2014-03-10 ”Dags för Sax”

Så var det dags för Ulf Malmsten att återigen hedra saxofonen. Sist presenterade han altsaxofonister, men nu är det tenoristernas tur. Det blir ett axplock av några av Ulfs favoriter och frågan är om det blir några doldisar också eller om det bara blir ”de gamla vanliga”. Kom och hör själva, det blir enligt Ulf i alla fall mycket ”sväng”. Programmets namn: ”Dags för Sax”.

2014-01-13 ”Big Band going Mad”

Per T. Ohlsson är nog ingen av oss jazzvänner obekant med. Vad väl ingen av oss vet, med några få undantag, är att Pers far, Torsten, var med och grundade High Society i oktober 1942. Medgrundare var bl. a Bengt Ranert och Curt Berlin, vilket Curt bekräftade. Ett nytt bidrag till High Society´s historieskrivning fick vi oss därmed till livs.

Per fördes varsamt in i jazzens värld av pappa Torsten. Den riktiga jazzbacillen bosatte sig i honom när far och son Ohlsson 1972 bevistade en Count Basie konsert i dåvarande tennisstadion på Erikslustvägen. Per var då 14 år. Pappa Torsten såg till att Per lärde sig namnen på musikerna i de då kända banden, kunskaper som Per ännu behärskar till fullo. Pers första egeninköpta skiva var Benny Goodmans berömda Carnegie Hall konsert 1938. ”Sing, sing, sing, sing” lyssnade han till hundratals gånger enligt egen utsago (vilket undertecknad också gjorde när mitt storbandsintresse kom). Skivan gavs dock ut först 1950 på Columbia Records, då var Per inte ens påtänkt.

”Big Band going Mad” hade Per döpt sitt program till, en nog så träffande titel och fartigt var det. Han började med Harry James, följt av Woody Herman, Benny Goodman, Duke Ellington och Buddy Bregman, den senare med riktigt maffig trumpetsektion. Sen följde Charlie Barnet´s Band i en inspelning från 1967 med saxsektion som, enligt Per, var ”one of a kind, featuring Willie Smith” på altsaxen. (Willie var universitetsutbildad kemist.)

Därpå följde en härlig spelning från 1951 i Kansas City med Woody Hermans Band. Charlie Parker dyker i denna upp som tillfällig gäst och nästan tar över hela saxsektionen.

Att Per har höga tankar om John Coltrane på tenorsax höll han inte inne med. Han drog sig inte för att utnämna Coltrane till vår tids Johann Sebastian Bach.

Jag har säkert missat en del av det Per sade och spelade för oss. Däremot missade vi inte att Per är ett obotligt jazzfreak med förkärlek för storband och swing music. Vi bjöds på ett program i bästa High Society anda. Vad som slog mig och hördes i eftersnacket är hans fenomenala kunskaper i ämnet. Inget manus eller ”fusklappar” där inte. Man säger ju att varav hjärtat är fullt, talar munnen. Det bevisade han med råge denna afton.

Vi 43 (varav fem gäster) i auditoriet tackar Per i toppform för ett härligt program. Den avslutande applåden var sannolikt den längsta jag hört sedan jag började i High Society

Anders

2013-12-09 Leif ”Smoke Rings” Anderson

Så var det dags för höstens sista program och för nästa ”Ekegrenare”, nämligen vår ordförande Erik. Det skall bli en nostalgisk afton med Leif Anderson vilket lär borga för ett musikval som man verkligen kan se fram emot. Jag träffade Leif Anderson första gången 1970 då jag flyttade till Malmö. Jag tillbringade många trevliga kvällar i hans ”Music Room” och gick ofta hem därifrån med nya böcker och skivor och med utökade kunskaper i jazz.

Det var ju vinyl som gällde på den tiden. De första vinylskivorna producerades 1948 av skivbolaget Columbia och 1950 gav Metronome ut den första vinylskivan i Sverige.  Sedan kom cd-skivan som togs fram under sista halvan av 1970-talet av Philips och Sony, oberoende av varandra. Företagen började därefter ett samarbete för att skapa ett standardformat och en cd-spelare och 1982 började försäljningen av cd-skivor och cd-spelare.  1987 var Lp-skivan passerad av den nya skivan i antal sålda exemplar men den produceras återigen i en allt större skala eftersom många anser – med viss rätta – att ljudet är bättre än på cd-skivan.

På cd-skivan har man förstärkt svagare partier och undertryckt de starkare, en process kallad dynamisk kompression. Detta har teknikerna gjort för att man menar att lyssnarna idag vill höra vid högre volymer samt för att få en ljudbild som bättre passar dagens ”lyssningslokaler” som ofta har olika störningskällor. Om man till exempel vid spelning av en obehandlad cd-skiva höjer volymen hör man visserligen de svagare partierna bättre men de starkare kan då bli för höga. Genom den dynamiska kompressionen enligt ovan kan man visserligen spela vid högre volymer men ”manipulationen” gör att musiken låter platt och processad.

Nu till något helt annat. Sten Ekegren visade på senaste mötet många trevliga klipp med allas vår Louis Armstrong. Många av de stora inom jazzen, något som förresten gäller i de flesta konstarter, har haft stora egon. Jag tänkte berätta om ett möte mellan två som verkligen hade den egenskapen, nämligen just Louis Armstrong och Benny Goodman.

