Denna något kyliga och blåsiga kväll var vi 33 medlemmar på ”Ribban” för att lyssna på den närmast legendariske ”kulturarbetaren” Jan Hemmels program ”Jazz med mera”.

Men det var Esbjörn som inledde med två nummer, båda storsäljare, med Charlie Barnets orkester: Cherokee (1939) följt avSkyliner (1944). I sin betraktelse inför kvällen skriver Esbjörn inspirerande om just Charlie Barnet.

Jan Hemmel ja, vad ska man säga om hans program? ”Jazz med mera” blev det verkligen. Jan ställde oss inför interaktivitet – vi tvangs ta ställning till om vi ville höra det eller det t ex. ”Jaså ni gillade inte det här, då får jag väl klämma i med något som faller er bättre på läppen” osv. Sådana program är vi inte vana vid i High Society, här ska det vara ordning och struktur, storband och swing. Det grymtades och några trivdes inte alls. Andra åter gillade greppet.

För högst egen del gillar jag det här med att ibland lämna de vanliga ramarna och låta sig förvirras något. Var börjar och slutar jazz och för den delen många andra musikyttringar? I ett mycket intressant program för några år sedan gav Sixten Nordström oss flera exempel på hur jazzen berikats av de klassiska mästarna. Skillnaden mellan Jan och Sixten ska kanske stavas struktur; Sixten mycket strukturerad – Jan inte. Därför finner du ingen separat spellista utan den är invävd i nedanstående text.

Hur som helst, Jan gillar The Duke, det framgick. Vi fick höra ”Caravan” som trollband honom i ca 14-årsåldern.

Senare i livet hade han med Ellington i TV-filmen ”Hurvamördaren” (1986). Ernst-Hugo spelar rollen som e o fjärdingsmannen och mångmördaren Tore Hedin. Jan Hemmel låter Hedin göra slut på sig själv i Bosarpssjön, beledsagad av Ellingtons ”Black and Tan Phantasy” (1927). Vi fick också lyssna till The Duke´s ”Dancers in Love”.

En annan favorit i övre tonåren var/är Gerry Mulligan´s ”One to Ten in Ohio” (1971).

Sen blev det musik ur ”Mutter Courage und Ihre Kinder” av Bertholt Brecht framfört av hans hustru Helene Weigel. Jan har också jobbat som regissör och satt upp ”Mutter Courage” I Lund – med vår Knut Grane som scenograf mm minsann.

Detta följdes av ingen mindre än Bob Dylan och hans rosade ”Political World”. Den ingår I albumet ”Oh World” som släpptes i september 1989. Nu knorrades det en del I församlingen – är detta vår musik? För att blidka oss tog han ett skönt spår med Stan Getz, ”I remember Clifford” (Brown, trumpetaren) av Benny Golson. Mindre spända miner skönjdes nu.

Från den svenska jazzscenen valde han åt oss bl a Jan Johanssons kvartett med Monica Zetterlund. Tyvärr var detta inslag i det närmaste ohörbart. Den ytterst speciella rösten Freddie Wadling, mannen som är sin egen orkester, sjöng så ett stycke ursprungligen skrivet av engelsmannen John Dowland, 1563 – 1626, kompositör, sångare och lutspelare. Dowland har på senare år har genomgått en större renässans som källa för klassisk gitarrepertoar.

Slutnumret var en rejäl niominutare – samtal/batalj/kamp/duell mellan Al di Meola och John McLaughlin på sina gitarrer. Fascinerande, ekvilibristiskt; måste höras!

Jan Hemmel, född i Askersund 1933, har arbetat på Sveriges Television som regissör (”Skånska mord”, Fridegårds ”Torntuppen”), som konstreporter (”Bildjournalen”) och som kringcyklande reporter i Europa (”Hemmel i Frankrike”, ”Hemmel i England” osv).

Hemmel medverkar också med artiklar om bild och litteratur på Sydsvenskans och Kvällspostens kultursidor och i tidskrifter som Konstperspektiv. Han är författare (”Skånska mord” och ”På Malmös fasader: det groteska och det sköna”) och radiopratare med mängder av reportage och krönikor, numera mest som emeritus.

Googla på honom och du kommer att finna massor om allt han gjort i kulturvärlden.

”To be or not to bop” var den fyndiga rubriken till Verner Thorsens program, vilket skulle handla om bopen i allmänhet och Dizzy Gillespie i synnerhet. Och så blev det.

John Birks ”Dizzy” Gillespie, (1917 – 1993), trumpetare, kompositör, bandleader och även sångare av och till, har skrivit den självbiografiska boken med titeln ”To be or not to bop”, som gavs ut 1979. Uppvuxen som barn nr nio av nio i en familj med mycket musik, fadern hade ett lokalt band i hemstaden Cheraw i South Carolina, hade han tidigt musiken i blodet och försökte sig på piano redan i fyraårsåldern. Ganska snart blev det trombon och trumpet. Trumpeten höll han sedan fast vid.

Pappa James dog när Dizzy var endast 10, så Dizzy blev då sin egen lärare. Jazzmusiker bestämde han sig för att bli när han hört Roy Eldridge, som kom att bli en förebild för den unge Dizzy. Han fick uppmuntran I sina ambitioner genom ett musikstipendium på två års vidareutbildning. Familjen Gillespie flyttade under tiden till Philadelphia vilket då också blev Dizzy´s hemstad.

