större skala eftersom många anser – med viss rätta – att ljudet är bättre än på cd-skivan.

På cd-skivan har man förstärkt svagare partier och undertryckt de starkare, en process kallad dynamisk kompression. Detta har teknikerna gjort för att man menar att lyssnarna idag vill höra vid högre volymer samt för att få en ljudbild som bättre passar dagens ”lyssningslokaler” som ofta har olika störningskällor. Om man till exempel vid spelning av en obehandlad cd-skiva höjer volymen hör man visserligen de svagare partierna bättre men de starkare kan då bli för höga. Genom den dynamiska kompressionen enligt ovan kan man visserligen spela vid högre volymer men ”manipulationen” gör att musiken låter platt och processad.

Nu till något helt annat. Sten Ekegren visade på senaste mötet många trevliga klipp med allas vår Louis Armstrong. Många av de stora inom jazzen, något som förresten gäller i de flesta konstarter, har haft stora egon. Jag tänkte berätta om ett möte mellan två som verkligen hade den egenskapen, nämligen just Louis Armstrong och Benny Goodman.

Den berömda konserten med Benny Goodmans orkester i Carnegie Hall 1938 spelades inte in av något skivbolag. Anledningen till att vi idag kan höra den är att den istället spelades in av en privatperson som på eget initiativ hade satt upp en mikrofon ovanför orkestern, som överförde ljudet till ett antal acetatskivor i en studio intill scenen. En omgång av skivorna lämnades till ”the Library of Congress” och Benny fick en omgång. Bennys skivor hamnade i en garderob i hans lägenhet i New York och återfanns inte förrän 1950 då han överlämnade dem till Columbia Records som gav ut dem i november samma år. Utgivningen blev en enorm succé, över en million album såldes på kort tid, och därefter gav Columbia även ut en skiva med ett antal radioutsändningar med orkestern och även den skivan såldes i ett mycket stort antal.

Den stora framgången med skivorna visade att det fortfarande fanns ett stort intresse för Benny och hans musik från ”den gamla tiden” och i början av 1953 beslöt han sig för att försöka sätta ihop orkestern från 1938 och göra en sexveckors turné med den runt USA. Benny, som var en försiktig general, ville också ha med någon annan stor stjärna på turnén för att vara säker på att den skulle bli lyckad och han vände sig till Louis Armstrongs manager Joe Glaser. Armstrong hade, precis som Benny, fått känna av när swingepoken kollapsade strax efter andra världskrigets slut och han hade då avvecklat sitt storband och istället startat ett mindre ”All Star Band”. Så småningom blev det inte spelat så mycket jazz utan bandets roll blev mer och mer att bara ackompanjera Armstrong när han sjöng populära sånger och hade show på scenen. Detta var i publikens smak och 1953 var han åter på väg att bli en av landets största underhållare.

Benny bjöd Glaser hälften av turnéns intäkter.  Han tackade ja och det bestämdes att Armstrong skulle vara med på turnén med sitt ”All Star Band”. Benny kunde naturligtvis inte få ihop hela sin gamla orkester utan fick komplettera med en del andra namn. Till sist blev det emellertid en namnkunnig samling med bland annat Ziggy Elman, Gene Krupa, Teddy Wilson, Georgie Auld, Charlie Shavers och Willie Smith. Den 10 april startade bandet – utan Armstrong som skulle ansluta senare – med tre spelningar på några ”undanskymda” platser utanför New York för att kunna spela ihop sig utan alltför stor uppmärksamhet. Publiken var dock överförtjust och Benny började ana att han egentligen inte hade behövt någon ytterligare stjärna på turnén.

Bandet återvände till New York för att börja repetera med Armstrong. Han anlände inte förrän mitt i den första repetitionen med ett stort följe och det blev sedan hälsningar och ryggdunkningar med vänner i orkestern och allmän uppsluppenhet under nästan en halvtimme. Detta var definitivt inte något den alltid disciplinerade Benny uppskattade. Han lät sällskapet hålla på en stund men bad sedan Armstrong att säga till sina beundrare att vänta utanför. Armstrong tog illa vid sig, lämnade lokalen med sina vänner, och kom inte till repetitionen dagen efter. Armstrong var älskad av sin publik för sitt vänliga sätt och var nästan alltid på gott humör men när han tyckte att han blev illa behandlad kunde han ofta överreagera.

För att demonstrera dök han upp tre timmar för sent vid den sista repetitionen och på premiärkvällen stannade han kvar på scenen i åttio minuter istället för de fyrtio som bestämts.  Vid premiären hade Benny det sista numret och föreställningen skulle avslutas med en final där Armstrong skulle komma tillbaka upp på scenen och förenas med Benny, men Armstrong dök aldrig upp. Benny försökte få ett möte med honom för att om möjligt lösa den uppkomna situationen men Armstrong höll sig undan. Benny, som var perfektionist ut i fingerspetsarna och ökänd för sin ofördragsamhet med sådana som inte alltid presterade enligt hans krav, hade ingen förståelse för Armstrongs uppträdande. Efter ett par ytterligare spelningar i New Yorks omgivningar började Benny försöka hitta ett sätt att dra sig ur kontraktet med Armstrong

Det blev dock inte Armstrong som fick gå. Den 19 april kollapsade Benny när bandet var i Boston och han fick lämna turnén.  Det ryktades att det var en hjärtattack men det sades också att det kunde vara ett nervöst sammanbrott på grund av schismen med Armstrong.  Bennys drömmar om en ”revival” med ett turnéband, som fått en så god start, gick i alla fall i kras och det tog honom hårt. Det dröjde sedan fram till mitten av 1955 innan han kommit tillbaka helt, lagom till inspelningen av filmen ”The Benny Goodman Story”.

Efter Bennys sorti tog Gene Krupa över orkestern med Armstrong som ny ”Master of Ceremonies”.  Turnén blev en ekonomisk succé även om kritiker konstaterade att bandets kvalitet blev märkbart lidande av att Benny lämnade. Som nämnts var Benny osäker på var han stod när han planerade turnén och han ville för säkerhets skull även ha en annan stjärna med. Tanken var kanske god men stjärnan var fel. Redan när Armstrongs namn nämndes varnade en del av Bennys vänner för att valet var riskabelt. Två av de största namnen inom jazzen på samma turné och båda kända för sina stora egon bådade inte gott.

Benny hade spelat med Armstrong vid några tidigare tillfällen. Det senaste var 1947 i musikfilmen:”A song is born”, med i övrigt bland annat Charlie Barnet, Tommy Dorsey, Lionel Hampton, Mel Powell, Louis Bellson och Benny Carter. Dessa tidigare möten hade avlöpt väl och  Armstrongs kraftiga reaktion kom kanske därför oväntat för Benny. Till saken hör också att Bennys stjärna vid denna tid var i avtagande medan Armstrongs karriär var på uppåtgående, något som kanske gav lite obalans i umgänget dem emellan.  Nåväl, det hela är historia nu och kontentan blir väl att livet inom jazzen inte bara är swing och sweet utan även den inrymmer naturligtvis sina mörka sidor.

Keep Swinging
Esbjörn