Den berömda konserten med Benny Goodmans orkester i Carnegie Hall 1938 spelades inte in av något skivbolag. Anledningen till att vi idag kan höra den är att den istället spelades in av en privatperson som på eget initiativ hade satt upp en mikrofon ovanför orkestern, som överförde ljudet till ett antal acetatskivor i en studio intill scenen. En omgång av skivorna lämnades till ”the Library of Congress” och Benny fick en omgång. Bennys skivor hamnade i en garderob i hans lägenhet i New York och återfanns inte förrän 1950 då han överlämnade dem till Columbia Records som gav ut dem i november samma år. Utgivningen blev en enorm succé, över en million album såldes på kort tid, och därefter gav Columbia även ut en skiva med ett antal radioutsändningar med orkestern och även den skivan såldes i ett mycket stort antal.

Den stora framgången med skivorna visade att det fortfarande fanns ett stort intresse för Benny och hans musik från ”den gamla tiden” och i början av 1953 beslöt han sig för att försöka sätta ihop orkestern från 1938 och göra en sexveckors turné med den runt USA. Benny, som var en försiktig general, ville också ha med någon annan stor stjärna på turnén för att vara säker på att den skulle bli lyckad och han vände sig till Louis Armstrongs manager Joe Glaser. Armstrong hade, precis som Benny, fått känna av när swingepoken kollapsade strax efter andra världskrigets slut och han hade då avvecklat sitt storband och istället startat ett mindre ”All Star Band”. Så småningom blev det inte spelat så mycket jazz utan bandets roll blev mer och mer att bara ackompanjera Armstrong när han sjöng populära sånger och hade show på scenen. Detta var i publikens smak och 1953 var han åter på väg att bli en av landets största underhållare.

Benny bjöd Glaser hälften av turnéns intäkter.  Han tackade ja och det bestämdes att Armstrong skulle vara med på turnén med sitt ”All Star Band”. Benny kunde naturligtvis inte få ihop hela sin gamla orkester utan fick komplettera med en del andra namn. Till sist blev det emellertid en namnkunnig samling med bland annat Ziggy Elman, Gene Krupa, Teddy Wilson, Georgie Auld, Charlie Shavers och Willie Smith. Den 10 april startade bandet – utan Armstrong som skulle ansluta senare – med tre spelningar på några ”undanskymda” platser utanför New York för att kunna spela ihop sig utan alltför stor uppmärksamhet. Publiken var dock överförtjust och Benny började ana att han egentligen inte hade behövt någon ytterligare stjärna på turnén.

Bandet återvände till New York för att börja repetera med Armstrong. Han anlände inte förrän mitt i den första repetitionen med ett stort följe och det blev sedan hälsningar och ryggdunkningar med vänner i orkestern och allmän uppsluppenhet under nästan en halvtimme. Detta var definitivt inte något den alltid disciplinerade Benny uppskattade. Han lät sällskapet hålla på en stund men bad sedan Armstrong att säga till sina beundrare att vänta utanför. Armstrong tog illa vid sig, lämnade lokalen med sina vänner, och kom inte till repetitionen dagen efter. Armstrong var älskad av sin publik för sitt vänliga sätt och var nästan alltid på gott humör men när han tyckte att han blev illa behandlad kunde han ofta överreagera.

För att demonstrera dök han upp tre timmar för sent vid den sista repetitionen och på premiärkvällen stannade han kvar på scenen i åttio minuter istället för de fyrtio som bestämts.  Vid premiären hade Benny det sista numret och föreställningen skulle avslutas med en final där Armstrong skulle komma tillbaka upp på scenen och förenas med Benny, men Armstrong dök aldrig upp. Benny försökte få ett möte med honom för att om möjligt lösa den uppkomna situationen men Armstrong höll sig undan. Benny, som var perfektionist ut i fingerspetsarna och ökänd för sin ofördragsamhet med sådana som inte alltid presterade enligt hans krav, hade ingen förståelse för Armstrongs uppträdande. Efter ett par ytterligare spelningar i New Yorks omgivningar började Benny försöka hitta ett sätt att dra sig ur kontraktet med Armstrong

Det blev dock inte Armstrong som fick gå. Den 19 april kollapsade Benny när bandet var i Boston och han fick lämna turnén.  Det ryktades att det var en hjärtattack men det sades också att det kunde vara ett nervöst sammanbrott på grund av schismen med Armstrong.  Bennys drömmar om en ”revival” med ett turnéband, som fått en så god start, gick i alla fall i kras och det tog honom hårt. Det dröjde sedan fram till mitten av 1955 innan han kommit tillbaka helt, lagom till inspelningen av filmen ”The Benny Goodman Story”.

Efter Bennys sorti tog Gene Krupa över orkestern med Armstrong som ny ”Master of Ceremonies”.  Turnén blev en ekonomisk succé även om kritiker konstaterade att bandets kvalitet blev märkbart lidande av att Benny lämnade. Som nämnts var Benny osäker på var han stod när han planerade turnén och han ville för säkerhets skull även ha en annan stjärna med. Tanken var kanske god men stjärnan var fel. Redan när Armstrongs namn nämndes varnade en del av Bennys vänner för att valet var riskabelt. Två av de största namnen inom jazzen på samma turné och båda kända för sina stora egon bådade inte gott.