1935 började han spela i Frank Fairfax Orkester, sedan blev det Edgar Hayes och Teddy Hills orkestrar, där han ersatte Roy Eldridge. Sin första skivinspelning gjorde han 1937 med Teddy Hill, ”King Porter Stomp”. Han mötte då kvinnan som kom att bli hans hustru, Lorraine, 1940. De höll ihop hela livet fram till Dizzy gick bort 1993.

1939 började han i Cab Calloway´s band. 1941 fick han sparken av Cab efter upprepade misshälligheter. Dizzy lyckades i ett handgemäng rispa Cabs ena hand med en kniv!!! Cab hade inte gilllat Dizzys alla upptåg och musikaliska friheter. Cab beskyllde Dizzy för att spela ”Chinese Music”, dvs den nya, moderna musikstil som kom tidigt 40-tal, bepop, och som inte minst Charlie Parker var med att utveckla.

Vad är då bebop? Låt oss använda denna definition: A style of music developed in the 1940s by Charlie Parker and Dizzy Gillespie. Instead of big bands, musicians tended to form smaller ensembles. The focus was on the soloists, who took extended solos, showcasing their virtuosity and harmonic knowledge. As jazz fell out of favor with popular audiences, Bebop pushed the music into a more intellectual vein, and perhaps marks jazz’ crossover from pop music to art music. (http://jazz.about.com/od/glossaryofjazzterms/g/Bebop.htm)

Slutet av 40-talet blev svårt för storbanden och flera av dem försvann helt enkelt. Mindre grupper med skickliga solister utvecklade jazzen till perfektion, det var bebopen, förenklat.

Så var det det där med den uppåtböjda trumpeten. Varför? Enligt legenden föll Dizzy och trumpeten pladask i golvet. Trumpeten fick en rejäl krock med underlaget och såg ut som hans senare trumpeter. Dizzy provade om det gick att spela med den demolerade trumpeten. Det gjorde det! Och han gillade det nya soundet. Så föddes hans uppnosiga trumpet.

Dizzy var en av jazzens absolut viktigaste personer, alla kategorier. Verners inspirerande program övertygade oss om Dizzys storhet.

Här har du Verners spellista:

(Dizzy Gillespie är med i samtliga nummer utom 10/ och 11/):

1/ King Porter Stomp (Jelly Roll Morton), Teddy Hill and His Orchestra, 17 maj 1937

2/ Hot Mallets (av Lionel Hampton), Lionel Hampton and His Orchestra, 13 juni 1939

3/ Anthropology (Gillespie & Parker), Dizzy Gillespie and His Orchestra,  22 februari 1946

4/ 52^nd Street Theme (Thelonius Monk), samma orkester och inspelning som 3/

5/ Night in Tunisia (Gillespie & Paparelli), samma orkester och inspelning som 3/ och 4/

6/ OW (Gillespie), Dizzy Gillespie med storband, 22 augusti 1947

7/ Oop-pop-a da (Babs Brown), samma orkester och inspelning som 6/

8/ Manteca (Gillespie, Fuller & Pozo), Dizzy Gillespie med storband delvis = 6/ och 7/, inspelning 22 december 1947

9/ Cubana Bop (Gillespie & Russell) , samma orkester och inspelning som 8/

1/ – 9/ är samtliga från ”Dizzy Gillespie – The complete RCA Victor Recordings – 2 compact discs nr 07863 66528 2”

10/ Anthropology (Gillespie &Parker), Charlie Parker med svenska musiker, 22 november 1950 på Amiralen i Malmö, från CDn ”Charlie Parker in Sweden 1950”, Storyville Records nr 17101 83552

11/ Lover man (Davis, Ramirez & Sherman), samma som 10

12/ Bloomdido (Parker), inspelning producerad av Norman Granz med Gillespie, Parker och Monk 6 juni 1950 (enda någonsin med dessa tre tillsammans). Den finns på Verve 521 436-2

13/ Leap Frog (Parker), samma som 12/

14/ Con Alma och 15/ Oo Pa Pa Da (båda Gillespie), inspelade i Paris 15 juni 1989 vid festival till 200-årsminnet av franska revolutionen och 100-årsminnet av Eiffeltornets tillkomst. Musiker förutom Gillespie: Stan Getz, Percy Heath, Milt Jackson, Hank Jones, Jackie McLean, Max Roach, Phil Woods. Finns på A & M Records nr 75021 5300 2.

Årets sista möte leddes traditionsenligt av vår ordförande Erik Ekegren. Erik hade döpt sitt program till ”Dixieland at it´s best”. 

Den vanligaste förklaringen till ordet ”dixieland” är att det härstammar från en tiodollarsedel som bland annat en bank i New Orleans gav ut i början av 1800-talet. På ena sidan var tryckt ”DIX” och sydstaterna blev härav kallade för ”land of dixies” eller ”dixieland”. DIX betyder just 10 på franska. Fransmännen anlade New Orleans 1718 och innehade staden till 1762 då den övergick till Spanien. 1802 överläts den åter till fransmännen men 1803 sålde Napoleon Louisiana, inklusive New Orleans, till Förenta Staterna.

Som den goda pedagog Erik är, var programmet upplagt som frågesport. Då skärps sinnet. Äran står på spel. Det gällde att para ihop 20 låtar med lika många orkestrar. Erik hade blandat ”korten” väl. Bland våra medlemmar finns flera ytterst kunniga. Men det var avancerad frågesport. Den bäste kom upp i nio rätta kombinationer – om jag minns rätt. Nedan följer spellistan – i den version som behövdes för samtliga rätt.