Benny hade spelat med Armstrong vid några tidigare tillfällen. Det senaste var 1947 i musikfilmen:”A song is born”, med i övrigt bland annat Charlie Barnet, Tommy Dorsey, Lionel Hampton, Mel Powell, Louis Bellson och Benny Carter. Dessa tidigare möten hade avlöpt väl och  Armstrongs kraftiga reaktion kom kanske därför oväntat för Benny. Till saken hör också att Bennys stjärna vid denna tid var i avtagande medan Armstrongs karriär var på uppåtgående, något som kanske gav lite obalans i umgänget dem emellan.  Nåväl, det hela är historia nu och kontentan blir väl att livet inom jazzen inte bara är swing och sweet utan även den inrymmer naturligtvis sina mörka sidor.

Keep Swinging
Esbjörn

2013-11-11 Louis Armstrong

Filmtime! Nu är höstmörkret så långt gånget att vi kan ha filmafton igen. Vår eminente ”regissör” Sten Ekegren kallar sitt program för ”Satchmo the Great” och vi kommer att få höra och se filmklipp från 1933 och framåt med vår odödlige vän Louis Armstrong.

Vår oktobergäst Larry Wayne spelade bland mycket annat två nummer med Benny Goodman. Det finns mycket skrivet om Benny men betydligt mindre om en man som betydde oerhört mycket för hans karriär och för swingeran, nämligen pianisten, orkesterledaren och arrangören Fletcher Henderson. Han föddes 1857 i en medelklassfamilj i en liten stad i Georgia och studerade efter skolgången kemi vid Columbia University i New York. Efter examen försökte han få arbete som kemist men upptäckte snart att han som svart hade små möjligheter att hitta arbete. Han hade emellertid under sin uppväxt blivit undervisad i musik av sin mamma, som var pianolärare, och bestämde sig för att istället söka sig till musikbranschen.

Henderson fick anställning i The Black Swan i New York, det första ”svarta” skivbolaget, och fungerade där som en musikalisk allt i allo. Han satte ihop grupper med musiker som skulle backa upp sångarna som var knutna till bolaget och kom så in på en karriär som orkesterledare. 1920 bildade han en egen orkester och 1924 fick han ett erbjudande att spela på Roseland Ballroom. Hans band var dock inte något jazzband utan en ordinär dansorkester som det fanns tusentals av runt om i USA vid den här tiden då dans hade blivit alltmer populär i sällskapslivet.

Henderson hade under sin uppväxt i Georgia inte blivit influerad av den svarta jazzen från södern eftersom den svarta medelklassen där såg ned på New Orleansjazzen som en form av ”lägre” musik. Detta gjorde att det var först under sin tid i New York han blev påverkad av jazzen och även hans musiker, som i högre grad vuxit upp med denna, inspirerade honom. Under sitt första år på Roseland Ballroom engagerade han Louis Armstrong som han hört i New Orleans vid några tillfällen. Hans ankomst blev en injektion för bandet under det år han spelade där och hans drivande tempo, nydanande spel och förnämliga solon blev snart en förebild för en allt större krets av musiker.

1924 kom också Coleman Hawkins in i bandet och han stannade där i tio år. Med Hawkins och Armstrongs inträde förstod Henderson att det nu var dags att lämna dansbandsstilen bakom sig. Han engagerade Don Redman till orkestern som altsaxofonist men framför allt som arrangör och nu formades i rask takt orkesterns dansbandsstil om till jazz. Redmans arrangemang innehöll nya idéer som skulle påverka storbandsjazzen under årtionden framåt. Det nya var bland annat samspelet mellan de olika blåssektionerna med ”call- and- response”, ensemblespel med inlägg av solon samt spel med en sektion understödd med riff av från annan sektion. Redman stannade till 1927 och hade fram till dess skrivit nästan alla orkesterns arrangemang.

Även Henderson bidrog till de nya idéerna. När Redman hade lämnat fullföljde han i stort hans tankar i de arrangemang han själv fortsättningsvis skrev men förfinade dem ytterligare och förenklade dem – Redman hade en tendens att göra dem lite överbelastade. Henderson hade även en annan förnämlig arrangör som 1930-31 spelade i bandet och som också skrev en rad arrangemang, nämligen Benny Carter.

Henderson hade stora musikaliska framgångar med sitt band. Han var även mycket skicklig på att hitta förnämliga musiker till sin orkester. Utöver Armstrong och Hawkins kan nämnas Henry ”Red” Allen, Roy Eldridge, Benny Carter, Chu Berry, Cootie Williams, Lester Young, Fats Waller, Ben Webster och Rex Stewart, vilka alla naturligtvis borgade för musikalisk kvalitet. När det gällde det organisatoriska var det emellertid sämre ställt. Henderson var varken en duktig affärsman eller marknadsförare och saken blev inte bättre av att han skadats svårt i en bilolycka 1928 då han bland annat fick en svår hjärnskakning som han aldrig hämtade sig ifrån. Han var en timid och vänlig man och detta gjorde också att han hade stora problem med att hålla ordning i orkestern.  Det var god åtgång på sprit i branschen och när man var ute på turné började festandet redan under resorna. På sommaren företogs dessa ofta i öppna bilar och kombinationen sprit och skjutvapen gjorde att man inte sällan lämnade efter sig krockade bilar och ett stort antal sönderskjutna vägskyltar och annonstavlor.

Väl framme var det dags att spela och när framträdandet var slut sent på natten var det fest. Inte så sällan fattades det sedan någon musiker vid avfärden nästa dag. Ibland kunde en musiker plötsligt försvinna och efter en tid kunde det visa sig att han helt enkelt blivit lockad över till en annan orkester som betalade bättre. Ett flertal gånger bröt bandet helt enkelt samman på grund av problem både med ekonomin och med musikerna och Henderson fick lägga ner mycket arbete på att få rörelsen på fötter igen. På vintern 1934 höll det inte längre och bandet upplöstes på grund av ekonomiska problem.  Det var nu Benny Goodman kom in i bilden tillsammans med sin vän, den legendariske musikproducenten John Hammond.

Hammond hade i början av 1930-talet producerat en serie skivor med bland annat Hendersons orkester och ville nu hjälpa honom ekonomiskt. Han föreslog att Benny skulle anställa Henderson som arrangör för sitt nystartade band och Benny blev förtjust eftersom han uppskattade Henderson mycket. Benny fick nu tillgång till många av hans arrangemang, både gamla som ”Down South Camp Meeting”, ”Wrappin´ It Up” och ”King Porter Stomp”, och nyskrivna som ”Blue Skies” och ”Star Dust”.  Efter ett halvår lämnade Henderson Benny och satte upp en ny orkester men fortsatte att förse honom med arrangemang. 1939 återvände han till Benny och blev arrangör på heltid och under en tid även pianist både i bandet och i sextetten. Hendersons syn började dock nu bli sämre och han fick dra ner på sitt skrivande av arrangemang. Under 40-talet ledde han några mindre band och turnerade under en tid som ackompanjatör till Ethel Waters. Henderson avled 1952.

Även om Benny hade flera duktiga arrangörer förutom Henderson är det svårt att överskatta den senares betydelse för Bennys genombrott och för hans fortsatta karriär. En speciell händelse nämns alltid i detta sammanhang och det är vad som inträffade när Benny på sommaren 1935 var ute på turné. De nya arrangemangen fick mestadels ett kyligt mottagande och ibland krävdes pengarna tillbaka eller att man även skulle spela valser. Så den 21 augusti 1935  började man ett treveckors engagemang på Palomar Ballroom i Los Angeles, västkustens mest berömda dansrestaurang.

Visa av skadan, började man första kvällen med några lätt uppjazzade populärnummer men responsen var dålig. Historien förtäljer att Gene Krupa till slut ropade till bandet: ”If we´re gonna die, let´s die playing our own thing.” Man tog fram Hendersons arrangemang och började med ”King Porter Stomp”. Det blev omedelbar succé för detta var vad ungdomen i Kalifornien ville höra. Med radions hjälp spreds sedan den ”nya” musiken från kust till kust, Palomar Ballroom blev fullsatt i tre veckor och Benny blev ”The King of Swing”. Denna nya stil fick naturligtvis inte sitt genombrott en speciell dag men, som en jazzkritiker senare skrev: ”It is clear in retrospect that the Swing Era had been waiting to happen, but it was Goodman and his band that touched it off.”

Swingen innebar också mycket för storbanden och det var under ett decennium framåt gyllene tider för orkestrar som, förutom Goodman, Count Basie, Duke Ellington, Glenn Miller Artie Shaw, Tommy Dorsey och Woody Herman. Åren strax efter kriget upplöstes dock många av storbanden och även swingeran gick mot sitt slut då nya idéer hade vuxit fram genom boppen. En epok gick således i graven, en epok som naturligtvis inte skapats av några få men där vissa hade satt ett extra avtryck och en av dem var definitivt Fletcher Henderson.

Keep Swinging!
Esbjörn

2013-10-14 Larry Wayne

Höstens andra program hålls av Larry Wayne, en amerikansk musikjournalist och Dj med den aktningsvärda åldern av 88 år. Jag har i utskicket inför höstsäsongen skrivit några rader om hans omväxlande liv och karriär och vi får väl höra lite mer om det mellan skivorna när vi träffar honom den 14 oktober. Jan Lundgren är bekant med Larry och det var Jan som tipsade mig och tyckte att det kunde passa med ett program med honom med tanke på hans musiksmak.

Kanske spelar Larry något med, enligt de flesta, förra århundradets ”First Lady of Song”, nämligen Ella Fitzgerald. För många idag är Ella fortfarande en uppskattad sångerska som man ofta hör sjunga något ur ”The American songbook” uppbackad av ett storband eller något mer jazzigt med en mindre sättning och ibland i duetter med Louis Armstrong och andra kända artister. Det man dock också bör känna till är lite mer om bakgrunden till hennes fantastiska karriär och här några rader för att friska upp minnet.

Ella föddes 1917 i Newport News, Virginia. Hennes föräldrar separerade kort efter hennes födelse och hennes mamma flyttade med Ella till Yonkers, en stad strax norr om New York. Under sin uppväxt blev Ella intresserad av dans och hon lyssnade också gärna på skivor med Louis Armstrong och The Boswells sisters, en populär jazzig sånggrupp. 1932 dog Ellas mamma vilket Ella tog mycket hårt. Hon började Qskolka från skolan och umgås i tvivelaktiga kretsar. Bland annat tjänade hon pengar på att skaffa kunder till en bordell inte långt ifrån där hon bodde.  Hon blev omhändertagen av de sociala myndigheterna och så småningom placerad i en skola i Bronx, New York, för färgade föräldralösa barn.

I november 1934 gjorde hon sin sångdebut vid en av de ”Amateur Nights” som hölls på The Apollo Theater i Harlem. Hon hade från början tänkt göra ett dansnummer men blev av några vänner övertalad att istället framföra en sång, med vilken hon också vann. Hon fick nu även möjligheten att under en vecka sjunga med en orkester på The Harlem Opera House.  Chick Webb, som 1926 hade startat ett litet band, var vid denna tid på jakt efter en vokalist och snart fick han tips om Ella som också fick provsjunga för honom.

Det sägs att han först inte var imponerad. Efter att hon fått provsjunga en vecka med bandet och efter att många av hans vänner uppmanat honom att låta henne bli bandets vokalist blev hon dock anställd och gjorde redan i juni 1935 sin första skivinspelning. Chick tog sig an Ella och det uppstod en varm vänskap dem emellan. Han såg till att han blev förordnad till förmyndare för henne och hon flyttade hem till Chick och hans fru. När det gällde Ellas introduktion till orkestern gick Chick mycket grundligt tillväga. Innan hon fick börja sjunga med bandet fick hon under en lång tid vara med på alla repetitioner och kvällsspelningar. Efter spelningarnas slut fick Ella gå fram på den tomma scenen där Chick lärde henne hur hon skulle gå, var hon skulle stå och vilket ansiktsuttryck hon skulle ha beroende på numrets karaktär. Hon fick lära sig vilken frisyr hon skulle ha, vilka kläder hon skulle välja och hur hon skulle kommunicera med publiken.

Under sin tid i orkestern fick Ella många anbud att bli sångerska i andra band. Bland annat fick hon flera feta erbjudanden från Benny Goodman som mycket gärna ville ha henne till sin orkester. Hon var dock trogen Chick ända tills han dog 1939 i sviterna av en allt svårare tuberkulos, endast 32 år gammal. När Chick dog tog Ella över orkestern tillsamman med några av Chicks musiker. Hur populär Ella än var så var det dock Chick som hade varit den drivande kraften i bandet och det blev efterhand allt svårare att hålla det igång. Det upplöstes i slutet av 1941.

1942 började Ella sin egen karriär mot den översta toppen. Hon tecknade ett skivkontrakt med Decca och kom 1946 i kontakt med producenten Norman Granz och började regelbundet uppträda i hans konserter ”Jazz at the Philharmonic”.   Bopen innebar en ny utveckling av Ellas sång och hon influerades framför allt av Dizzy Gillespies nydanande musikstil. Det var nu som hon började lägga in avsnitt med scatsång i sin repertoar. När det gällde hennes framträdanden med Dizzy har hon senare sagt: ”I just tried to do with my voice what I heard the horns in the band were doing”.  Hennes scatinspelning 1945 med ”Flying home” och 1947 med ”Oh Lady be good” blev stora hits och bidrog mycket till att föra upp henne till att bli en av landets främsta jazzsångerskor.

1955 framträdde Ella fortfarande i JATP men hon lämnade nu Decca och fick Norman Granz som manager. Han bildade skivbolaget Verve runt Ella och hon har sagt att denna period var av avgörande betydelse för hennes fortsatta karriär. Ella hade sjungit så mycket bop att hon nästan kände det som om hon var fast där och Granz insåg att det var dags att välja nytt spår. 1956 gav han och Ella ut The Cole Porter Songbook och fram till 1964 gavs sammanlagt åtta ”songbooks” ut vilket ytterligare befäste hennes popularitet. Ella och Granz försökte nu också lägga in sånger som skulle tilltala även de som inte var direkt jazzintresserade.

1963 såldes Verve till MGM som inte förlängde Ellas kontrakt. De kommande fem åren sjöng Ella för ett antal andra skivbolag som Capitol, Atlantic och Frank Sinatras Reprise och hennes repertoar under denna tid var mer åt det populära hållet. 1973 startade Norman Granz skivbolaget Pablo där Ella spelade in tjugo album. På Pablo samlade Granz, förutom Ella, storheter som Oscar Peterson, Count Basie, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Art Tatum och Sara Vaughan.

Med sin popularitet följde naturligtvis också att Ella engagerades till jazzkonserter, film, television, jazzklubbar och uppträdanden i shower i Las Vegas och ute i världen. Den mest berömda filmen hon medverkade i var Pete Kelly´s Blues, som utspelas i Kansas City under förbudstiden och i vilken även Peggy Lee medverkade. Av hennes många uppträdanden i televisionen kan nämnas shower med Frank Sinatra, Pat Boone, Ed Sullivan och även Ronnie Scott´s Jazz Club i London fick besök.

Ella var gift två gånger, eventuellt tre. 1941 gifte hon sig med en dömd knarkhandlare och äktenskapet höll bara två år. 1947 gifte hon sig med den framstående bassisten Ray Brown. Ella och Ray adopterade en liten flicka som dock inte fick se mycket av sina föräldrar som ofta var borta på turnéer och hon uppfostrades istället av en släkting. 1953 skiljde sig Ella och Ray Brown men de fortsatte att framträda tillsammans. I juli 1957 meddelade några nyhetsbyråer att Ella gift sig i hemlighet i Oslo med en norrman, Thor Einar Larsen. Det påstods till och med att hon skaffat en våning i Oslo. Det visade sig dock snart att Larsen några år tidigare hade svindlat sin dåvarande fästmö på pengar och när han för detta dömdes till fem månaders fängelse var det återigen slut på en romans för Ella. Efteråt nekade både Ella och Larsen till att de varit gifta men Ella medgav att de haft någon form av affär.

Under tiden på Pablo började Ellas röst oundvikligen att falna. Under mitten av 1980-talet hade hon problem både med diabetes, sin andning och sitt hjärta. Sin sista skiva spelade hon in 1991 och hennes sista officiella framträdande gjorde hon 1993.  Om Ella sa Ira Gershwin, som hjälpte sin bror George med textskrivandet, att: ”Jag insåg inte hur bra mina och Georges sånger var förrän jag hörde dem sjungas av Ella.” Mycket av musiken från jazzens guldålder, som Ella var en del av, håller på att glömmas då nya generationer träder till, men i den musik, som genom sin kvalitet förhoppningsvis lever kvar, kommer Ella Fitzgerald alltid ha en framträdande plats.

Keep Swinging!
Esbjörn

2013-12-09 Erik Ekegren: Leif ”Smoke Rings” Anderson

Vi var drygt 30 medlemmar och några prova-på gäster detta årets sista möte. Eftersom kvällen var helt förbehållen Leif ”Smoke Rings” Andersons gärning, hade vi räknat med att vara några till. Erik, kvällens programhållare, friskade upp minnet av ”Smoke Rings” under några minuter. ”Smoke Rings” (1925-77) var självfallet tongivande medlem i High Society under många år.

Esbörns opener var ”Love is just around the corner” i vilken vi fick höra svenskättlingen Don Fagerquists synnerligen njutbara trumpet. Hans farfar var från Sverige och Don själv (1927-1974) växte upp i Worcester,MA, och dog t f a njurprblem i Kalifornien. Han framträdde redan som trettonåring i olika band och vid 17 spelade han i Gene Krupa´s orkester. Han anses av många vara en av de mest underskattade trumpetarna. Det finns mycket om Don på nätet.

Erik hade lagt hela sitt program om Leif ”Smoke Rings” Anderson på en DVD-skiva. Det var som om Leif själv presenterade programmet. Erik satt lugnt på sin stol och lät Leifs unika röst kommentera de 21 låtarna som spelades upp. Vi lyssnade huvudsakligen till gamla godingar, de flesta från perioden 1935-55.

A propos Leifs skrovliga röst berättade Erik att han av en vän tipsades om en läkare som skulle kunna ”rätta till” den. Leif avstod bestämt från ett dylikt missdåd med orden: ”För jävulen man, that’s my personality”.

På vår specialsida om Leif kan du läsa mycket mer om Leif och klicka dig vidare till några av hans radioprogram.

Dessutom lyckades han klå Farbror Svens ”Barnens brevlåda” med ett, säger ett, program: 1786 för Leif mot 1785 för Farbror Sven. Med detta innehar han fortfarande svenskt rekord i antal program i samma programserie. Som signatur använde han hela tiden ”Smoke Rings” med The Casa Loma Orchestra och som avslutning under senare år ”Marlowe’s Theme” från filmen ”Farewell My Lovely”.

Det var en lätt nostalgisk afton, något som också framgick under uppspelningen. Såg jag inte också någon liten tår i någons ögonvrå? Lycka kan vara så mycket.

/Anders

Kvällens spellista kommer här. Klicka på listan om du vill läsa den i större format.

HS - spellista 13-12-09 001

 

 

2013-11-11 Satchmo The Great

Denna kväll var annorlunda. För det första var vi alla med om Sven Tollins 90-årsdag, för det andra tog Sten Ekegren oss in i HighTechvärlden. Det är onekligen ett avsevärt spann mellan dessa ”företeelser”.

Sven Tollin celebrerades med bubbel i glaset, blev livsvarig hedersmedlem i High Society samt hurrade vi trefaldigt skånskt. Nu är ju Sven bördig från Piteå och en och annan fann för gott att därför hurra hela fyra gånger. Sven tyckte nog att det var ett bra sätt att fira dagen på. Dessutom fick han en helsida i Sydsvenskan dagen till ära.

Sten presenterade och genomförde sitt program, Satchmo The Great, med den äran. Han använde sig av mobiltelefon och dator för att överföra filmerna digitalt från YouTube till vita duken och högtalarna. Det kallar jag HighTech.

Satchmo (1900 – 1971) växte upp under svåra förhållanden i New Orleans. Som 13-åring började hans kornettspel att uppmärksammas och från 14 levde han av musiken. Han flyttade till Chicago för att ingå i King Olivers orkester som andrekornettist, Sina första inspelningar gjorde han som sideman i King Olivers orkester 1923. 1924 flyttade han till New York för att ingå i Fletcher Hendersons orkester. Satchmo gick snabbt från klarhet till klarhet och nådde status som stilbildare och ikon på den internationella jazzhimlen. Han blev en legendar redan under sin livstid och turnerade världen över.

Bland annat imponerades han av Sidney Bechets individuella och improviserade spelstil. Satchmo såg Bechet som en förebild. Armstrong gillade scatsång högt och gjorde den populär. Det framgick klart av YouTubeklippen. Hans mycket karakteristiska och personliga stil gjorde också att han inte behövde många sekunder på sitt instrument innan han var igenkänd.

Vi såg inledningsvis ett härligt klipp från Newport Jazz Festival 1958. Det var spelglädje, tempo och en förtjust publik. ”When the Saints …” i ett rasande tempo med bl a Danny Barcelona på trummor och Jack Teagarden på trombon var läcker! Sen såg vi några minuter från en konsert i Tivolis Konsertsal (1933) med ”I Cover The Waterfront”. Till Tivoli återkom han många gånger.

Efter andra världskriget bildade Armstrong åter mindre grupper (oftast med trumpet, trombon, klarinett, piano, bas och trummor) under namnet Louis Armstrong All-Stars. Han höll stort sett fast vid denna sättning under åren som följde. Vi fick t ex se All-Stars i en film inspelad i Italien 1952, framförande en härlig ”Struttin´ with some Barbecue”. I en helt underbar version av ”When the Saints …” från ”The Five Pennies” (1959) sjunger Louis duett med Danny Kaye. En halsbrytande text, skriven av Danny Kaye’s fru, klarar de två elegant och med stor sång- och spelglädje.

Det finns mer att ta upp men de flesta av oss är sannolikt mycket väl bekanta med The Great Satchmo’s liv och prestationer. Personligen uppskattade jag Stens urval av allt som finns på YouTube rörande Satchmo. 50-talets alla fester och parties, när jag själv var i full färd med att upptäcka att stan var full av söta flickor med Brigitte Bardotrutiga kjolar och ljuva Audrey Hepburnögon, flimrade förbi på ett behagligt sätt. Vad vore livet utan en portion nostalgi då och då?

Vad var den gode Satchmo egentligen? En underhållande musikant eller en musicerande underhållare? Det vet jag inte, men kvar lever hans fantastiska utstrålning, hans oftast glada nuna, tonen i trumpeten, den skrovliga rösten, det glada skrattet. Han avled 1971 i New York; hjärtat orkade inte mer. Hans levnad från det fattiga livet i New Orleans till världskändisskap är närmast osannolik.

Stort tack till Sten för vad vi fick vara med om denna kväll! Och stort tack till dig Sven för att vi fick fira dig på 90-årsdagen. Nu har du uppnått samma status som Jan Lundgren: årsavgiftsbefriad hedersmedlem.

/Anders den 12 november 2013

 

2013-10-14 Larry Wayne

På detta höstens andra möte gästades vi av Larry Wayne och hans hustru Carin. Jan Lundgren hade tipsat om Larry, som varje måndagskväll har ett eget program på Radio Active i Ystad. I programmet, ”Larrys Jazztime”, spelas ”den bästa jazzen från första hälften av 1900-talet” och Jan menade att det borde passa oss bra.

Jack-Teagarden-Stars-Fell-On-Alabama-1940-1957-APELarry föddes i Chicago 1925 men lämnade USA för Tyskland redan 1966 och han har haft en brokig karriär. Jobb som Dj på en lokal radiostation, drev en egen jazzklubb i Florida, haft radio- och tv-program på en station i Texas, varit nyhetsjournalist på dåvarande Cape Kennedy och under trettio år sänt program på kortvåg till Nordamerika från den tyska stationen ”Deutsche Welle”. Han har under sitt liv träffat och intervjuat många av ”de stora” inom jazzen, bland annat Jack Teagarden och Count Basie.

Count_Basie_in_Rhythm_and_Blues_RevueSom framgår av spellistan fick vi höra gammal fin jazz framförd av musikanter alltifrån Bunk Johnson och Jelly Roll Morton till Dave Pell och Wynton Marsalis. Larry lämnade inför varje låt lite information om vad som skulle framföras och vi fick kunskaper om både artister och orkestrar som vi kanske inte haft förut. Man får väl säga att Jans förmodan att Larrys program skulle passa oss stämde, för kvällens utbud av musik var så pass varierat att där borde ha varit en hel del för de flesta.

SPELLISTA

1. Beal St. Blues                     Jelly Roll Morton
2. Buddy Bolden Blues           Wynton Marsalis
3. Livery Stable Blues             Orig. Dixieland Jazz
4. Wolverine Blues                  Benny Goodman Boys
5. Rockin’ Roller Jubilee          Erskine Hawkins
6. At the Jazzband Ball            Muggsy Spanier
7. Yellow Fire                           Ruben Reeves
8. Davenport Blues                  Bix Beiderbeck
9. I can’t get started                 Bunny Berigan
10. I had the craziest Dream   Dave Pell
11. And the Angels sing          Benny Goodman
12. Concerto for Trumpet       Harry James
13. West End Blues                Louis Armstrong
14. Just one Girl                     Wingy Manone
15. Stars fell on Alabama      Jack Teagarden
16. Pennis from Heaven        Count Basie
17. Down by the Riverside     Bunk Johnson
18. Cherry                              McKinney’s Cotton Pickers
19. Shirt Tail Stomp               Ben Pollack

2013-09-09 Sammy Rimington

Detta höstens första möte gästades vi av ingen mindre än Sammy Rimington med hustru Louise. Sammy bor halva året i Skåne och många är vi som upplevt honom live genom åren då han konserterat runt om i Sverige inte minst i Skåne. Om jag inte minns fel har Sammy också spelat på Ribersborgs kallbadhus, ett s k stenkast från den plats där kvällens begivenhet ägde rum.

Den synnerligen aktive pensionären Sammy, f. 1942, har varit professionell musiker sedan 1960 eller i hela 53 år. Och på den vägen är det. Keep playing Sammy!

Sammy RimingtonHans föräldrar stöttade honom i sitt beslut att som 17-åring börja leva av, med och på musik. Första instrumentet var gitarr, sen blev det blås för hela slanten: klarinett, sax, flöjt mm. Och det är väl som klarinettist den stora massan känner honom. Klarinettisten George Lewis var hans tidiga och tydliga idol och så småningom fick Sammy spela med honom, George Lewis alltså.

Med Ken Colyer spelade han i drygt fem år på 60-talet. Sammy kunde berätta om en spelning 1965 på Översten i Malmö med Ken Colyer’s band. Som exempel på hur det lät då, lyssnade vi på ”TIGER RAG” (nr 1 på spellistan).

Sammy Rimington2Sammy slutade hos Colyer 1965. Han hade insett att det var till USA och New Orleans han måste bege sig för att träffa de stora pojkarna och få lira just den jazz han älskade. Han kom bl a att spela i det högt ansedda The December Band och vi fick lyssna på en härlig inspelning av ”A CLOSER WALK WITH THEE” (nr 2 på spellistan). Han uppehöll sig under 70-talet mest i USA och fick spela mycket med sin store idol George Lewis. 1978-79 spelade Sammy med Chris Barber’s orkester och vem var med där om inte – George Lewis. Alltid denne George Lewis.

Bland dem Sammy spelat med nämns Louis Nelson, Big Jim Robinson, Kid Thomas Valentine, Captain John Handy. Vad George Lewis var för Sammy på klarinett, var Captain John Handy på altsax.

7624468Näst sista numret vi fick lyssna till (nr 15 på spellistan) var en hyllning till den evige George Lewis, som gick ur tiden nyårsafton 1968: ”HYMN FOR GEORGE”, där Sammy spelar på en av läromästarens klarinetter. Inspelad i Osaka, Japan, 1989.

Här vill jag gärna rekommendera dig att läsa ”Esbjörns betraktelser” där han ger en initierad bild av Sammy.

Spellista Sammy Rimington 9/9 2013

1. TIGER RAG. Featuring Ken Colyer, live in Malmö 1965.

2. JUST A CLOSER WALK WITH THEE. The Decemberband. USA 1965.

3. GOD WILL TAKE CARE OF YOU. George Lewis. 50-talsinspelning av Ed Lewis.

4. GOD WILL TAKE CARE OF YOU. Sammy Rimington’s Swiss Selection. 50 years’ jubilee. Recorded in Switzerland 1993.

5. BABY FACE. The last session at San Jacinto Hall. New Orleans 1961.

6. ST PHILIPPE STREET BREAKDOWN. Recorded live 1972.Ken Coyler York Art Centre.

7. I ALWAYS BE IN LOVE WITH YOU. Alton Purnell. Recorded in Denmark 1973.

8. BURGUNDY STREET BLUES. With Louis Nelson in Japan 1987. Recorded live in Tokyo.

9. CLOE. Washington Avenue LP. Recorded in New Orleans 1980.

10. FINE AND DANDY. Sammy Rimington’s Quartet, featuring Al Casey. Recorded live in England 1983.

11. GEORGIA ON MY MIND. Chris Barber with Trummy Young and John Lewis. Recorded in Holland 1977.

12. REDWING. The Sammy Rimington Band, Swiss selection. Sammy Rimington 50 year jubilee CD. Recorded in Switzerland 1992.

13. THREE LITTLE WORDS. Live recording with Doc Cheatham at Sweet Basil, New York City 1992.

14. PANAMA RAG. You are the one; CD Recording, Australia 1997.

15. HYMN FOR GEORGE. Sammy Rimington plays the clarinet of George Lewis. Recorded in Osaka, Japan, 1989.

16. JERSEY BOUNCE. A Hot Night in Harlem. Recorded in New Orleans, 1998.